Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kilpikoski - Kilpisjärvi - Kilram - Kilring, sjöv. Se Mast. - Kilrush - Kilsbergen. Se Närke. - Kilskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fienden emellertid fick förstärkningar under general Michelson samt började bygga batterier, uppbrände v. Numers bron och drog sig i god ordning tillbaka den 6 mil långa vägen till Jorois. L. W:son M.
Kilpisjärvi [kil-] 1. Kilpisjaure, sjö på nordligaste delen af gränsen mellan svenska och finska lappmarken, till en del belägen inom Karesuando socken, är Muonios eller,
såsom dess öfre del kallas, Köngämäs källa.
(A. G. F.)
Kilram, boktr., en sorts järnram, i hvilken "formen" (de i kolumner ställda typerna) förr fastgjordes med kilar. Numera användes ett annat slags ram.
Kilring, sjöv. Se Mast.
Kilrush [kilra’j], sjöstad i irländska grefsk. Clare (Munster), vid nedre Shannon. 4,179 inv. (1901). Fiske, skifferbrott och hafsbad.
J. F. N.
Kilsbergen. Se Närke.
Kilskrift, de gamle babyloniernas och assyriernas, af lodräta, vågräta, snedt ställda samt dubbla kilar i de mest växlande förbindelser sammansatta skrift, hvilken i en stor del af västra Asien återfunnits inristad på forntida minnesmärken, såsom stenskifvor, tegel, flersidiga lerprismor, cylindrar, lertaflor, sigill, vikter, väggprydnader, bildstoder, obelisker, i klippväggar o. s. v. Kilskriften, som, likt den kinesiska, utvecklat sig ur en bildskrift, kommer, så långt man nu kan se, från sumererna, urinvånarna i Eufrats- och Tigrisdalen. Detta folk talade ett agglutinerande språk, som man hänfört till den turanska (ural-altaiska) gruppen, dock utan att fullt bindande skäl kunnat anföras för denna sammanställning. När Babylonien sedan eröfrades af de barbariska semitiska stammar, som därefter blefvo de egentlige babylonierna, eröfrades de själfva af den gamla icke semitiska sumeriska kulturen och togo så äfven kilskriften i arf. Denna, som hos sumererna från början varit ideografisk (begreppsskrift) och efter hand därjämte blifvit syllabarisk (stafvelseskrift), bibehöll hos semiterna dessa egenskaper. I 9:e årh. f. Kr. tillegnade sig några af Armeniens stammar kring Van-sjön detta assyriska stafvelsealfabet. Något senare kom det äfven till Elams (Susianas) och Mediens, möjligen med sumererna besläktade, urbefolkningar; i ettdera af dessa länder (oafgjordt hvilketdera) utbildades kilskriften till ren stafvelseskrift. När slutligen den babyloniska monarkien störtades af Cyrus i spetsen för de ariske perserna, blef det dessa förbehållet att utveckla kilskriftens sista möjligheter. I deras händer förenklades den till en bokstafsskrift med 40 skriftecken, analog med den sanskritiska. Föga mer än 200 år därefter krossades den achaemenidiska regentättens storvälde af Alexander; redan då var kilskriften stadd i aftyning. De yngsta säkra dokument, där man funnit den nyttjad, äro några kontrakt från arsaciden Mithridates den stores tid (d. 64 f. Kr.). Den äldsta kilskriftstexten åter är inhuggen på en gammalbabylonisk alabastervas i början af 4:e årtusendet f. Kr. Kilskriften har alltså varit i bruk bevisligen under omkr. 4 årtusenden och successivt hos flera folk, vidt skilda till språk och härstamning. Den eger världshistorisk vikt som uttrycksmedel för de sumeriske urinvånarna i Eufrats- och Tigrisdalen samt framför allt dessa länders semitiska forninvånare där under tidsskeden, då deras mäktiga kulturstater i mer än ett hänseende gingo i spetsen för mänsklig odling (jfr Assyrien och Babylonien).
Kilskriftens egendomliga formelement betingades af det material, till hvilket invånarna i dessa trakter sågo sig hänvisade, då de ville för eftervärlden uppteckna sina bragder och iakttagelser. Syd-Babylonicn är ett alluvialland, bildadt af Eufrats och Tigris’ uppsvämningar, en ofantlig, jämn slätt, där stenar äro högeligen sällsynta. I stället erbjuder marken ett outtömligt förråd af bildbar lera, hvilken, soltorkad eller, ännu bättre, bränd, lämnar ett särdeles varaktigt material till byggnader och krukmakeriarbeten. Dessa trakters ruinhögar vittna ock om, i hvilken stor skala babylonierna visste att betjäna sig af leran. Medan andra forntidsfolk i de flesta fall inristat sina tidigaste skriftecken i sten, nödgades babylonierna för samma ändamål välja leran; denna vardt deras papper, och deras bibliotek utgjordes af brända lertaflor. I taflor, cylindrar och prismor af lera voro skriftecknen intryckta i den ännu mjuka leran medelst trekantiga grifflar. Dessa hade ingen spets, utan slutade tvärhuggna. De höllos med högra handen, lutande mot höger; ett af de tre hörnen i stiftets ena ända nedtrycktes lätt och upplyftes omedelbart därefter, hvarvid begripligtvis de intryckta märkena antogo den å vidstående fig. visade formen, snarlik en kil, en pilspets, med spetsen riktad åt höger eller nedåt eller snedt öfver taflan. Efter fornbabyloniernas föredöme skrefvo äfven assyrierna på lera, men brukade därjämte sten, i synnerhet alabaster. Kiltecknens form gjorde dem onekligen föga bekväma för inhuggning i alabasterplattor och bergväggar, men genom traditionens makt bibehöllos de hos de folk, som närmast tillegnade sig rent babyloniska kulturelement. I stenen inmejslades medelst ett hvasst verktyg tecken, som efterliknade stylusmärkenas form, och äfven i metall inristades dylika.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
