Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kina, urgammal kulturstat i östra Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
subordinera under honom och bo i hans hus; sondöttrarna
intaga plats som hans döttrar och bli förpliktade
till samma ovillkorliga lydnad mot sin svärfader som
före giftermålet mot sin fader. Hustrun delar mannens
anseende och åtnjuter samma lydnad; som änka leder hon
hushållet och förvaltar familjeförmögenheten. Denna
ständiga underdånighetsplikt torde i viss mån ha
gifvit kineserna deras underdånighet mot andra
och förlamat deras handlingskraft. Finner en kines
sysselsättning på annan ort, kvarlämnar han ofta
hustru och barn i födelsehemmet, men har rätt att på
den nya orten skaffa sig en andra hustru, hvilken dock
gäller som konkubin och vanligen tillhör en lägre
samhällsklass. Månggifte är tillåtet, men förekommer
blott hos de rike. Kvinnans ställning är i K. lägre
än hos oss. Man önskar sig söner, men icke döttrar. De
senare bruka ofta dränkas eller utsättas att omkomma;
denna grymhet har man sökt afskaffa genom inrättande
af hittebarnshus. Flickornas uppfostran försummas;
de få ingen bildning, högst få kunna läsa och
skrifva. Numera ha dock flickskolor efter europeiskt
mönster börjat inrättas. Från 12:e eller 13:e året
få de ej umgås med några män, icke ens med sina äldre
bröder. Giftermålet sker, medan mannen ännu är mycket
ung; han behöfver ju icke ha några förvärfsmedel, då
han fortfar att lefva i sin faders hem. Förlofningen
eklateras vanligen redan under den späda barndomen. Om
bröllopsfirandet se Bröllop, sp. 465 med fig. Det är
tillåtet att skiljas eller att sälja sin hustru till
en annan man. Endast en änkling har rätt att gifta
om sig, men icke änkan, hvilken ofta föredrager att
efter mannens död under stora ceremonier taga sig af
daga med gift. – Begrafningsceremonierna äro mycket
vidlyftiga. Sorgetiden efter föräldrar eller för
hustrun efter hennes man är 27 månader, efter barn,
syskon eller hustru ett år. Sorgefärger äro hvitt,
blått och askgrått. Arfsrätt ha endast sönerna; den
äldste erhåller stamtaflan och oftast dubbelt mot
de andre. Slafveriet har hittills förekommit i K.,
i det föräldrarna någon gång sålt en son, men ofta
döttrar; men det har varit endast temporärt, enär
det ålegat egaren att skaffa en man åt slafvinnan,
hvarvid hon löstes ur slafveriet, och den manlige
slafven hade rätt att före sitt 30:e år få gifta
sig, hvarefter hans slafveri öfvergick på sönerna
t. o. m. fjärde generation. Hans döttrar blefvo
däremot fria. Det var med sådana slafvinnor,
som bordellerna rekryterades, ty en fri kinesisk
kvinna hemfaller sällan åt prostitutionen. Nu är
dock slafveriet afskaffadt (1909). – Kinesernas föda
är af mycket skiftande slag, man äter nästan allt,
äfven det, som för européen synes onjutbart. De allra
fleste kineser äro vegetarianer. I mellersta och
södra K. är ris hufvudfödan, i norra K. hvetemjöl,
som oftast förtäres i form af makaroner. Därtill komma
grönsaker af olika slag, hvarjämte man, för att ge
det i vatten kokade riset eller mjölrätterna bättre
smak, tillsätter pikanta såser. Icke heller kött
försmår kinesen (utom de rättrogne buddisterna), men
de fattige ha icke råd att skaffa sig det. Vid nyåret
och andra högtider ätes dock öfverallt kött. I byarna
kan det icke fås ens för pengar. Väl förekommer det,
att hundar och råttor användas till mat, men dock
blott undantagsvis, och därför att man anser deras
kött hälsosamt. Får, svin och getter äro de oftast förekommande
slaktdjuren, medan nötkreaturens kött icke gärna
förtäres. Mycket fjäderfä hålles. Nationaldrycken
är te; man dricker uteslutande grönt te och
utan tillsats af mjölk eller socker. Spirituosa
förekommer mycket mindre än i Europa, och druckna
synas sällan. Däremot röker kinesen gärna tobak
och ofta äfven opium. Han använder vid bordet
icke knif och gaffel, utan två s. k. matpinnar
(fig. 5). Kokkonsten är högt utvecklad; en festmåltid
(middagen afslutas med soppan i st. f. att börja
med den) består ofta af 30–40 rätter, hvaribland
sådana som hajfenor, svalbon, svarta ägg (som under
längre tid varit i aska nedgräfda i jorden och där
undergått en jäsningsprocess), rostade silkespuppor,
från hvilka silket borttagits, holoturier m. m.,
som icke tilltala vår smak. Vinet vid en sådan
måltid är dåligt destilleradt risbrännvin (sa-ke),
serveradt varmt i små koppar. – För det fattigare
folket gå omkostnaderna för födan till endast
omkr. 15–20 öre per dag, och de äro därigenom
i stånd att underbjuda de europeiske arbetarna,
som icke kunna konkurrera med dem. – Folknöjen af
många slag finnas i K. Vissa offentliga festdagar
firas med stor och larmande tillslutning. De äro
nyårsfesten, drakbåtsfesten, stiftad till ära för
den i 4:e årh. lefvande Kin-ju-en, lanternfesten 15
i första månaden och fiskarfesten. Kroppsöfningar
äro ej omtyckta, icke ens dans; dock förekommer
ett slags fotboll. Teaterföreställningar (fig. 21)
af utomordentlig längd hållas i alla städer;
schackspel har varit idkadt sedan urminnes tider,
men är olika vårt; jonglörer och brottare finna
tacksam publik. Mycket omtyckta äro lek med
pappersdrakar och fyrverkerier. – I en mängd af
sina sedvänjor äro kineserna raka motsatsen till
européerna. Kinesen skakar hand med sig själf,
när han hälsar på en bekant. Vänster, ej höger,
är hedersplatsen. Skyltar hänga i Kina rakt ned i
st. f. att stå rätt ut. Kinesen skrifver från höger
till vänster. Som sorgdräkt bär han hvitt, och när
sorgtiden är öfver, klär han sig i svart. Kvinnorna
bära byxor och männen klänningar. Män tjänstgöra som
husjungfrur och kvinnor som roddare. Om natten går
polisen omkring och slår på gonggong, men bryr sig
ej om att gripa påträffade inbrottstjufvar, endast
skrämmer bort dem från sitt patrulleringsområde.
Materiell kultur. Jordbruket är K:s hufvudnäring,
och två tredjedelar af befolkningen ha sin utkomst
däraf. Det är ett slags kult, hvars öfverstepräst
är kejsaren: hvarje år plöjer han, klädd som
bonde, tre fåror, i närvaro af prinsarna och de
högste mandarinerna. Ehuru landtbruksredskapen äro
bristfälliga, öfverträffar intet folk kineserna
i konsten att odla jorden. Den kinesiske bonden
har genom en lång tradition lärt sig känna jordens
egenskaper och växternas behof; han vet, att olika
växter böra följa på hvarandra i en viss ordning,
han preparerar utsädet, innan det lägges i jorden,
han vårdar hvarje planta på sin lilla åker, han
vattnar ifrigt fälten; med ett ord, jordbruket
drifves med större intensitet än trädgårdsskötseln
i Europa. Därför har K:s jord, trots den långa
kulturen, icke förlorat något af sin fruktbarhet. –
Ursprungligen var jorden kollektivegendom, och hvarje
man mellan 20 och 60 år hade rätt att odla en del
däraf. Då kejsarmakten blifvit större, började
kejsarhuset och landets stormän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
