Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kina, urgammal kulturstat i östra Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till mera än 1 mill. man, men den visade sig kraftlös
mot Japan 1894–95 och mot boxarna och de förenade
europeiska makterna 1899 och 1900, hvilket tvang
kinesiska regeringen att fr. o. m. 1902 upprätta en
helt ny armé, hvilken f. n. har en styrka af nära
200,000 man, och vid hvars sida tills vidare kunna
komma återstoder af den gamla.
Högsta myndigheten öfver hela krigsmakten utöfvas
af riksrådet och krigsministeriet, hvilket,
fullständigt ombildadt 1907, utgöres af två
hufvudafdelningar och tio mindre afdelningar jämte
en generalstabskommitté med fem afdelningar och
en marinkommitté med sex afdelningar, hvarförutom
provinsmyndigheterna utgöra en förmedlande länk mellan
ministeriet och trupperna. – Armén skall uppgå till
36 divisioner, fördelade på de olika provinserna,
6 i Tschi-li; 11 divisioner voro uppsatta i början
af 1907. Divisionen utgör en fullständig enhet och
innesluter 4 infanteriregementen, i 2 brigader,
hvarje regemente på 3 bataljoner om 4 kompanier,
1 kavalleriregemente på 12 skvadroner (eg.
halfskvadroner), 1 artilleriregemente med 6 fält- och
3 bergsbatterier, alla med 6 kanoner, 1 sappör- och
1 trängbataljon, båda på 4 kompanier. Alla trupper
numreras i följd genom hela armén i samma ordning
som divisionerna. På krigsfot skall en division räkna
17,500 man med och 3,000 utan vapen. Man räknar på att
för hvarje division kunna uppsätta en reservdivision
och en reservbrigad, båda med infanteriregementen
på 2 bataljoner, förutom depåtrupper. Armén indelas
i stående hären och reserven af första och andra
uppbåden. – Rekryteringen sker tills vidare genom
värfning, som besörjes af särskilda tjänstemän inom
de lokala förvaltningarna, dock ämnar man snarast
möjligt öfvergå till allmän värnplikt. Tjänstetiden
är 10 år, hvaraf 3 år i tjänstgöring, 3 år i första
och 4 år i andra uppbådets reserv. Manskapet i
reserven åtnjuter en viss aflöning och undergår
kontroll hvarje månad; det inkallas till tjänstgöring
under fyra veckor årligen i första, hvartannat år
i andra uppbådet. – Underofficerare utbildas bland
de bäste af manskapet, hvilka efter fem månaders
tjänstgöring särskiljas från de öfrige. Officerare
erhållas af unga män, som ha att genomgå följande
utbildning: treårig kurs vid en kadettkår (en i
hvarje provins), tvåårig kurs i en militär mellanskola
(fyra sådana skola upprättas), fyra månaders tjänst
vid trupp, 1 1/2 års kurs vid krigsskolan i Peking,
1 1/2 års trupptjänst som fänrik (underofficer) samt
officersexamen vid krigsskolan. Vidare befordran sker
efter tre års oförvitlig tjänst i hvarje grad. För
tillfället måste man dock nöja sig med en kortare
krigsskolekurs, hvadan officerarnas allmänna bildning
är ganska låg. En krigsakademi skall inrättas i
Peking. – Beväpningen är f. n. mycket brokig, men
sedan gevärs- och kanonverkstäder blifvit anlagda
i närheten af Peking, komma dessa förhållanden
att ändras. Tillverkning har egt rum af tyska
mausergevär af 1888 års typ, men dessa synas ha
fått vika för en inhemsk gevärstyp liknande den
japanska. Vid artilleriet har man bestämt sig för
7,5 cm. kaliber, men försöken med olika kanontyper
äro icke afslutade. – Beklädnaden är af europeiskt
snitt med mössa (om sommaren halmhatt), jacka, byxor,
gula låga stöflar och kappa. Truppslagen åtskiljas
genom färgen på axelklaffarna, regementena
genom på vänstra axelklaffen anbragt
nummer. Utrustningen är vanlig europeisk, men ganska
tung. – Remonteringen sker genom uppköp af hästar,
företrädesvis i Mongoliet, och för kavalleriet äfven
från de stora kejserliga stuterierna. De inhemska
hästarna äro små och starka, men egna sig mindre för
kavalleritjänsten, hvarför särskilda stuterier äro
under anläggning. För trängen begagnas jämväl mulåsnor
och kameler. – För utbildningen ha nya bestämmelser
utgifvits, och den befinner sig i raskt uppåtgående,
hvarvid kinesens goda soldategenskaper i rikt mått
göra sig gällande. Befälet, särskildt det högre, är
väl ännu otillfredsställande, men bättring häri gör
sig märkbar.
C. O. N.
Flottan har efter K:s senaste krig med Japan, då den
till större delen tillintetgjordes eller eröfrades,
varit mycket försummad. F. n. (1910) utgöres den af 4
(eller 6) någorlunda tidsenliga pansardäckskryssare
(2,950–4,300 ton), 3 torpedkryssare, 10 kanonbåtar
och 7 torpedbåtar. Planer för en utveckling af
flottan lära föreligga. Till hufvudstation utsågs
1910 Tschi-kiang.
H. W-l.
K:s fasta försvar. I äldre tider utgjordes K:s fasta
försvar af murar, dels vid gränserna (jfr Kinesiska
muren), dels kring de viktigaste städerna. De flesta
af dessa murar finnas ännu i behåll, men sakna numera
egentligt militärt värde. Den 13 m. höga och upptill
ända till 11 m. breda muren kring Peking kunde sålunda
under boxarupproret 1900 ej hindra skyddstrupperna
att 14 och 15 aug. intaga denna stad; men å andra
sidan kan dock omnämnas, att ryska trupper under
sista kriget vid flera tillfällen befäste sig
å sådana murar, såsom å Kin-tschóus norra, god
utsikt öfver anfallsfältet (slaget vid Nan-schan)
erbjudande mur, hvars öfre krenelerade bröstvärn
delvis nedrefs och ersattes med jord och sandsäckar. I
nyare tid ha visserligen åtskilliga mer och mindre
moderna befästningar anlagts i K.; men sedan Port
Arthur och Wei-hai-wei kommit i främmande händer,
eger K. ingen enda operationsfästning, ty som
sådan kan ingalunda Tien-tsin med sina arsenaler
och sitt pagodfort betecknas, utan samtliga nya
befästningar kunna, liksom de förutvarande, anses
vara spärrbefästningar. Fleras af dessa skenbart
egendomliga placering är beroende på, att hittills
hvar och en vicekonung ombesörjt såväl det rörliga
som det fasta försvaret af sin provins och därför
anlagt gränsfästen för hindrandet af ett krigs
eller upprors öfverförande till denna. Först
15 juli 1909 har föreskrifvits upprättandet af
en till Peking förlagd central krigsförvaltning
för hela riket. K:s nuv. modernare befästningar
kunna lämpligen delas i 3 hufvudgrupper: norra K:s
befästningar, Jang-tse-befästningarna och södra K:s
befästningar. Till den första hufvudgruppen höra
Schan-hai-kwans befästningar, 5 fort, å kustlandet
i gränsen mellan Mandschuriet och prov. Tschi-li
med uppgift att skydda Tien-tsin–Mukden-banan och
den parallellt med denna gående landsvägen samt att
hindra landsättning af trupper; Pei-tang-forten,
2 st., 20 km. n. om Pei-hos mynning och för försvar
af hamnen Pei-tang och inloppet till floden med
samma namn; dessa fort synas emellertid numera vara
desarmerade; Taku-forten, som 1900 voro 4 st. jämte
flera strandbatterier vid och i närheten af Pei-hos
mynning, då de 17 juli bombarderades och intogos af
de europeiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
