Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klippa - Klippan. 1. Järnvägs- pos och telegrafstation i Gråmanstorps socken - Klippan. 2. En del av staden Göteborg - Klippan-Eslöfs järnväg - Klippan-Röstånga järnväg. Se Klippan-Eslöfs järnväg. - Klippare - Klippbergen - Klippboningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
293 Klippan–Klippboningar 294
tillika är brant och något spetsig. I allmänhet
torde namnet oftare begagnas om sådana berg, som
på en eller flera sidor begränsas af vatten (således
kustberg, uddar, öar o. s. v.) än om i landets inre
befintliga dylika. Jfr Skär.
E. E.
Klippan. 1. Järnvägs-, post- och telegrafstation i
Gråmanstorps socken, Kristianstads län, gemensam
för Eslöf–Klippans, Ängelholm–Klippans och
Hälsingborg–Hässleholms järnvägar, ingår i
Åby–Klippans municipalsamhälle(sed. o.). Omkr. 1,5
km. därifrån ligger i V. Sönnarslöfs socken i en
vacker dalgång, där Eönneån bildar två fall å 8
och 5 m., som lämna drifkraft af omkr. 800 hkr,
Klippans pappersbruk, som anses vara det äldsta
i Sverige. Det tillhör K:s pappersbruks aktieb.,
som eger 3 7/8 mtl i Gråmanstorps, Vedby och
V. Sönnarslöfs socknar, tax. till 354,000 kr.,
samt pappersbruk, elektricitetsverk och kvarn m. m.,
tax. till 934,000 kr. (1909). Årstillverkningen vid
pappersbruket, mest finare papperssorter, skrif-,
post- och tryckpapper, har ett värde af omkr. l,i
mill. kr. Brukets anläggningsår är ej kändt,
men man vet, att Tyko Brahe under sin vistelse på
herresätet Knutstorp anlade ett ”böttebrug” vid
K. Dess äldsta privilegiebref är utfärdadt 1637, och
dess första vattenstämpel, som legaliserades 1653,
bar bokstäfverna HVC (Herrevads Closters län) med en
krona öfver. Det var kronopappersbruk ända till 1772,
då det såldes till enskild egare. 1832 anlades där
Sveriges första maskinpappersbruk. Sitt nuvarande
stora omfång fick bruket först under sin förre egare
Chr. A. Bock, som ombyggde och utvidgade detsamma, så
att det nu sysselsätter omkr. 300 pers. – 2. En del af
staden Göteborg, belägen på Älfsborgs kungsladugårds
egor v. om Majorna, invid Göta älf. K. tillhör Karl
Johans församling och har ett kapell, Birgittas
kapell, uppfördt 1857 i engelsk-gotisk stil af
A. V. Edelsvärd på bekostnad af grosshandlaren
D. Carnegie för de där belägna carnegieska verken.
Klippan–Eslöfs järnväg (sign. K. E. J.), som
eges och trafikeras af Hälsingborg–Hässleholms
järnvägsaktiebolag, är normalspårig (1,435 m.) och
har en längd af 40,4 km., hvaraf 15,7 km. ligga
inom Kristianstads och 24,? km. inom Malmöhus
län, samt sträcker sig från Klippans station vid
Hälsingborg–Hässleholms järnväg, där den äfven
står i förbindelse med Ängelholm-Klippans järnväg,
öfver Ljungbyhed, Skäralid, Röstånga, Trolleholm
och Stabbarps grufva till Eslöf vid Södra
stambanan, där den jämväl har anslutning till
Landskrona och Hälsingborgs, Ystad–Eslöfs och
Östra Skånes järnvägar. Sträckan Klippan–Röstånga,
19 km., öppnades för trafik 19 okt.
1892 och sträckan Röstånga–Eslöf 21,4 km.,
26 nov. 1898. Vid 1909 års slut uppgick bokförda
byggnadskostnaden till 2,134,754 kr., hvaraf för
rullande materiel 139,000 kr.
A. d’A.
Klippan–Röstånga järnväg. Se Klippan–Eslöfs järnväg.
Klippare (ty. klepper), i allmänhet en liten, liflig,
raskt springande häst, vanligen med bibegrepp af,
att den ej är af ädel ras. Benämningen har varit
använd inom den svenska krigsförvaltningen för att
beteckna en sådan häst, som, i fall nummerhäst
varit vakant eller till följd af rusthållares åtgörande
obrukbar, denne varit skyldig att lämna, om möte
eller kommendering inträffar, innan ny häst hunnit
anskaffas eller nummerhästen åter bli användbar.
Klipparen behöfde icke fylla det för nummerhäst
föreskrifna måttet.
C. O. N.
Klippbergen (eng. Rocky mountains), gemensam
benämning på det vidt utgrenade nordamerikanska
bergsystem, hvilket som en nordlig fortsättning af
Mexicos högland från detta lands norra gräns i
nordvästlig riktning löper igenom Nord-Amerikas
förenta stater och Dominion of Canada ända till kusten
af Norra ishafvet med en längd af omkr. 5,500 km.
och bildar vattendelaren mellan västerns högland och
de stora slätterna i ö. Se Amerika, sp. 785–787.
J. F. N.
Klippboningar (eng. cliffhouses, cliffdwellings),
människobostäder uppförda på afsatser af klippor och
bråddjup eller urholkade, h. o. h. eller delvis, i
klippväggar. Dylika bostäder finnas i Nord-Amerikas
förenta stater inom Klippbergen, i södra Utah,
Colorado, Arizona och New Mexico, där floderna gjort
de underbara nedskärningar i platåerna, som äro
kända under namnet cañons. Det är på dessas väggar
man anträffar dessa egendomliga byggnader. Att
deras forna inbyggare voro besläktade med de nu i
dessa trakter bosatte puebloindianerna, kan tagas
för afgjordt, enär klippfolkets civilisation var
i många afseenden likartad med vår tids pueblos’,
om än de senare i fråga om byggnadskonst och
lerkärlstillverkning vansläktats från sina
företrädare. Många af de nu bebodda pueblos (byar)
äro i viss mening sammansatta af klippboningar;
staden Acoma i New Mexico ligger på en hög klippa och
är med svårighet tillgänglig endast genom två smala
stigar. Men de egentliga klippboningarna äro byggda
på afsatser i cañonväggarna och stundom omöjliga
att numera nå utan repstegar. Bostäderna växla i
storlek med det utrymme, som erbjöds. Stundom ligga
de i 3–4 rader öfver hvarandra och äro afdelade
i många små rum, i alla afseenden liknande de
stora gemensamhetsbyggnader, som bilda några
af de förnämsta bebodda pueblos. Väggarna äro
vanligen af huggen sten, stundom af soltorkadt tegel
(adobe). Stentorn funnos vanligen i närheten, och
närvaron af ruiner på cañons odlingsbara botten
antyder, att klippboningarna voro tillflyktsorter
i händelse af anfall snarare än ordinarie
bostäder. I några fall är bostädernas yttervägg
så väl gjord, att den knappast kan urskiljas från
omgifningen. G. Nordenskiöld undersökte sommaren 1891
ett större antal klippboningar i sydvästra Colorado
(”Ruiner af klippboningar i Mesa Verdes cañons”, 1893;
jfr fig.).
Det lider intet tvifvel, att klippfolket,
som stod på stenålderns ståndpunkt, drifvit jordbruk
i ganska stor skala, hvarom vittnar den mängd af majs,
som träffas i ruinerna. Jämte majs odlades äfven bönor
och kurbitsar, bomull användes till finare väfnader,
yuccaplantans blad till flätning af korgar, sandaler,
rep och nätlika väfnader, af hvilket allt man funnit
rester i klippboningarna. Sannolikt höllos kalkoner
som husdjur, enär spillning i mängd af dessa djur
äfvensom nålar o. d. af deras ben anträffats. I
konsten att tillverka och ornera lerkärl samt i
byggnadskonsten intog klippfolket en mycket hög
ståndpunkt. Äfven i cañons i Klippbergens södra
fortsättning, Sierra Madre-bergen inom Mexico, ha
liknande klipphusboningar blifvit konstaterade (och
beskrifna) af K. Lumholtz’ expedition, hufvudsakligast inom staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
