Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klappholts - Klappjakt. Se Jakt, sp. 1203. - Klapplöpare - Klappmytsar, zool. Se Klappmytsen. - Klappmytsen - Klaproth. 1. Martin Heinrich K. - Klaproth. 2. Julius Heinrich von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
Klappjakt-Klaproth
206
ingen stil eller del af formen må stå upp öfver det
.öfriga. Man öfverfar då formen med klappholtsen,
på hvilken man samtidigt klappar lindrigt med
en haramare. - Klappholts" 1. s c h a f f e r
h o 11 s kallades stundom ordförandeklubban i
gesällbrödraskapen. Se Gesäll, sp. 1080.
Klappjakt. Se Jakt, sp. 1203.
Klapplöpare, sjöv., en smal tågända eller lina, .som
är skuren genom två enkla block och hvars ändar äro
fästa, vid något föremål, såsom en båt eller dylikt,
hvilket sålunda kan halas från det ena .blocket
till det andra. En tross, hvars ena ända är fast
och som löper genom ett rörligt block, kallas jämväl
klapplöpare (enkel löpare eller vojt). L. IL*
Klappmytsar, zool. Se Klappmytsen.
Klappmytsen 1. Blåssälen, Cystophora cri-stata, zool.,
hör till underfam, klappmytsar (Cyslo-phorince) af de
egentliga salarnas fam. (Phocidce) och gruppen säldjur
inom däggdjurens klass. Klapp-mytsarna utmärkas
därigenom, att de ha stort och bredt hufvud med kort,
bred och hårbeklädd nos. Halsen är kort och tjock,
men tydligt afsatt
Klappmytsen (äldre hanne).
från hufvudet. Kroppen är tämligen långsträckt,
föga nedplattad, tjockast framom midten och baktill
starkt afsmalnandc. Hos den äldre hannen äro huden
och den underliggande bindväfven ofvanpå nosen och
hufvudet till midten af hjässan lösa och slappa samt
kunna uppblåsas till en blåsa (eller så kallad mössa,
hvaraf djuret erhållit sitt namn). Framtänderna äro
ofvan fyra och nedan två och kindtänderna små, glest
stående. Färgen är hos den äldre hannen ljust askgrå,
med oregelbundna, svartaktiga fläckar, undertill
gulhvitaktig, med dylika glesare och mindre skarpt
begränsade fläckar. Biåsan är svartbrunaktig, ofvan
ljusare, nästan hvitaktig, men likaledes fläckig. -
Klappmytsen är egentligen hemma vid amerikanska sidan
af norra Atlanten, men träffas äfven vid Island och
Jan Mayen, dessutom tillfälligtvis vid Englands,
Frankrikes och Norges kuster. Ärten är sällskaplig,
tillhör öppna hafvet, flyttar under vissa årstider,
men uppträder icke i stora massor; helst håller den
sig på drifisen, men förekommer äfven på fast is
i bukter och vikar. Under mars lär honan yngla på
aflägsna drifismassor, till hvilka hon kort förut
begifvit sig. I början af maj närmar klappmytsen
sig kusterna, aflägsnar sig åter under juli och
återkommer i aug. efter att sannolikt ha parat sig
under bortovaron. Klappmytsen är modig och ilsken
samt angriper ofta, då den blifvit sårad. Hannarna
kämpa ifrigt med hvarandra under parningstiden
och blåsa, då de retas eller skrämmas, npp den på
hufvudet belägna blåsan, hvilken troligen tjänar till
att göra nosen mindre ömtålig för stötar. Djurets
föda utgöres af stora fiskar, men äfven af kräftdjur.
C. R. S. (L-*.)
Kla’proth [-råt]. 1. Martin Heinrich K., tysk kemist,
f. 1743 i Wernigerode, d. 1817, blef biträde på
ett apotek i Berlin hos kemisten Valentin. Rose,
efter hvars död K. öfvertog apoteket, och fick sin
vetenskapliga uppfostran af Roses bägge söner, den
sedermera som kemist och analytiker bekante Heinrich
Rose och geologen Gustaf Rose. Vid upprättandet
af Berlins universitet blef K. därstädes 1810
professor i kemi. K. var en af sin tids mest
framstående kemister och den förste, som i Tyskland
antog Lavoisiers system. Han föreslog 1792 Berlins
akademi att underkasta försöken öfver förbränning och
oxidation en granskning, hvilken bekräftade Lavoisiers
uppgifter. K. var hufvudsakligen mineral-analytiker
och en noggrann sådan. Han var den. förste,
som offentliggjorde sina analyser oförfalskade,
sådana de utfallit och ej mer eller mindre ändrade
efter tycke och smak, som förut varit brukligt. Han
undersökte flera hundra mineral kvantitativt och
upptäckte därunder grundämnena uran (1789), zirkonium
(s. å.), titan (1795) och cerium (1803, samtidigt
med och oberoende af Berzelius och Hi-singcr). Bland
K:s undersökningar intaga de öfver meteorstenarna
och honungsstcnen en framstående plats. Hans många,
i samtida tidskrifter spridda af handlingar samlades
till ett arbete i Beilräge zwr chemischen kennlniss
der miner alkörp er (1795- 1810), hvartill sluter sig
det 1815 publicerade arbetet Chemische abhandlungen
gemischten inhalts.
2. Julius Heinrich von K., den föregåendes son, tysk
orientalist, f, 1783 i Berlin, d. 1835 i Paris, blef
1804 adjunkt i orientalisk filologi och litteratur i
Petersburg. 1805 medföljde han en till Kina afsänd
rysk beskickning och vann en riklig skörd för sina
asiatiska språkstudier, ehuru beskickningen knappt
hunnit öfver gränsen till Mongoliet, då den måste
vända om. En annan resa, som K. 1807-08 företog
till Georgien och öfriga Kaukasusländer, lämnade i
flera afseenden viktiga resultat, framlagda i det
af honom utgifna "Archiy fur asiatische litteratur,
geschichte und sprach-kunde" (1810) samt i hans
Reise in den Kaukasus und nach Georgien (1812-14, ny
utvidgad uppl. på franska 1823; "Resa på Caucasus",
sammantryckt med Mac Farlanes "Konstantinopel år
1828", l bd, 1830) m. fl. arbeten. I dec. 1810 fick
K. anledning att begifva sig till Berlin, och af
orsaker, som icke äro tillräckligt kända, fann han
snart bäst att icke återvända till Ryssland. 1815
flyttade han till Paris, där han med preussiska
regeringens tillstånd förblef bosatt, äfven sedan
han 1816 af nämnda regering fått titeln professor i
asiatiska språk med åtföljande lön. I Paris
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
