Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klausthal - Klausthalit, miner. Se Selenbly - Klausül - Klausür - Klav - Klavecin fr. clavecin. Se Klaver. - Klaveness. 1. Thorvald K. - Klaveness. 2. Fredrik K. - Klaver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
Klausthalit-Klaver
226
heim, vid Innerste, 604 m. ö. h., skild från
grannstaden Zellerfeld endast genom en liten
bäck. 8,631 inv. (1905). Invånarna sysselsätta
sig nästan uteslutande med bergsbruk och malmers
förädling, emedan klimatet ej medger något
jordbruk (med undantag af potatisodling). Staden
har bergsakademi jämte bergsskola med rika
samlingar, handels- och slöjdskola, gymnasium
samt magnetiskt observato-rium. Den hade till 1848
äfven myntverk samt är säte för ett ober-bergamt,
hvars område omfattar de preussiska reg.-områdena
Hildesheim, Hannover, Luneburg och Stade, Kassel och
prov. Schleswig-Holstein. Bergverken omkring K. höra
till de viktigaste i preussiska Harz. Malmerna i
Oberharz bearbetas för regeringens räkning sedan 1864
och lämna silfver (omkr. 38,000 kg. årligen), guld
(omkr. 50 kg.), bly (10,000 ton), koppar (330 ton),
svafvelsyra, arsenik o. s. v. Järngrufvorna bearbetas
af privata. K. uppstod vid midten af 1500-talet.
(J. F. N.)
Klausthalit, miner. Se S e l e n b l y.
Klausul (lat. cläursula), eg. afslutningsdel,
slutformel, vid en rättshandling (t. ex. ett kontrakt)
fogad tilläggsparagraf, som närmare bestämmer,
förklarar eller inskränker något af dess innehåll.
Klausiir (lat. clausura, inspärrning). 1. Den
klosterfolk åliggande afskildheten från
yttervärlden. Med afseende på munkordnar innebär
klausuren, att munken blott på giltiga skäl,
med öfverordnades samtycke och i sällskap med en
annan klosterbroder får lämna sitt kloster samt att
ingen kvinna får besöka klostret och att en man får
blott af tvingande skäl och för kort tid beträda
klostret eller vissa delar af detsamma. För nunnor
äro krafven än mera vidt-gående. Blott i yttersta
nödfall och, om möjligt, med skriftligt samtycke af
vederbörande biskop får en nunna lämna sitt kloster,
och utan dylikt tillstånd får ingen beträda ett
nunnekloster. Detta förbud gäller dock ej biskopar
och ordensprelater vid visita-tionstillfällen,
biktfäder, som skola ge den sista smörjeisen,
samt läkare och handtverkare. Samtal med en nunna
vid gallret får ega rum endast på det sätt, som
ordensstatuterna föreskrifva, och munkar få endast
med vederbörande biskops skriftliga tillstånd tala
vid en nunna. Anmärkas bör, närmast beträffande
munkordnarna, att klausurföreskrifterna alltefter
ordnarnas verksamhet kunna variera betydligt i
afseende på stränghet (man jämföre t. ex. kar-tusianer
och franciskaner). - 2. Själfva det för det egentliga
klosterfolket afsedda, från yttervärlden vanligen
genom en mur afstängda komplexet af klosterbyggnader.
T. H-r.
Klav (af lat. clävis, nyckel). 1. Medlet,
nyckeln till att begripa någonting otydligt eller
hemligt, t. ex. chifferklav (se C h i f f e r). -
2. Mus. (fr. clef, eng. key, ty. schliissel), det
i början af notlinjesystemet stående tecken, som
åt den linje det omfattar ger namn och värdighet af
tonen /, c1 eller g1, hvarmed ock de öfrigas namn är
bestämdt. F-klaven, ^i, står numera alltid på fjärde
linjen (b a s kl a v), C-klaven, ||g, på första,
tredje eller fjärde linjen (sopran-, alt-, tenor
kla v),
ér-klaven, jfc, på andra linjen (violin- 1. d i
s-kantklav). Förutom de nästan universellt bruk-
liga bas- och violinklaverna begagnas fortfarande
(framför allt i partitur) altklaven för violoncell
och tenorklaven för basun (i högre lägen äfven
för fagott och violoncell). Man nyttjar flera
klaver, för att alla toner må kunna framställas
lätt läsbara. Eljest finge man anlita för
många och förvirrande bilinjer. - Klav var
fordom äfven ett namn på tangenter och klaffar.
2. A. L.*
Klavecin [klavesä’ij], fr. clavecin. Se Klaver.
Kla’veness. 1. ThorvaldK., norsk präst och
skriftställare, f. 1844 nära Sandefjord, prästvigdes
1874, blef s. å. kaplan i Eidsberg och 1882 i
Fred-rikshald, 1892 kyrkoherde i Oslo och 1898 i
Frogners församling, Kristiania. Han var medredaktör
af "Fsedrelandet" 1868-74 och af dess bihang "Den
norske arbeider". 1894 började han tillsammans med
Chr. Bruun utgifva tidskriften "For kirke og kultur"
(Bruun har sedermera utgått ur redaktionen). Sedan
1903 utger K. "Norsk kirkeblad". Han blef 1908
medlem af och ordf. i den af regeringen och
stortinget tillsatta kommitté, som erhållit i
uppdrag att förbereda frågan om ny kyrkoförfattning
för Norge. K. har författat bl. a. sEgte-skabet
og huslivet (1880, flera uppl.), predikosamlingen
Evangeliet forkyndt for nutiden (1900, 4:e uppl. 1905;
svensk öfv. 1902, 2:a uppl. 1904), vidare ett antal
föredrag i kyrkliga, bildnings- och scdlighetsfrågor,
hvaraf flera öfversatts till svenska 1901-09,
samt några mycket använda religions-läroböcker. I
teologiskt hänseende torde K. böra räknas till högra
flygeln af de möderne teologerna. Som predikant är
han en af de främste i Norden. Hans predikningar
utmärkas af praktiskt grepp på ämnet, klar och
lättfattlig tankegång, osökt och icke sällan
gripande framställningssätt samt lycklig frihet
från teologiska abstraktioner. Genom tidskriften
"For kirke og kultur", som vunnit stor spridning
i hela Skandinavien, har han utöfvat ett vidsträckt
inflytande till främjande af bättre samförstånd mellan
kultur och kristen världsåskådning.
2. Fredrik K., den föregåendes frände, norsk präst
och skriftställare, f. 1865, sjukhuspräst i Bergen
sedan 1906, har verkat förtjänstfullt genom föredrag
om ungdomen och könslifvet, af hvilka några öfversatts
till svenska.
Klaver (ty. klavier), eg. detsamma som
clavi-cho’rdium, kl a vikord (af lat. clävis,
i bet. tangent, och clwrda, sträng), ett numera
föråldradt instrument, som i likhet med våra nuvarande
taffel-pianon bestod af en rektangelformig låda
med resonansbotten och däröfver spända strängar
samt framtill en klaviatur (se pl., fig. 1). Det
skilde sig från taffel-pianot bl. a. däruti,
att det var mindre, hade strängar af mässing
(alla lika långa) i stället för af stål samt ofta
saknade fötter. Men hufvudsakliga skillnaden låg
i anslagsmekaniken. Strängen anslogs nämligen icke
medelst hammare, utan medelst ett upprätt-stående
mässingsstift, som var fäst i den öfver en vågbalk
vippande tångenthäf stan gens bakre ända och vid
tangentens nedtryckande slog upp mot strängen
samt tänjde densamma en smula i höjden, sålunda
tjänstgörande på en gång såsom plektron för att
frambringa tonen och tillika såsom stall (eller mot
en violinsträng nedtryckt finger) för att afmäta
tonhöjden. Det var nämligen endast den höger om
stiftet befintliga strängdelen, som ljöd, hvaremot
den vänstra, kortare delen genast dämpades af ett där
Tryckt den 27/910 Ord, som saknas under K, torde
sökas under C.
14 b. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
