Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kina, urgammal kulturstat i östra Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bemäktiga sig delar af den som privategendom,
utlämnande mindre stycken åt underlydande tjänare,
ett slags länsväsen, som delade folket i herrar och
slafvar. Denna utveckling började i 12:e årh. och
varade till inemot det 4:e årh. f. Kr. Vid denna tid
efterträddes länsväsendet af den privata eganderätten
äfven för bönderna, med rätt att sälja, bortskänka
och ärfva jorden. Detta system visade sig emellertid
olämpligt, enär de rike förvärfvade sig stora gods
och de fattige blefvo daglönare hos dem. Därför
förklarade en kejsare i 9:e årh. e. Kr., att all
jord vore kejsarens, att ingen undersåte skulle
få bruka mer än 1 tsin (omkr. 6 har) och att ingen
finge sälja den jord han fått att bruka. Så stark är
dock i K. traditionens makt, att de nya stadgandena
icke öfverallt kunde göra sig gällande, och därför
återfinnas ännu alla dessa olika egande- och
nyttjanderättsbestämmelser vid sidan af hvarandra, om ock
det sist nämnda är allmännast. Därför öfverväger det
lilla jordbruket; egaren har blott nyttjanderätt
till jorden; när han säljer den, får han betaldt
endast för de förbättringar han gjort, och han är
skyldig att betala staten en grundränta, den enda
direkta skatten i K. Räntan utgår efter egendomens
areal och jordens beskaffenhet och varierar i olika
provinser mellan 1,5 kr. och 12,5 kr. pr har; afdikade
områden äro under en tid skattefria. På slätten
är jorden mest styckad, där lefver ofta en familj
af 5 medlemmar på 1–2 har; den, som eger 6 har,
anses förmögen; högst få ega mer än 20 har, om än
egendomar på 600 har förekomma. I bergstrakterna äro
de i regel större, och där finnas gods på ända till
1,200–1,800 har. – Med undantag för nordligaste K. kan
jorden bearbetas under hela året. I södra K. får man
härigenom ända till 5 skördar på året. Riset (fig. 9)
sås i maj och skördas i början af juli, sedan sås
ett mindrevärdigt ris, det s. k. sprit-riset, som
skördas i okt.; därpå plöjes jorden, och åkern delas
i fyra delar; på tre odlas kål och bönor, på en raps
och på områdena mellan dessa delar klöfver. Både
rapsen och klöfvern äro afsedda att nerplöjas
till jordens gödning. Skörden sker successivt,
alltefter som den mognar. Därpå får jorden hvila
till i början af febr., då den öfversilas med vatten,
gödslas och plöjes, hvarefter hvete, korn och ärter
sås. – I södra och mellersta K. är ris hufvudsädet,
i norra och nordvästra (inklusive Sz’-tschwan)
hvete, korn, hirs, majs, potatis, batater, vin,
bomull, rabarber, indigo, hampa, ramie, jute, lin
m. m. Sockerröret odlas i södra K., tobak planteras
öfverallt, te odlas i små trädgårdar hufvudsakligen
på kuperad mark. (För te- och risodlingen är närmare
redogjordt ofvan, sp. 30). Oljeväxter odlas i mängd
delvis för att användas som gödselmedel. Opium
produceras, ehuru förbjudet, mest i de västra och
mellersta provinserna. Tredjedelen af allt råsilke
kommer från K. Den mesta bomullen kommer från
mellersta och nedre Jang-tse-kiangdalen. Då ingen
jordbruksstatistik finnes i K., kunna inga siffror
anges. Skogsbruk finnes ej, emedan största delen
af landet är skoglös.
Boskapsskötseln är obetydlig,
en följd af ängarnas ringa omfattning. Den kinesiska
hästen är ful, men stark, den användes hufvudsakligen
i armén och polistjänsten. I östra K. användas i
stället oxar och åsnor, i västra den tvåpuckliga
kamelen. Nötkreatur hållas föga, de äro små och
likna zebu.
Buffeln hålles som dragdjur; fettsvansfåret och geten
äro allmänna husdjur; i än högre grad gäller detta om
svinet. – Fisket, både hafs- och sötvattensfisket,
är däremot af stor vikt. Fisk är jämte ris folkets
hufvudnäring och det i så hög grad, att stora
partier rnåste importeras. Fisk användes äfven som
gödselmedel.
Bergsbruk. K. är utomordentligt rikt på nyttiga
mineralier, ehuru dess bergsbruk ännu är stadt i sin
första utveckling, ty om än järnmalm och stenkol
brutits sedan äldsta tider, bedrefs bergsbruket
ingenstädes med större intensitet. Det är först
européerna, som gifvit mer fart åt detsamma. Sedan
1907 har handelsministeriet kontrollen öfver
bergverken. Guld finnes i större mängd vid
öfre Jang-tse-kiang, som under en sträcka,
där den når längst åt s., kallas Kin-scha-kiang
(guldfloden) samt i Jün-nans floder, där jordens
största guldvaskeri ligger. Äfven i Schen-si och i
Kwei-tschóu finnes guld, möjligen också i Schan-tung
och annorstädes. Silfver förekommer dels rent i
Kan-su, Hu-nan, Kwang-si och allra mest i Jün-nan,
där man årligen vinner silfver för nära 30 mill. kr.,
dels i förening med bly i Kwang-tung (mellan Kanton
och Macao). Järn finnes i nästan alla provinser,
särskildt i Tschi-li, Schan-si och Schan-tung, men
brytcs ej i större skala, hvadan stora kvantiteter
införas; koppar förekommer i stor mängd i Jün-nan
och Kwei-tschóu, tenn i Jün-nan, hvarifrån årligen
utföres för 2 mill. kr. till Tonkin (öfver Möng-tsze),
kvicksilfver i Kwei-tschóu, Hu-nan, Kan-su och
Schen-si. Dessutom komma från södra Jün-nan
rubiner, ametister, safirer, topaser o. a. ädla
eller halfädla stenar. Porslinsjord finnes vid
King-tö-schönn i Kiang-si, vid Jü-tschöng i Ho-nan,
vid Lung-tsüan i Tsche-kiang o. a. Svafvel, grafit
och sjöskum fås i mängd. – Värdefullast är dock den
omätliga tillgången på stenkol. K. är jordens på
stenkol rikaste land. Man skattar stenkolsfältens
utbredning till 500,000 kvkm. Ensamt i Schan-si är
en yta af 88,100 kvkm. täckt af kollager af mer
än 13 m. tjocklek, och man har beräknat, att här
finnas 630,000 mill. ton utmärkta antracit- och
andra kol. Äfven i Tschi-li, Schan-tung, Schen-si,
Kan-su, Hu-pe, Hu-nan och andra provinser finnas kol
i stora mängder, på några ställen tillsammans med
järn. Emellertid bearbetas i större skala knappt mer
än de af ett engelskt bolag bearbetade grufvorna vid
Kai-ping, nordöstra Tschi-li (600–700 tusen ton per
år), hvilkas produkter på järnväg föras till hamnarna
Ta-ku och Schan-hai-kwan. Eljest ha grufvorna ännu
blott lokal betydelse, och K. importerar årligen 1,5
mill. ton kol, till större delen från Japan. (Exporten
var 1908 endast 28,000 ton.) – Salt beredes i södra
K. af hafsvatten och vinnes i Sz’-tschwan, Jün-nan
och Schan-si ur saltbrunnar eller saltträsk. Salt
är statsmonopol, och saltproducenterna måste sälja
till regeringens agenter, hvilka för ett pris, som
täcker skatten, återsälja till de privilegierade
salthandlarna. Saltskatten inbringar årligen omkr. 14
mill. haikwan tael. Vid öfre Jang-tse-kiang och i
Schen-si finnas petroleumbrunnar. – I Sz’-tschwan
förekommer naturlig gas, som med bamburör ledes
till att afdunsta vattnet vid saltbrunnarna. – Heta
källor träffas i de flesta provinser, särskildt i
västra delen. – Då de utländska bolag, som erhålla
järnvägskoncessioner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
