- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
59-60

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kina, urgammal kulturstat i östra Asien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

flesta asiatiska folk, utan äfven från kejsar
Theodosios (643) i Konstantinopel. Konst och
vetenskap beskyddades, och skolor inrättades. Kejsaren
lät genom en kommission granska och omarbeta rikets
lagar, och den sålunda tillkomna lagredaktionen (som
kan jämföras med kejsar Justinianus’ kodifiering
af romerska rätten) ligger till grund för K:s
hela efterföljande lagstiftning och äfven –
ända till Japans omdaning under 1800-talet – för
den japanska. Tai-tsung organiserade en stående
här på omkr. 900,000 man, indelade riket i tio
generalguvernement efter naturliga gränser, lät i
Hsi-ngan (i prov. Schen-si) uppföra ett praktfullt
residens och begränsade starkt de öfverdrifna
privilegier och inkomster, som kejsarättens medlemmar
till rikets skada förut åtnjutit. På Tai-tsungs tid
kommo de förste kristne (nestorianske) missionärerna
till K. och fingo 638 af kejsaren rätt att förkunna
sin lära, hvilken vann snabb utbredning. Efter
hans svage sons död regerade kejsarinnan
Vu-hóu. Med Hsüen-tsung (712–756) kom åter
en vis och kraftig regent på tronen; han lyckades
afvärja de faror, som arabernas framträngande
medfört för rikets västra delar. Hans tid – liksom
hela Tang-dynastien – är den kinesiska diktningens
guldålder. Under Hsüen-tsung lefde K:s berömdaste
lyriker, Li-tai-peh. Vid midten af 700-talet inträder
en vändpunkt i K:s historia. I de västra länderna
hade väl kalifernas anfall tillbakakastats, men
deras religion utbredde sig där och lossade småningom
sambandet mellan Turan och K. Samtidigt började uppror
och mongoliska infall härja landet. Omkr. 790 gick
Tarimbäckenet åter förloradt; svaga regenter förlorade
den ena provinsen efter den andra till upproriska
ståthållare, och från 880 egde kejsaren själf icke mer
än Ho-nan och Schan-tung. 907 utslocknade dynastien
med sin tjugonde kejsare. – Under Tang-dynastiens
glansdagar började kineserna åter segla på västra
Asien, ända till Siraf, som var Bagdads hamn, men
dessa färder upphörde dock snart. Därpå följde de
s. k. Vu-tai (de fem dynastierna), hvilka regerade
under korta tider efter hvarandra till 960. Då bestegs
tronen af dynastien Sung (960–1295), som till 1127
behärskade hela K., men därefter var inskränkt till
södra delen af riket, medan mongolerna innehade dess
norra del. Dessa hads under Djingis-kan utbredt sitt
välde öfver större delen af västra Asien. Efter hans
död delades hans rike mellan hans söner, af hvilka
den yngste, som blef familjens chef och kallades
stor-kan, tog sitt residens i Karakorum (se d. o.),
i norra Mongoliet, vid Selengas biflod Orchon, och
härskade öfver den östligaste af mongolstaterna. Det
var en af hans ättlingar, Kublai-kan, som eröfrade
södra K., hvarefter hans rike omfattade hela K.,
Korea, östra Mongoliet och Tibet. Han egde dessutom
öfverhöghetsrätt öfver Tonkin och delar af Awa. Detta
rike kallades i Europa Kathay och blef där väl kändt
genom Marco Polo (se d. o.), som 1275–92 stod i
Kublai-kans tjänst och genomreste hans land i olika
riktningar samt lärde känna det bättre än någon
europé före eller efter hans tid. Mongolfurstarnas
residens hade (1261) flyttats från Karakorum till
Kan-balik (Peking), och K. var alltså centrum i
det stora riket. Mongoldynastien, Juen-dynastien,
hade eröfrat K. stycke för stycke, hvarför tiden för
dess regeringstillträde uppgifves olika (1206, 1260,
1280 eller
från Sung-dynastiens fall 1295). Den regerade
till 1368. Dess märkligaste medlem var Kublai
(kin. Schi-tsu, 1260–94). Han sökte eröfra äfven
Japan, men den stora flotta, som han sände mot detta
land (1281), förstördes (se bd XII, sp. 1460). Om
hans vishet, rikedomar och blomstrande rike meddelade
Marco Polo berättelser, som européerna icke kunde tro,
ehuru de voro fullt sannfärdiga. Lugn och ordning
härskade under hans tid, och hans politik sökte
så mycket som möjligt lämpa sig efter kinesernas
vanor och åskådningar. Den redan under Sui-
och Sung-dynastierna påbörjade Kejsarkanalen blef
fullbordad. Med Västerlandet stod K. på mongoltiden i
lifligare förbindelse än någonsin förr eller senare
ända in till 1800-talet. Redan före Marco Polo hade
Piano Carpini (1246) och belgaren Rubruquis (1253)
besökt stor-kanen i Karakorum. Franciskanmunken
Johan af Monte Corvino kom 1294 till Kan-balik,
där han byggde en kyrka, döpte tusentals personer
och slutligen blef ärkebiskop med patriarks makt
(1307). Hundratals munkar och präster följde efter
honom, bland hvilka den berömdaste var Odoric från
Pordenone. I än större antal ha europeiska köpmän
landvägen kommit till K., och så rikhaltiga voro de
uppgifter, som genom dessa resande kommo till Europa
om det inre Asien och om K., att italienaren Pegolotti
kunde utarbeta en mycket detaljerad resehandbok för
vägen dit (omkr. 1340). Äfven Kublais efterträdare
regerade i regel icke illa; särskildt sökte de
vinna kineserna genom att intressera sig för deras
litteratur samt genom att mildra skattebördorna, men
de lyckades icke: minnet af den första eröfringens
fasor stod i vägen härför. Tronstrider och
palatsrevolutioner försvagade på 1300-talet alltmer
Juen-dynastien och lockade de missnöjde kineserna till
uppror. På 1340- och 1350-talen förekommo flera. Den
förnämste upprorsledaren var Tschu-jüan-tschang,
som, född i fattiga omständigheter, först varit
buddistisk präst, därefter svingade sig upp till
furste och 1355 eröfrade Nan-king. 1368 antog han
kejsartiteln. S. å. eröfrade hans generaler Peking,
från hvilket den siste mongolkejsaren, Schun-ti,
flydde ut till de stäpper, från hvilka hans förfäder
kommit. Grundläggaren af den nya dynastien, Ming
(1368–1644), kallade sig som kejsare Tai-tsu
(1368–98) och underlade sig icke blott hela K.,
utan tvang äfven Korea och Annam att betala skatt;
japanerna, som under mongolernas tid ofta härjat K:s
kuster, besegrades i en sjöstrid vid Liu-kiu-öarna
och tvungos till fred. Kejsaren bodde i Nanking. Han
indelade riket i 13 provinser och hvar provins i fu,
tschóu och hsien, hvilken förvaltningsorganisation
ännu är bestående. Han spärrade K. för utlänningar,
hvilket både afbröt trafiken med Europa och medförde
kristendomens undergång i K. En följande kejsare,
Tai-tsung (1403–24), förlade residenset till Peking,
men inrättade två ministärer, en i Peking och en i
Nanking. Kinesiskt inflytande var under 1400-talet
stort äfven i kringliggande länder (jfr bd XII,
sp. 1462–63); under 50 år betalade Ceylon skatt
till K. Med mongolerna förekommo ofta gränskrig, och
till skydd mot dem blef den stora muren ytterligare
förstärkt. Under Ming-dynastien utvecklades kinesernas
examensväsen, formalism och materialism samt den
passiva själfbelåtenhet, som icke vill veta af några
nyheter. På 1550-talet gjorde japanerna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:09 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free