Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klan - Klander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
Klander
200
eganderätten till vissa delar af jorden. - Det
ålåg hvarje stammedlem att vara höfdingens man
1. vasall (ceile). Frivilligt kunde man gifva sig
till vasall åt en storman, hvilken som helst, inom
eller t. o. m. utom stammen. Vasallförhållandet
bestod ursprungligen däri, att vasallen, sedan han
gifvit höfdingen en gärd (vanligen en kviga), fick
något boskap utan återbetalningsskyldighet, men var
förbunden till personlig tjänst, t. ex. att biträda
vid uppförande af höfdingens, merendels befästa,
gård (dun:, jfr fno. tun) och vid fälttjänst. Med
tiden förvandlades denna boskapsförläning till
jordförläning, och räntan beräknades efter land
vidden. En del jord fortfor emellertid att i
jämförelsevis sen tid betraktas som allmänning och
att brukas samfälldt. - Stamhöf-dingen togs alltid
ur samma familj, regeln var, att den äldste och
förståndigaste af höfdingens närmare släktingar redan
under hans lifstid valdes till efterträdare. Den
utsedde bar namnet tanist. Äfven inom ätten och
familjen gjorde sig bruket af tanist med tiden allmänt
gällande i fråga om successionen af hufvudmän. För
sitt underhåll hade höfdingen åt sig anslaget ett
stycke .af stammens jord; detta öfvergick till
hans efterträdare, men hans enskilda förmögenhet
delades mellan hans arfvingar. Klanchefen styrde med
biträde af ett råd, men hade en vidsträckt myndighet
(makt öfver de underlydandes lif), i synnerhet öfver
allt det lösa folket på hans område. - Träldom var
allmän på Irland och i Skottland; på förra stället
utgjorde trälar en viktig beståndsdel i höfdingarnas
gåfvor till vasallerna. Trålarnas afkomlingar
samt krigsfångar, rymlingar från andra stammar
o. d. skockade sig kring höfdingens och stormännens
gårdar eller ströko kring på deras utmärker och voro,
för sin användbarhet i krig eller till arbete, en
af hufvudkällorna till deras makt och inkomster. -
Medlemmar af samma klan buro alla ett gemensamt
tillnamn, hvilket bildats antingen (såsom på Irland)
genom att lägga ordet ua, sonson, eller (såsom både på
Irland och i Skottland) ordet mac, son, till någon
som gemensam erkänd stamfaders namn, t. ex. Va
Conchobair (angliseradt 0’Gonor), Mac Ruaidhri
(Macrory). Hvar klan hade vanligen sitt egendomliga
härskri. Klanmedlemmarna buro en egendomlig dräkt:
i Skottland en strax nedanom knäet slutande kjol och
en pläd. På Irland gjorde engelsmännens eröfringar
slut på klanväsendet. I de skotska högländerna höll
det i sig äfven efter föreningen med England (1603);
men höglandsklanerna betraktades i låglandet, såsom
man finner bl. a. af de gamla skotska lagarna, som
tillhåll för tjufvar och lönnmördare. De skotska
lagarna föreskrefvo t. ex., att hvar klan skulle
ha någon ansedd person som borgen för sitt goda
uppförande. En klan, som icke kunde få en dylik,
kallades broken (upplöst); dess medlemmar stodo utom
lagen och jagades som vilda djur. En sådan klan var
Mac-Gregor. Klansystemet krossades genom upphäfvande
af klanchefernas domsrätt och genom den allmänna
afväpning, som 1747, efter det stora upproret 1745,
genomfördes i högländerna. Ett 1747 utfärdadt förbud
mot bruket af höglands-dräkten återtogs sedermera. Jfr
H. Sumner Maine, "Early history of institutions"
(1875), art. "Glan" af W. K. Sullivan i "Encyclopsedia
britannica", vol. V, och Conrady, "Geschichte der
clanverfassung in den schottischen hochlanden" (1898).
Om klansystem bland indianer se d. o., sp. 495-496.
J- Th- w-
Klander (fsv. klandan, kland), jur. 1. Ett yrkande om
ändring eller upphäfvande af vissa laga handlingar
eller förrättningar, hvilka, om de under viss
tid lämnas utan anmärkning, blifva för framtiden
intressenterna emellan gällande. Hit hör klander å
arfskifte, då sådant väl i behörig ordning upprättats,
men är i något af seende materiellt oriktigt, såsom
när en oberättigad person upptagits som arf-vinge,
eller en arfvinge fått sig tilldelad större arfs-lott
än vederbort. Klander å arfskifte förekommer redan
i landskapslagarna, men omnämnes ej uttryckligen i
1734 års lag. - Klander af testamente, som äfvenledes
förekommer i de gamla lagarna, kan ega rum på grund af
fel, såväl formella som materiella, hos testamentet
samt brister i fullgörandet af "hvad den bör i akt
taga, som testamente till godo njuta vill". Talan
kan anställas - inom natt och år, sedan testamentet
blifvit arf-vingen delgifvet - endast af närmaste
arfvinge, därunder dock äfven den innefattad, som
genom annan arfvinges försittande af sin arfsrätt blir
den närmaste. - Dessutom förekommer klander med ofvan
anförda betydelse i många lagbestämmelser. Nämnas må:
klander å förmyndares eller ombudsmans redovisning
(bör väckas inom natt och år från det densamma
aflämnats); klander af kontokurant köpmän emellan
(hvarom den, som mottog räkningen, bör utan dröjsmål
tillsäga den, som gaf räkningen, eller, om denne
ej kan anträffas, göra anmälan hos öfverexekutor
inom 3 månader, sedan han mottog räkningen);
klander af räkning å varor, utborgade till köpmän
utan aftal om öppen kredit (bör instämmas eller hos
fordringsegaren anmälas inom 3 månader från räkningens
emottagande); klander å utdelningsförslag i konkurs
(skall skriftligen hos rätten eller domaren anmälas
inom en månad efter den sammankomst, på hvilken
utdelningsförslaget till behandling framlagts);
klander å konkurssysslo-mäns redovisning (måste
instämmas "inom 3 månader från den dag, å hvilken den
för redovisningens granskning utsatta sammankomst
upplöstes"); klander å syn i flera fall m. m. -
2. Sin egentligen tekniska bemärkelse har klander
såsom ett af egaren till en lös eller fast sak
mot en innehafvare, i hvars besittning saken utan
egarens samtycke kommit, väckt käromål om återfående
af densamma. Ursprungligen behof de det ej vara ett
fordrande på grund af eganderätt; anspråket grundade
sig i själfva verket mindre på kärandens eganderätt
än på den rättskränkning, hvarigenom svaranden kommit
i besittning af saken. Den tid, då detta gällde äfven
om fast egendom, var visserligen förfluten, redan då
våra äldsta nu bevarade rättskällor upptecknades; men
beträffande lösören var det ännu på landslagarnas
tid tillräcklig förutsättning för klander, att
man besuttit saken i fråga och mot sin vilja mist
densamma. Svaranden, d. v. s. sakens innehafvare,
skulle ådagalägga sådana omständigheter, genom
hvilka ett sådant förhållande omöjliggjordes,
t. ex. att han själf tillverkat saken och ej
afhändt sig densamma. Till sådan bevisning hade
svaranden företrädesrätt (vitsord), d. v. s. att,
först sedan han misslyckats, käranden fick framlägga
sina bevis. Af någon rätt att freda saken blott med
uppvisande af viss tids besittning (häfd) finnas
endast få och osäkra
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
