- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
245-246

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klemens 4. K. III (1187-91), romare till börden - Klemens 5. K. IV (1265-68), från S:t Gilles vid Rhone - Klemens 6. K. V (1305-14) härstammande från en akvitansk släkt - Klemens 7. K. VI (1342-52) hette eg. Pierre Roger - Klemens 8. K. VII (motpåfve 1378-94) - Klemens 9. K. VIII (motpåfve 1424-29) - Klemens 10. K. VII (1523-34) hette eg. Giulio Medici

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

företagets utgång. Han lösgjorde skotska kyrkan från den
engelska och ställde den direkt under påfvestolen.

5. K. IV (1265–68), från S:t Gilles vid Rhône,
hette eg. Guy Le Gros, var från början advokat,
men inträdde efter sin hustrus död i kyrkans
tjänst och blef 1256 (eller 1257) biskop af Puy,
1259 ärkebiskop af Narbonne och 1262 kardinal;
han uppsteg 5 febr. 1265 på påfvestolen. I sin
politik fullföljde han Innocentius IV:s syften med
Hohenstaufernas förintning som mål. Han belänade
26 febr. 1265 Karl af Anjou med Sicilien,
men förhållandet mellan K. och hans vasall blef
tidtals ganska spändt på grund af Karls blodtörst och
snikenhet. Öfver den unge Konradin slungade K. 1267
stora bannet; att han efter slaget vid Tagliocozzo
(23 aug. 1268) skulle tillrådt eller formligen gillat
Konradins afrättning, är obevisadt och osannolikt.
K. afled redan 29 nov. 1268.

6. K. V (1305–14) härstammade från en akvitanisk
släkt och hette eg. Bertrand de Got. Vid sitt
tillträde till pontifikatet 5 juni 1305 var han
(sedan 1300) ärkebiskop af Bordeaux. Påverkad af
Filip den sköne, förlade han sitt residens till
Frankrike, först till Bordeaux och Poitiers,
senare till Avignon (1309); därmed började för
påfvedömet en 70-årig förnedringstid under
franskt inflytande, i kyrkans historia känd
under namnet "den babyloniska fångenskapen".
Under inflytande af Filip medverkade K.
till tempelherreordens undergång, liksom han fritog
konungen från delaktighet i Nogarets öfverfall
på Bonifatius VIII och upphäfde åtskilliga af
denne påfve utfärdade konstitutioner, bl. a. de
bekanta bullorna Clericis laicos och Unam sanctam.
Till Henrik VII af Tyskland var K:s förhållande
urspr. godt; sedan Henrik 29 juni 1312 erhållit
kejsarkronan och råkat i strid med Robert af Neapel,
hotade han honom med interdikt. K. afled 20 april
1314. Under hans tid egde i Vienne ett allmänt
kyrkomöte rum. K:s samling af nämnda mötes
dekret, tillökad med egna dekretaler, är känd under
namnet de klementinska konstitutionerna
(Clementinæ, Klementinerna) och var af honom ämnad
att utgöra dekretalernas sjunde bok, men stadfästes
först af hans efterträdare.

7. K. VI (1342–52) hette eg. Pierre Roger,
tillhörde först benediktinerna, blef 1330 ärkebiskop
af Rouen och valdes till påfve 7 maj 1342.
K. fortsatte sina företrädares kamp mot Ludvig
Bajraren. Han förnyade processen mot Ludvig 1343 och
lyste honom i bann 1346 samt uppfordrade kurfurstarna
att skrida till val af ny kejsare, hvartill utropades
Karl af Luxemburg. K. trotsade alla uppmaningar
att lämna Avignon, som han 1348 köpte af drottning
Johanna af Neapel. Å andra sidan lyckades han 1347
störta Cola di Rienzos välde i Rom. För att göra sig
romarna bevågna och samtidigt insamla penningar påbjöd
K. 1343, att hvart
femtionde år skulle firas som jubelår; så skedde 1350
under oerhörd tillströmning af vallfärdande. K. var
till ytterlig grad praktlysten, hemfallen åt
nepotism och äfven i öfrigt i sitt enskilda lif
allt annat än en föresyn. Detta i förening med en
hårdhändt finansförvaltning bidrog i hög grad att
skada påfvedömets moraliska auktoritet. K. afled 6
dec. 1352.

8. K. VII (motpåfve 1378–94), grefve Robert
af Genève
, var kanik i Paris, därpå biskop af
Thérouanne och Cambrai samt senare kardinal och
valdes 20 sept. 1378 till påfve af de från Urban
VI affallne, mestadels franske kardinalerna.
Efter att ha förlorat Ängelsborgen till Urban
öfverflyttade han 1379 till Avignon. K. erkändes i
åtskilliga länder (Frankrike, Spanien och Skottland),
men lyckades ej underlägga sig den större delen af den
västerländska kristenheten. Han afled 16 sept. 1394.
K:s val bildar inledningen till den stora schismen.

9. K. VIII (motpåfve 1424–29) hette
eg. Egidius Muñoz och var kanik i Barcelona, då han
efter Benedikt XIII:s död af tre kardinaler valdes
till påfve. Som sådan erkändes han af Alfons V af
Aragonien, men drog sig tillbaka 26 juli 1429, då
han blef biskop af Mallorca. Han afled 28 dec. 1446.

10. K. VII (1523–34) hette eg. Giulio
Medici
, var oäkta son till den vid den Pazziska
sammansvärjningen 1478 mördade Giuliano Medici,
föddes 26 maj 1478, inträdde i johannitorden,
blef prior i Capua, 1513 ärkebiskop af Florens efter
erhållen dispens med
hänsyn till sin oäkta börd och i slutet af
s. å. kardinal. Mycket använd i maktpåliggande värf
af sin frände Leo X, valdes han till påfve efter en
lång och stormig konklav 18 nov. 1523 och hälsades
från alla håll med de största förhoppningar. K. var
en man af otadligt rykte med allvarlig läggning,
ovanlig arbetshåg samt stor och mångsidig erfarenhet,
sparsam och förslagen, otvifvelaktigt hvad man kallar
ett fint politiskt hufvud; hvad som däremot brast
var beslutsamhet och kraft. K:s politik betingades af
motsättningen mellan Karl V och Frans I, och den gick
ut på att bevara kurians världsliga makt och huset
Medicis gamla ställning. K:s taktik var att söka
iakttaga en neutral och emellan de båda rivalerna
medlande hållning. Detta befanns emellertid lättare
sagdt än gjordt, och redan i slutet af 1524 trädde
K. i förbindelse med Frankrike. Slaget vid Pavia (24
febr. 1525) tvang honom emellertid till förbund med
Karl (1 april s. å.). Fruktande, att dennes inflytande
i Italien skulle växa sig alltför starkt, var K. redan
följande år färdig att tillsammans med Frankrike,
Venezia, Florens och Frans Sforza ingå den mot Karl
riktade ligan i Cognac (22 maj 1526). Kriget utbröt
på sommaren s. å., ligans trupper blefvo slagna,
och 6 maj 1527 stormades och plundrades Rom. K. måste
för sin frihet betala en oerhörd lösesumma (400,000
scudi), och medicéerna fördrefvos från Florens. I
nov. 1527

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free