Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kinesisk arkeologi - Kinesiska skriften. Se Kinesiska språket och skriften, sp. 102. - Kinesiska sockerröret, bot. Se Sockerröret. - Kinesiska språket och skriften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
chines. ornamentik" (1907), B. Laufer,
"Chinese pottery of the Han dynasty" (1908), och
O. Münsterberg, "Chinesische kunstgeschichte",
I (1910, med utförliga litteraturanvisningar).
T. J. A.
Kinesiska skriften. Se Kinesiska språket och skriften,
sp. 102.
Kinesiska sockerröret, bot. Se Sockerröret.
Kinesiska språket och skriften. Kinesiskan, som
talas i hela det egentliga Kina samt i Japan, Annam
och Korea till stor del nyttjas som litteraturspråk
bredvid (och förr vida mer än) de inhemska tungomålen,
tillhör, jämte tibetanskan, burmanskan, siamesiskan,
annamitiskan och andra Bortre Indiens språk, den
indokinesiska språkstammen och är som sådan a)
enstafvig, d. v. s. alla stamorden, hvilka räknas
till ett ursprungligt antal af omkr. 500, äro
enstafviga, och b) isolerande, d. v. s. stamorden
äro i regel oföränderliga, utan allt slags böjning,
och tillhöra icke ens en efter våra begrepp bestämd
ordklass. Lösa sammansättningar, hjälpord (formord),
partiklar och i synnerhet ordens ställning i satsen,
bestämd genom de s. k. ställningsreglerna, motsvara
våra språks ordklasser, grammatiska former och
ordbildning. Kineserna själfva utgå dock ej från
begreppet stamord, utan från skriftecknen, tsi,
hvilka efter olika funktion delas i: 1) "fulla",
omfattande a) "lefvande" (= verb) och b) "döda"
(= nomina), samt 2) "tomma", d. v. s. form- eller
hjälpord. Hos oss åtskiljer man vid de kinesiska
orden deras grundbetydelse, hvarefter de egentligen
äro sakord, egenskapsord o. s. v., och deras
tillfälliga, af satsen bestämda funktion, hvilken
gör dem till adjektiv, verb o. s. v. T. ex. tá,
"stor", är ett egenskapsord, som alltefter sin
syntaktiska funktion äfven kan vara substantiv
("storhet"), verb ("vara stor" eller "göra stor")
eller adverb ("storligen", "mycket"). Ett annat för
oss egendomligt drag ligger i de olika betoningarna,
šīng, hvarigenom samma enstafviga ljudkomplex erhåller
flera olika betydelser eller, rättare sagdt, blir
till flera olika ord. De 500 stamorden ökas därigenom
enligt Prémares räkning till omkr. 1,450 enstafviga
ord. I hög- l. mandarinspråket, kwān-hoá "(se nedan),
finnas 5 olika toner: 1) den "jämna" (eller "lika"),
phîng-šīng, hvarvid rösten under stafvelsens hela
uttalstid bibehåller samma musikaliska tonhöjd,
och hvilken delas i a) en hög jämn, šáng-phîng
(tecken: ˉ), och b) en låg jämn, hjà-phîng (tecken:
^); 2) "stigande" ton, šáng-šīng (tecken: `),
då röstens tonhöjd under uttalet stiger liksom
frågande; 3) "fallande" (eg. "bortgående") ton,
khiý-šīng (tecken: ’), den förras motsats; samt 4)
"afbruten" (eg. "ingående") ton, ži’-šīng (tecken:
’), hvilken uppstått som rest efter en bortfallen
slutkonsonant (k, t eller p) och till ljudet liknar
det semitiska alif. Dessa olika toner betecknas vid
kinesiska ords transkription med latinska bokstäfver
på flera konventionella sätt, än med siffror (1–5)
framför ordet, än med accenter öfver vokalen (såsom
här ofvan). För öfrigt blir vid alla toner, utom
den afbrutna, stafvelsen (men icke nödvändigtvis
vokalen) lång. I dialekterna finnas flera dylika
toner, talrikast i Fu-kien-dialekten, där hvar
och en af de fyra hufvudtonerna delas i en högre
och en lägre. Samma betoningssystem finnes äfven i
annamitiskan med 6, i siamesiskan
med 5 och i burmanskan med 3 toner, men ej i
tibetanskan. Kinesiska högspråket, kwān-hoá ("allmänt
språk"), för hvilket folkspråket i n. och v. ligger
till grund, skiljer sig från dialekterna, thù-hoá
("provinsspråk"), af hvilka Kwang-tung-, Fu-kien-,
Fu-tschóu- och Schanghai-målen äro de mest bekanta,
hufvudsakligen genom större afslipning i ordslutet,
så att i det förra slutande m öfvergått till n och
slutande k, t, p ersatts med den afbrutna tonen. –
I fonetiskt hänseende märkes, att språket saknar
de tonande explosiva g, d, b, men eger de tonlösa
k, t, p och deras verkliga aspirator, kh, th,
ph (att uttala som i rökhuf, visthus, gaphals),
vidare affrikatorna ts och tš med deras aspirator
tsh och tšh, frikativorna j, f, (engelskt) w, š (=
sch) och ž (= franskt j), nasalerna m, n, ng och
laryngalen h. Tremulanten, r (l), anses än närma
sig r, än l. Vokalerna äro a, e (= ä), i, o, u,
y samt i̥ (eller något annat dylikt tecken), som
nyttjas för att beteckna ett särskildt, flyktigt
vokalljud efter s, ts och r. Diftongerna äro au,
ou, iu (eu) och ai, ei, ui; i st. f. triftongerna,
uai, iau o. d. skrifver man bättre wai, jau. I
ordets början kunna endast vokal, enkel konsonant
(som sådan räknas då äfven tecknen ts, tš, ph,
tšh etc.) eller konsonant med halfvokalen w eller
j, och i ordets slut endast vokal, n eller ng
förekomma. De ofvannämnda "ställningsreglerna",
genom hvilka ett ords egenskap af nomen eller
verb, subjekt eller objekt o. s. v. bestämmes,
äro i allmänhet följande: 1. Subjektet står före
predikatet, verbet före objektet, alla bestämningsord
(adjektiv, genitiv, adverb, räkneord o. s. v.) före
det ord de bestämma, t. ex. lí tá, "vinst(-en är)
stor", däremot tá lí, "stor vinst", wâng paò mîn,
"konung(en) beskydda(r) folk(et)", sān khjŷn jâng,
"tre hjord(ar) får". 2. Ord, som vi koordinera med
"och", "eller" o. d., följa hvarandra i bestämd
ordning, det tidigare, större eller viktigare först,
så att, om ordningen ändras, äfven betydelsen
ändras, t. ex. tsi̥ njỳ, "gossar (och) flickor",
men njỳ tsi̥ ("kvinnligt barn") "flicka"; ži’
betyder "sol" och "dag", jue’ "måne" och "månad",
ži’ jue’ "sol (och) måne", emedan det förra ordet
måste ha större betydelse, men jue’ ži’ "månader
(och) dagar", af samma orsak. 3. Det s. k. logiska
subjektet, liksom tids- och rumsbestämningar, sättes
i absolut ställning framför satsen, t. ex. tshjeū
Sīn-jeù Šu’-laò tsu’, "(på) höst(en) (i) Sin-jeu
Schu-lao dog". Våra grammatiska begrepp af numerus,
tempus och modus ha i allmänhet intet uttryck;
likaså utelämnas ofta subjektet, om det är ett
personligt pronomen, och äfven andra i tanken lätt
ersättbara satsdelar, t. ex. njỳ pu’ ju’, "kvinna
icke vilja", där sammanhanget måste afgöra, huruvida
det är fråga om en allmän sats eller om en bestämd
händelse med en eller flera kvinnor i förfluten,
närvarande eller tillkommande tid. Pluralbegreppet
kan dock uttryckas genom ett obestämdt myckenhetsord,
t. ex. šú žîn, "mycken människa" (= "människor"). Af
kasus uttryckas nominativen och ackusativen blott
genom den syntaktiska ställningen, genitiven likaså
eller med hjälpordet tšī (se nedan) och öfriga
kasusförhållanden genom föregående eller efterföljande
ord af lokal betydelse. – Räkneorden äro: 1 ji’, 2 ri̥,
3 sān, 4 si̥, 5 ngù, 6 lu’, 7 tshi’, 8 pa’,
9 kjeù, 10 ši’, 100 pe’, 1,000 tshiēn, 10,000 wán. Öfriga
tal uttryckas dels genom addition, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
