Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kina, urgammal kulturstat i östra Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
husdjuren en vida mindre roll än i Europa, och
boskapsskötsel i större skala förekommer endast i
nordvästra K., där tatarerna underhålla stora hjordar
af får och nötkreatur. Vaxsköldlusen (Coccus pelah),
som lefver på en askart i Sz’-tschwan, lämnar ett vax,
som i K. begagnas som bivax.
L-e.
Befolkningsförhållanden. K:s folkmängd är ingalunda
med säkerhet känd. Richthofen beräknade den (1875)
till 350 mill., Popov (1900) till 400 mill., Rockhill,
amerikansk minister i Peking (1904), till blott
270 mill., det kinesiska tullverket anslog (1906)
folkmängden till 432,214,000. Kinesiska regeringen
uppger den till 407,345,305, resultatet af en
officiell beräkning (den enda efter 1812), gjord för
att beräkna ersättningen till de främmande makterna
efter oroligheterna 1899–1901. Medelfolktätheten är
enligt denna befolkningssiffra 105 inv. på 1 kvkm.,
något mer än i Malmöhus län. De olika provinserna
förete emellertid stora olikheter; medan Kwang-si,
Kan-su och Jün-nan ha endast 24–39 inv. per kvkm.,
ha Schan-tung och Fu-kien 256–260 inv. per kvkm.,
således mer än Belgien, Java och de tätast befolkade
distrikten i Indien. Som dessa provinser höra
till dem, som mest besökas af främlingar, har man
därigenom fått den oriktiga föreställningen om
öfverbefolkning i K. Folktätheten är i allmänhet
störst längs floderna, i synnerhet vid nedre
Jang-tse-kiang och nedre Hwang-ho. – Hufvudmassan af
K:s folk utgöres nästan uteslutande af de egentlige
kineserna, den märkligaste grenen af den mongoliska
rasen. Emellertid är befolkningen (jfr pl. I, II
o. IV) tydligen mycket blandad, ty de mest olika
typer träffas i det väldiga rikets olika delar. De
typiske kineserna förekomma talrikast i de norra
delarna. De ha bred, platt näsa, starkt framträdande
kindknotor och ett nästan fyrkantigt ansikte. Håret
är svart och glatt, skäggväxten svag, ögonen mörka;
på grund af en egendomlig veckbildning på öfre
ögonlocket är ögonspringan smal och sitter något
snedt. Hudfärgen är gulaktig, men i många nyanser,
från nästan helt hvit, hos kvinnorna i de förnäma
klasserna, till mörkt gulbrun, hos arbetarna i
de södra kustprovinserna (se pl. Asiatiska folk
till art. Asien). I kroppsstorlek äro kineserna
ungefär likställda med sydeuropéerna. Männens
medellängd är 1,52 m., kvinnornas vanligen något
mindre. I intellektuellt hänseende äro kineserna
en rikt utrustad nation; i förstånd, skarpsinne,
fattningsförmåga och minne äro de fullt jämbördiga
med de högst begåfvade af Europas folk. Till deras
goda egenskaper höra flit och ihärdighet, tålamod,
stor sparsamhet och måttlighet, lydnad, vördnad
för ålderdomen samt vetgirighet; af deras fel äro
misstrogenhet, falskhet och lögnaktighet, sinnlighet,
girighet, krypande feghet mot öfverordnade, högmod
mot ringare de mest framstående. De äro utan tvifvel
jordens fredligaste folk. I affärer äro de fullt
pålitliga. Fina umgängesformer finner man genomgående
i de östra provinserna och i mellersta K., medan
söderns folk är mer våldsamt och ovänligt, men också
mera energiskt och tapprare än nordens. Den västra
bergsbygdens invånare äro råa och stå lågt. Blomman
af befolkningen äro invånarna i Schan-tung. – En
del af de kineser, med hvilka européerna kommit i
beröring, är mycket demoraliserad, men efter dem kan
man ej bedöma
hela folket. Spelsjuka och opiumrökning äro laster,
som åtminstone i kustprovinserna äro allmänt utbredda;
i afseende på renlighet stå de lågt, däri mycket
olika japanerna. Kinesernas själsförmögenheter
äro riktade åt det praktiska och prosaiska; deras
känslolif är föga utveckladt. Därför ha de ock gått
långt i de exakta vetenskaperna, medan t. ex. deras
poesi icke står synnerligen högt. – Till karaktär
och språk äro de olika provinsernas folk mycket
olika. Dialekterna skilja sig från hvarandra lika
mycket som svenska och tyska. Den officiella är
Pekingdialekten, som alla ämbetsmän kunna. Men som
skriftecknen ha samma betydelse öfverallt, äfven om
de uttalas på olika sätt, kunna t. ex. en nordkines
och en sydkines förstå hvarandra, om de skrifva,
fastän de icke alls förstå hvarandras tal. Vissa
stamnamn förekomma i vissa provinser, såsom pen-ti,
hakka och hoklo i Kwang-tung och Fu-kien etc. –
Kineserna äro dock ej landets urinvånare. Deras
ursprungliga hemvist söker Richthofen i oaserna vid
södra randen af Tarimbäckenet, andra i Gobi, och deras
egna sägner peka åt samma håll. Till följd däraf att
sanden alltmer öfvertäckte oaserna, tvungos de till
utvandring åt ö., så att de träffas i lösslandet n. om
Hwang-ho redan i 23:e årh. f. Kr. "Det är sannolikt",
säger Reclus, "att den gula jordens vidsträckta region
utöfvade ett afgörande inflytande på den kinesiska
civilisationen. Ingenstädes i världen finnes i en
sträcka ett lika stort område med lätt kultur; på ett
område en och en half gång så stort som Frankrike
är jorden öfverallt lätt och lämplig för odling af
födoämnen, och hela denna gula jord kunde af plogen
ombildas till ett åkerfält utan like på jorden. Denna
trakt (kin. Ho-ang-tou) var alltså lyckligt utrustad
för ett folk, som utvecklade sig i fred." Härifrån
besatte de Sz’-tschwans "röda bäcken", den stora
slätten mellan Hwang-ho och Jang-tse-kiang, och
trängde småningom s. om denna flod samt på andra sidan
om Tung-ting och Po-jang-sjöarna. Detta framryckande
mot s. har jämförts med angloamerikanernas
framryckande mot den aflägsna västern, och däri har
man sökt orsaken, hvarför kineserna låta kompassen
peka mot s. och hvarför de placera hedersstolen
i sina hus mot s. Af de äldre folk, som kineserna
under detta framryckande bekämpade, gingo de flesta
upp i det kinesiska, men några rester återstå ännu,
somliga alldeles kufvade, andra med egna furstar,
som äro beroende af K. De viktigaste af dem äro 1)
miao-tse, mest utbredda i prov. Kwei-tschou,
men äfven i Kwang-tung, Kwang-si, Hu-nan, Jün-nan och
Sz’-tschwan, 2) lolo i prov. Jün-nan och Sz’-tschwan,
3) limu på ön Hainan, 4) li-su i Salween
och Mekong-dalarna, 5) <sp>schan i Jün-nan, 6)
pei (poi) vid Jün-nans sydöstra gräns, 7)
kakyen l. sing-po, grannar till schanfolket i
Jün-nan. Alla dessa folk försvinna alltmer och uppgå
i det kinesiska. Slutligen bo i K. som härskande folk
mandschuerna (sedan 1644). De uppges vara omkr. 20
mill., men de fleste af dem ha antagit kinesernas
språk och seder. – Af utlänningar funnos 1908 77,960,
hvaraf 44,143 japaner, 9,520 ryssar, 9,043 engelsmän,
3,637 tyskar, 3,353 portugiser, 3,545 amerikaner
och 2,029 fransmän. – Emigration. Ehuru kineserna,
kanske i högre grad än något annat folk, äro fästa
vid sitt land, ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
