Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kina, urgammal kulturstat i östra Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de, särskildt på senare tider, af förvärfsbegär
i stora mängder drifvits att söka arbete i
utlandet. Denna utflyttning afser dock i regel icke
att för alltid stanna kvar i det främmande landet;
deras mål är att där skaffa sig större förtjänst,
än de kunna göra i K., och att sedan återvända dit
med en hopsparad förmögenhet. Skulle denna plan icke
förverkligas, vill kinesen, att åtminstone hans döda
kropp skall återföras till K. för att begrafvas i
dess heliga jord. Man beräknar, att i K:s lydländer
bo minst 13 mill. kineser, i Sibirien 6 mill. samt i
andra länder 3 mill. Hufvudsakligen ha dessa slagit
sig ned i Indo-Kina och på de malajiska öarna,
hvarjämte många sökt sig till Australien, Oceanien
och Nord-Amerika, där de dock mottagits med sådan
ovilja från de hvite arbetarnas sida, att emigrationen
nästan afstannat, men äfven Central- och Syd-Amerika
och andra länder kring Stilla hafvet samt Afrika ha
varit mål för denna emigration. Bland de kinesiske
emigranterna förekomma så godt som inga kvinnor. En
stor del af emigranterna har utförts som kulier (se
d. o.) med kontrakt på arbete under vissa år. Det
hårda arbetet och den brutala behandling, som de
härvid ofta få utstå, göra, att endast en ringa del
återvänder lefvande till sitt hemland. De trakter
af K., från hvilka kulier mest utvandra, äro Fu-kien
och Kwang-tung. – Språk och litteratur. Se Kinesiska
språket och litteraturen. – Dräkten är olika i olika
provinser, men har öfverallt samma snitt. Den fattige
mannen bär en bomullsjacka och benkläder af samma
tyg, den rikare om sommaren benkläder och en lång,
vid öfverklänning af siden, bomull eller linne,
sammanhållen af en sidengördel, med vida ärmar, som
hänga fritt ner. I gördeln äro fästa solfjädern i en
sidenslida, en stickad tobakspung, ett fickur i en
stickad pung, en dosa med flinta och stål, ibland
äfven en knif och ett par matpinnar. Ämbetsmännen
bära om sommaren en kägelformig hatt (fig. 25) af
bambuväf, försedd i toppen med en knapp, hvars färg
anger egarens rang, och prydd med en buske af rödt
siden eller af rödfärgade hästtagel. Landtfolket
begagnar under sommaren stora, paraplyliknande
bambuhattar. Om vintern bära de lägre folkklasserna
vadderade bomullskläder eller flera rockar öfver
hvarandra; de rikare kläda sig i kläde eller pälsverk
(fig. 1). Högtidsdräkt och uniformer äro mycket
dyrbara, rikt stickade med silke och guld. Skorna
bestå af bomulls- eller sidentyg med tjocka sulor af
filt eller läder; rikt folk begagnar om vintern skor
af kläde, atlas eller sammet. Landtbefolkningen
går mest barfota, lastbärare ha sandaler af halm
eller bambu. Kvinnornas dräkt liknar männens, men är
längre och vidare. Kvinnorna sminka ögonbryn, kinder
och läppar; de gifta ha håret konstrikt ordnadt på
olika sätt samt prydt med guld- och silfvernålar,
guldplåtar, pärlor och naturliga eller konstgjorda
blommor; liksom i Japan sofva de på nackstöd af trä
för att icke fördärfva frisyren. De ogifta kvinnorna
bära håret i långa flätor. Männen raka främre och
bakre delen af hufvudet och bära en hårpiska, som
utgår från hjässan. Denna hårpiska är dock ej af
kinesiskt ursprung, utan infördes af mandschuerna 1644
samt är ett slags tecken på lojalitet mot dynastien;
därför bruka rebeller låta håret växa. Först med 40
års ålder
anläggas mustacher och med 60 år helskägg. Ett
kinesiskt mod, som numera öfvergifves, är att ha
mycket långa naglar på vänstra handen. De förnäma
kvinnornas fötter bruka från barndomen hoppressas
i trånga skor, så att de få en form, som liknar
en hästhof och gör det omöjligt att gå ledigt (se
fig. 2 o. 22). Hos mandschuerna, således bl. a. i
kejsarfamiljen, förekommer icke denna sed, mot
hvilken förbud nyligen utfärdats. – Boningshusen
äro mycket primitiva. I byarna byggas de vanligen
af jord och lera med flätverk (fig. 8), i städerna
af trä eller tegel. De flesta ha blott en, högst
två våningar; tre- och fyra våningars hus förekomma
knappast. Fönstren äro vanligen täckta med papper,
glas användes föga. Hvarken fönster eller dörrar
sluta ordentligt till, så att den kalla vinterluften
fritt tränger in. Husgerådet är torftigt, vanligen
blott några skåp, bord och stolar, ty kinesen sitter,
i olikhet med andra asiater, på stolar. En kinesisk
boning är egentligen ett helt komplex af hus, omgifvet
af en mur. I midten ligger en fyrkantig gård och
rundt denna byggnader af olika slag. Alla fönster och
dörrar vetta ut mot gården, icke mot gatan. Längs
husen löpa täckta verandor, från hvilka man kommer
in i rummen. I en sådan gård bor hela familjen,
d. v. s. stamfadern med alla sina ättlingar. –
I förnäma familjers hem finnes en särskild ansal
med ättens stamtaflor; i dem är inredningen gjord
med lyx och erbjuder knappt mindre bekvämligheter
än de rika och furstliga europeiska bostäderna. I de
stora hamnarna och på floderna bo många på förankrade
flottar (jfr fig. 10). – Familjen är medelpunkten
i kinesens lif, att uppehålla och fortplanta den
är hufvudändamålet med tillvaron; därför äro ogifta
kineser högst sällsynta. Hela nationen betraktar sig
som en stor familj. Enligt sägen utgjorde folket från
början endast 100 ätter; i våra dagar ha de ökats
till 400, alltså i medeltal 1 mill. individer inom
hvarje ätt. Det finnes därför endast 400 ättnamn i
K., men till sitt ättnamn lägger kinesen ett annat,
som anger, hvilken gren af ätten han tillhör, och
slutligen ett tredje af mer individuell natur. Till
dessa tre namn kunna likväl läggas ännu flera,
hänsyftande på ålder och andra omständigheter. Vid
födelsen får gossen ett namn, som vanligen blott är
ett ordningsnummer, då han börjar skolan ett annat,
vanligen hänsyftande på hans utveckling ("oliven,
som skall mogna", "den skickliga skrifpenseln",
"den uppspirande förtjänsten" o. s. v.); då den unge
mannen gifter sig eller får tillträde till kulten af
förfäderna, erhåller han ett nytt namn, ibland får han
ännu ett, om han blir köpman eller mandarin. Slutligen
efter döden tillägges honom det definitiva namn,
under hvilket hans minne kommer att fortlefva,
inskrifvet på stamtaflan. Men efter ett eller flera
århundraden kan kejsaren tillägga en historisk person
ett nytt namn. Dessutom är det vanligt, att kinesen
har ett hemligt namn, kändt endast af en trängre krets
vänner. – Flickorna ha namn af vacker betydelse, såsom
"ädelstenen" o. s. v., och de vuxna kvinnorna sådana
namn som "den ljufva vällukten", "jasminblomman",
"silfvermånen" o. s. v. – I familjen är husfadern
herre med oinskränkt makt öfver dess medlemmar,
men också medansvarig för deras uppförande. Äfven de
gifte sönerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
