Print (PDF) - On this page / på denna sida - Kinabark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
Kinabark
76
under ledning af en entreprenör (major domo) inträngde
i urskogarna och afverkade kinaträden på det område,
inom hvilket de förvärfvat afverknings-rätt. Träden
fälldes; t. o. m. rötterna uppgräfdes. Å de tjockare
barkstyckena aflägsnades de yttre barklagren, så att
endast bastlagret återstod. Barkstyckena torkades i
solen eller öfver svag eld under 3-4 veckor; deras
hvita färg öfvergick därvid till grå, gul, brun eller
röd, olika från skilda Cinchona-arter. Till de gula
barkarna hörde den hos oss förr officinella Cortex
Chince Calisayce 1. kungs-kinan (China regia), som
vanligen var befriad från de yttre barklagren (Cortex
Chince flavus sine epidermide vel nuåus). Efter
förrättadt värf ströf-vade "cascariileros" åter ned
till kusten med sin fångst; ej sällan omkom ända till
V* a* följet under arbetet. I kuststäderna sorterades
varan, packades i oxhudsbalar (s. k. seroner, kolli,
med omkr. 50 kg. i hvarje) eller i kistor samt
gick öfver vissa sydamerikanska hamnar - Payta,
Callao, Carta-gena, Sabanilla, Maracaibo m. fi. -
i handeln. Den numera obetydliga handeln med
sydamerikansk kinabark från vildt växande träd går
mest till London. Kinabarken, redan från början dyr,
blef det sedan än mer och började t. o. m. att tryta
till följd af det förödande sätt, hvarpå skörden
bedrefs i hemlandet, hvarför man sökte öfverföra
odlingen af kinaträd till andra orter.
Redan De la Condamine försökte föra
plantor af Cinchonasläktet till Europa, men
misslyckades. Spanjoren Mutis odlade (under
1780-talet) kinaträd i Minguito, och jesuiterna i
Bolivia ålade "cascariileros" att för hvarje fälld
kinaträdstam sätta fem
sticklingar i korsform (...). Det första egentliga
försöket att odla kinaträd utanför deras hemland
egde rum 1849, då de franske jesuiterna i Cuzco (i
mellersta Peru) sände kinaträdsplantor till Algeriet,
men utan resultat. Klagan öfver, att kinaträden
i sitt hemland blifvit hårdt medtagna, blef allt
starkare, och därigenom förmåddes holländska och
engelska regeringarna att göra allvarliga försök
med upprättande af kinaodlingar i Ostindien. Till
en början misslyckades försöken. Men slutligen
lyckades det tysken Hasskarl att å en holländsk
fregatt i 21 terrarier (s. k. wardska glaslådor)
från Islay vid Perus kust öfverföra och i Batavia
1854 landsätta en samling unga kinaplantor. Där
togo planteringarna (af hufvudsakligen Cinchona
Ledge-riana) god fart, särskildt under Junghuhns
ledning (från 1856). 1870 kom den första "kulturkinan"
från Java till Amsterdam. 1859 öfverförde Mark-ham
kinaträd från Syd-Amerika till engelska Ostindien,
där planteringar uppstodo flerstädes såväl på västra
indiska halfön, särskildt å Nilgiribergen (Utakamand),
som på Ceylon, där Cinchona succi-rubra odlas. Redan
1867 kommo ostindiska kinabarkar i handeln. Sedan 1877
finnas odlingar äfven i Syd-Amerika. Den allra största
delen af nu använd kinabark härrör från de holländska
och engelska odlingarna i Ostindien; de af enskilda
upprättade kulturerna i Bolivia, Colombia, Ecuador
och Peru äro stadda i liflig utveckling. Störst är
exporten från Java, som 1902 uppgick till 6,500 ton,
hvarjämte 800 ton bark förarbetades i en java-Eeöisk
kininfabrik. Äfven på Sumatra och Celebes
odla holländarna kinaträd. Från de engelska odlingarna
utskeppades 1902 omkr. 1,200 ton bark. Inom olika
kulturområden användas olika sätt vid kinabarkens
skördande. Äldst är den s. k. "coppi-cingmetoden":
hvart åttonde år af huggas träden omkr. 15 cm. öfver
marken och de afhuggna stammarnas bark af skalas,
hvarefter nya stammar få uppväxa. Sättet har
användts å Java, inom norra delen af västra indiska
halfön (Himalaya-området) samt i Syd-Amerika. Man
börjar dock öfvergifva detta förfaringssätt, emedan
alkaloidhalten synes aftaga i senare skördar. - Inom
öfriga engelska kulturområden i Ostindien användes
delvis den s. k. "mossingmetoden", som består däri,
att från minst 8-åriga stammar afskalas längsgående
smala bark-strimlor, mellan hvilka lämnas barkbryggor;
de sårade stammarna omviras med mossa eller gräs
(se Imperata arundinacea); efter inemot ett år,
då ny alkaloidrik bark (eng. reneiced bark) bildats
öfver "såren", afskalas de mellanliggande bryggorna
och täckas med mossa o. s. v. "Renewed bark" går mest
till kininfabrikerna. - På Java användes numera nästan
uteslutande, i brittiska Indien i stor utsträckning
den s. k. "uprooting-processen": 15-20 år gamla träd
upptagas med rötterna och ersättas med nya plantor;
de upp-gräfda trädens bark, äfven rotbarken, ristas
med koppar- eller mässingsknif (järn svärtar), bultas
och aflossas samt torkas i solen eller i torkrior
och slutligen i särskilda desickatorer. Vackra
stycken ur-plockas för apoteksbehof ("drogistbark"),
medan det öfriga - s. k. "blandad bark" - särskildt
rotbarken, sönderskäres, pressas i balar och går
till kininfabrikerna. - I stället för att söka
skilja olika sorter kinabark efter botaniska
eller anatomiska karaktärer, hvilket ej sällan
misslyckas, tages numera hänsyn förnämligast till
varans kininhalt, hvarpå analyser pläga medfölja
barksändningarna. - Enligt Sv. farmakopén skall
kinabarken på våra apotek utgöras endast af bark
från odlade Ginchona-arter, företrädesvis Cinchona
succirubra Pavon och C. Ledgeriana Moens; ej sällan
förekommer äfven bark från C. Calisaya Wedd. och
C. officinalis Hooker. Barkstyckena äro mest 10-50
cm. långa, rör- eller rännformiga, vanligen 2-4
mm. tjocka, med alla barklagren i behåll ("betäckta
barkar"). Utsidan är gråbrun, gråhvitt fläckig af
lafvar; något äldre stycken äro groft längsskrynkliga
med tvärsprickor. Insidan är vanligen mörkt gulbrun
till rödbrun och fint längdstrimmig. Smaken är bitter
och sammandragande. Mest utmärkande för kinabarkarnas
anatomiska byggnad äro de korta, grofva, spolformiga
segbastcellerna, hvilkas väggar äro så starkt
förtjockade, att cellhålan reducerats till en fin
strimma (å mikroskopiskt längdsnitt). Den luft-torkade
barken skall innehålla minst 5 proc. alka-loider;
större delen (2-4 proc.) utgöres i regel af kinin
(C20 H24 N2 02). Denna synnerligen viktiga alkaloid
(se Kinin) framställdes först af de franske kemisterna
Pelletier och Caventou 1820. Därjämte förekommer
inemot ett tjog andra alkaloider, af hvilka de
förnämsta äro kinidin eller konkinin, isomert med
kinin, samt cinkonin (se d. o.) och det därmed isomera
cinkonidinet. öfriga alkaloider förekomma blott i små
mängder och långt ifrån i alla barkar, såsom paricin,
homocinkonidin, hydrocin-konin, hydrocinkonidinj
cinkonamin, kinamin och
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
