Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kina, urgammal kulturstat i östra Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lang-fong, där banan var afbruten, men anfölls där så
våldsamt af boxarna, att han måste återvända till
Tien-tsin. Från 12 juni voro sändebuden i Peking
alldeles afskurna från hvarje förbindelse utåt. Den
16 beslöto cheferna på alla krigsfartygen vid Ta-ku
(utom de amerikanska) att fordra Ta-ku-fästenas
uppgifvande. Då den kinesiske kommendanten vägrade
efterkomma denna uppmaning, togos de genom strid på
morgonen 17 juni. Detta gaf kinesiska regeringen
anledning att anse sig i krig med alla makterna,
hvarför den uppmanade alla gesanterna (kl. 4
e. m. 19 juni) att inom 24 timmar lämna Peking,
hvarjämte trupperna fingo order att tåga emot
amiral Seymour. Tyske ambassadören v. Ketteler,
som följande dag än en gång ville begifva sig till
tsung-li-ya-men, nedsköts på gatan af en kinesisk
soldat. Klockan 4 samma dag började kineserna beskjuta
de barrikaderade engelska, tyska, amerikanska och
ryska ambassadbyggnaderna samt några i försvaret
indragna angränsande hus, och denna beskjutning
fortfor med två afbrott under åtta veckor. Inom detta
af européerna försvarade område funnos 700 européer
och 6,000 kineser. Samtidigt kämpades kring Tien-tsin,
där 1,400 soldater, mest ryssar, tappert skyddade den
utländska stadsdelen. Sedan förstärkningar ankommit,
befriades Seymour (25 juni), hvarefter de kinesiska
trupperna fördrefvos ur kinesstaden (14 juli). Då
slutligen en japansk division anländt, börjades
marschen mot Peking. 14 aug. intogs staden nästan utan
motstånd. Den kejserliga familjen flydde till Hsi-ngan
i prov. Schen-si, hvarför fredsunderhandlingar
inleddes med prins Tsching och Li-hung-tschang,
medan samtidigt straffexpeditioner gingo mot
upproriska trakter. Hårdast förforo ryssarna mot
dem, som förstört deras järnväg i Mandschuriet,
där de nu införde rysk militärförvaltning och
ockuperade en stor del af landet. För att i
grund nedslå boxarna utnämndes med makternas
medgifvande tyske fältmarskalken v. Waldersee till
de europeiska truppernas öfverbefälhafvare. Efter
hans ankomst (27 sept.) fortsattes straff- och
pacifikationsexpeditionerna åt olika håll, hvarvid
flera träffningar egde rum (så kämpade de tyska
trupperna i 18 fäktningar mot reguljära kinesiska
trupper och i 15 mot boxarna). Underhandlingarna i
Peking drogo ut på tiden, icke minst genom makternas
oenighet i frågan om, huru K. borde behandlas. Först
22 dec. var deras gemensamma not färdig, hvilken
följande dag öfverlämnades till de kinesiska
ombuden. Men medan man vidare diskuterade dess
bestämmelser, inledde ryssarna separatförhandlingar
i afsikt att förmå Li-hung-tschang medgifva
Mandschuriets afträdande till Ryssland. Detta stötte
dock på så skarpt motstånd både inom K. och från de
andra makterna, särskildt Japan, att Ryssland i april
1901 lät sin fordran falla. Först 7 sept. 1901 blef
fredsprotokollet antaget och ratificeradt af K. I
detsamma lofvar K. till en början vissa åtgärder
för att försona mordet på v. Ketteler (såsom att
resa en minnesvård öfver honom, att sända prins
Tschun till Berlin m. m.), att bestraffa skyldiga
ämbetsmän (prins Tu-an, boxarnas egentlige ledare,
degraderades och förvisades från Peking), att skicka
en ursäktande ambassad till Japan, att återställa
utlänningarnas förstörda grafvårdar o. s. v. Därpå
följa de politiska bestämmelserna: under 5 år skulle
inga vapen och ingen ammunition få införas
i K.; detta land skulle betala i krigsskadestånd till
makterna 465 mill. tael fr. o. m. 1902 till 1940 jämte
4 proc. ränta. I Peking skulle ambassadkvarteret
afspärras och förses med ständig besättning och
inga kineser få bo i detta kvarter; Ta-ku-forten
skulle slopas, och 12 platser mellan Peking och
hafvet besättas med främmande trupper. Däremot
medgafs det, att importtullarna i fördragshamnarna
skulle få höjas. – I sept. 1901 utrymdes därpå
Peking och i okt. 1902 Schang-hai, hvarefter hofvet
återvände till Peking (7 jan. 1902). I nov. 1901
afled Li-hung-tschang, hvarefter Juan-schi-kai
utnämndes till vicekonung i Tschi-li och till
handelsminister. Boxarupproret framkallade 1902 ett
stort uppror i södra K., där en person Hung-ming utgaf
sig för en ättling af tai-pingupprorets hufvudman och
vann stor anslutning, men hans resning nedslogs. I
den yttre politiken blef nu frågan om Mandschuriet
den mest brännande. Ryssland visade ingen håg
att utrymma detta land, och samtidigt sökte det
vinna fasta stödjepunkter i Korea (se d. o.). Till
följd häraf ingingo Japan och England ett förbund
(30 jan. 1902) med syfte att bevara Mandschuriets
och Koreas integritet. Härpå svarade väl Ryssland
och Frankrike med en not, hvari de förklarade
sina intressen i K. identiska, men genom det
s. k. Mandschufördraget (8 april 1902) lofvade dock
Ryssland att inom 18 månader utrymma Mandschuriet. –
Den kraft, hvarmed de genom boxarupproret afbrutna
järnvägs- och telegrafanläggningarna upptogos af
Juan-schi-kai, framkallade ny konkurrens mellan
makterna om koncessioner. Då enigheten alltså syntes
rubbad, ansåg sig Ryssland kunna vägra utrymma
Niu-tschwang och den mellersta delen af Mandschuriet
på utsatt tid (2 april 1903) och föreslog i stället
K. nya villkor, hvilka dock på protest från Japan
och Förenta staterna återtogos. På dessa makters
förslag och till ett värn mot den befarade ryska
annektionen öppnade K. städerna Mukden, Ta-tung-kou
och An-tung i Mandschuriet för alla utlänningar
(aug. 1903) trots Rysslands protester. Mellan Japan
och Ryssland underhandlades samtidigt i Petersburg om
alla tvistepunkterna mellan dem. Dessa förhandlingar
afbrötos genom rysk-japanska kriget (se d. o.), som
började 8 febr. 1904. Kina fick vid dess början (13
febr. 1904) af Japan det löftet att, om det iakttoge
sträng neutralitet, skulle hela dess statsområde, utom
Mandschuriet, skonas från kriget och efter dess slut
inga landafträdelser fordras af detsamma. I freden
i Portsmouth (3:e art.) bestämdes också, att hela
Mandschuriet, utom den af Ryssland 1898 arrenderade
delen, som öfvertogs af Japan, skulle återlämnas
till K. att förvaltas med full suveränitet. De
japanska segrarna under detta krig återverkade
som en väckelse på K:s folk. K. måste följa Japans
föredöme. Reformpartiet fick ny vind i seglen; dess
ledare var Juan-schi-kai, men äfven änkekejsarinnan
Tse-hsi slöt sig till detsamma. Den nya andan visade
sig redan i den bojkott af amerikanska varor, som
1905 etablerades som svar på skärpningen i Förenta
staterna af invandringsförbudet mot kineser, och i det
allmänna krafvet (1906), att K. skulle själft bygga
sina järnvägar och ej lämna utlänningar koncession
på dem. Kejsaren medgaf 1 sept. 1906 i princip
nödvändigheten af att införa en folkrepresentation,
så snart reformer inom förvaltningen och finans-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
