Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kinabark - Kinachi. Se Kanaan. - Kinadekokt, farm. Se Kinabark, sp. 77. - Kinadroppar, med. Se Kinabark, sp. 77. - Kinagarfsyra - Kinagräs, bot. Se Beklädnadväxter, sp. 1238 och Boehmeria. - Kinagrönt - Kinaidologer - Kinamin, farm. Se Kinabark, sp. 76. - Kinaodling, Kinaträdsodling. Se Kinabark. - Kinarot - Kinarödt - Kinas - Kinasalt - Kinasyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
conkinamin, hydrokinin, hydrokinidin, dicinkonin,
dikinidin (homokinin) o. s. v. Alkaloiderna äro i
drogen bundna vid syror, bland hvilka märkas kinasyra
(C7 H12 O6 – intill 9 proc.),
kinagarfsyra (en röd genomskinlig massa),
kinovagarfsyra m. fl. Dessa syror sönderdelas småningom under
bildning af socker och rödt färgämne (flobafēn),
så t. ex. kinasyra i socker och kinarödt. Vidare
märkas ett par "indifferenta" ämnen (hvarken baser
eller syror), kinovin och kinovit, samt harts och
oorganiska salter. Då de alkaloider, som ingå i
drogen uti mera afsevärda mängder, i fråga om verkan
väsentligen öfverensstämma med kininet, spela de vid
användningen icke någon roll i och för sig. – Förr
användes i medicinen ett preparat, benämndt
chinoidin (Chinoidina) l. kinoidin, en biprodukt
vid kininberedning, en brun, hartslik, bitter massa,
som utgjorde en blandning af kinabaser. Äfven användes
en saltsur spritlösning af medlet, kinoidindroppar
(Tinctura chinoidinæ). Båda preparaten ha som
öfverflödiga uteslutits ur Sv. farmakopén. –
Kinin har, med ett undantag, anträffats endast
hos Cinchona-arter. På 1880-talet kom i handeln
den af sin kopparröda färg utmärkta cupreabarken
(China cuprea), som innehöll kinin, äfvenså kinidin
och cinkonin, och som visade sig härstamma från
Ladenbergia pedunculata Schumann (Remijia pedunculata
Triana), ett träd i Colombia. Remijia purdieana
Wedd. innehöll cinkonin. – Under den tid, då god
kinabark var mycket svår att erhålla och dyrbar,
kommo många ersättningsmedel och falska kinabarkar
(sp. cascarillos bobos) i handeln i st. f. de
äkta (sp. cascarillos finos). Falska barkar härrörde
mest från släktena Ladenbergia, Remijia, Exostema,
Nauclea m. fl. Sedan från odlingarna kinabark
kommit rikligt i handeln, ha dessa surrogat och
falska barkar mestadels försvunnit. – Kinabark och
preparat på sådan ha nu för tiden en mera begränsad
medicinsk användning än förr. För behandling af
febersjukdomar, särskildt frossa, användes vanligen
kininsalt. Drogen och beredningar på denna brukas
däremot ej sällan, ungefär som s. k. bittermedel,
i afsikt att förbättra digestion och aptit samt
födans tillgodogörande, äfvenså för att (genom
kinagarfsyran) verka lindrigt sammandragande
(adstringerande) på magens och tarmens slemhinna. I
samband med dessa verkningar antogos kinapreparaten
utöfva ett "allmänt stärkande" (toniskt) inflytande
på organismen (tvifvelaktigt). På barken beredes
mest dekokt, försatt med litet syra (Decoctum chinæ
acidum) för att underlätta alkaloidernas utlösande ur
drogen; vidare framställes på denna flytande extrakt
(Extractum fluidum chinæ), "kinadroppar" (Tinctura
chinæ) och "sammansatta kinadroppar" (Tinctura
chinæ composita, äfven kallad Whytts elixir),
hvari äfven ingå gentianarot och pomeransskal. (Jfr
Kinin.) C. G. S.
Kinachi [ki-]. Se K an a a n. . Kinadekokt, farm.
Se K i n a b a r k, sp. 77.
Kinadroppar, med. Se Kin a bar k, sp. 77. .
Kinagarfsyra, kem., en i kungskina (se
Kinabark, sp. 75) till ringa mängd förekommande
garf-ämnesglukosid (glukotannoid), som bildar en
gulaktig, amorf och hygroskopisk massa. Den upptager
vid närvaro af alkalier syre ur luften och sönderdelas
vid kokning med utspädd saltsyra
i socker och kinarödt (se d. o.).
r. T. C.»
Kinagräs, bot. Se Beklädnadsväxter, sp. 1238,
och Boehmeria.
Kinagrönt (Kinesiskt grönt 1. Lo-kao), en grön
lackfärg, som beredes i Kina af Ehamnus-arter
(Rh. utilis och Rh. chlorophorus).
Kinaidolöger [kin-; grek. kinaidolo’goi, kifnaidoi,
lat. cincedi] kallades idkarna af en i Alexandria
under 3:e årh. f. Kr. uppfunnen satirisk och
parodierande diktart, närbesläktad med "flyakografien"
och "sillografien". Se Grekiska litteraturen,
sp. 210. Hufvudrepresentanten för den kinai-dologiska
poesien var S o t a d e s. A. M. A.
Kinamin, farm. Se K i n a b a r k, sp. 76.
Kinaodling, Kinaträdsodling. Se Kina-bark.
Kinarot, Radix chince L, rättare, Rhizoma (Tuber)
chincp, farm. med., är jordstammen eller stamknölen
af Smilax chince L. och säkerligen äfven ett par
andra arter; dessa arter växa å Hong-kongön i Kina
samt träffas f. ö. i Japan, Kina, Kochinkina och
Ostindien. Drogen består af oregelbundet formade
stamknölar på smala, snörelika utlöpare från
stambasen, snarlikt förhållandet hos den vanliga
potatisväxten. Knölarna, som äro tunga och hårda, mäta
från 5 till omkr. 20 cm. i längd och intill 6 cm. i
tjocklek, med vanligen något sammantryckt cylindrisk,
ofta oregelbundet knölig form. "Kinarotens" färg är
utvändigt rostbrun och inuti blekt rödaktig. Lukt
och smak saknas nästan alldeles. Kinaroten kom
till Europa före midten af 1500-talet och fick ett
öfverdrifvet stort rykte som ett medel mot gikt,
sedan kejsar Karl V ansågs ha blifvit genom dekokt
på kinarot botad från denna sjukdom. Drogen har förr
äfven varit mycket begagnad mot syfilis, i likhet med
sarsaparillroten, men är nu fullständigt ur bruk och
utesluten ur Sv. farmakopén. O. T. S. (C. G. S.)
Kinarödt, ett . amorf t, mörkrödt eller rödbrunt
färgämne, som är nästan olösligt i vatten, lättlösligt
däremot i alkohol och alkalier och som man erhåller
genom att med syror fälla dei} rödbruna löpfng, som
uppkommer vid kinabarkens behandling med ammoniak. Ett
annat, också i kinabarkar förekommande, hartsartadt
färgämne har fått namnet k i n o v a-r ö d t.
S. J-n.
Kinas [kinäs], fysiol, kem., ett ärnne af obekant
sammansättning och natur, som förekommer i vissa
djuriska organ, vätskor eller sekret och där
öfverför ett enzym (se d. o.) från dess overksamma
stadium (zymogenstadium) till dess verksamma
tillstånd. Hvarje kinas verkar specifikt,
d. v. s. förmår "aktivera" endast ett visst
enzym. En af de viktigaste kinaser är den s. k. e
n t e r o k i n a s e n (se d. o.). Kinasernas
verkningssätt är ännu fullständigt obekant,
och flera kinasers existens är ännu hypotetisk.
H. E.
Kinasalt, farm. kem., kallas föreningen mellan någon
syra och en kinaalkaloid, egentligen de af kinin med
syror bildade salterna. Allmännast af dessa kinasalter
begagnas kininsulfat, därnäst kinin-hydroklorid
samt hydrobromid och tannat. Se vidare under Kinin.
O. T. S.*
Kinasyra, Acidum chinicum, kem., påvisades 1790
af F. C. Hoffmann som en ny syra, ingående i då
framställdt "kinasalt", och undersöktes närmare af
Vauquelin 1806. Kinasyran, hvars formel
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
