Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kloak. 1. l Afloppstrumma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skopor kunna upphämtas. Där lokalförhållandena
icke medgifva tillräckligt fall åt trummorna,
måste särskilda åtgärder vidtagas för deras
renhållning. Flerstädes brukar man på vissa afstånd
i trummorna anbringa dammluckor, medelst hvilka
trumvätskan först uppdämmes för att därefter genom
luckornas öppnande plötsligt uttömma sig och renspola
nedanför liggande sträcka. I London ha de i riktning
längs Thames gående hufvudtrummorna måst byggas i
olika afsatser eller delar, som hvar för sig ega
tillbörlig lutning, men från hvilka trumvätskan
medelst pumpverk måste uppfordras från den ena till
den andra. De stora hufvudtrummorna i Paris, som ha
ringa lutning, äro konstruerade med hänsyn till ett
annat renhållningssätt (tvärsektionen af en dylik
trumma, den största typen, framställes i fig. 4). I
den egentliga kloakrännan framskjutes en pråm,
som i fören är försedd med en dammlucka, vid hvars
nedsläppande det bakom uppdämda vattnet åstadkommer
ett sådant tryck, att pråmen sättes i rörelse,
skjutande framför sig orenligheten till utloppet. I
de närmast mindre hufvudtrummorna användes en vagn,
som med sina hjul rullar på kanalrännans järnskodda
kanter. Från bitrummorna, som äfven i allmänhet
rensas på likartadt sätt, föres orenligheten på smärre
vagnar till hufvudtrummorna. Gångbanorna å ömse sidor
om kanalrännan äro afsedda för arbetspersonalen,
och i den större, hvälfda öfverdelen upphängas
vattenledningsrör, telegrafledningar m. m., men,
af fruktan för explosion, icke gasrör. I dessa
trummor nedsopas äfven delvis gatuorenlighet, emedan
inloppen från gatornas rännstenar icke, som vid det
själfrensande systemet, äro försedda med samlingsrum
för fasta ämnen. Att afleda innehållet från W. C. i
dessa trummor var intill 1900 ej tillåtet, men har
därefter, sedan irrigationsfält blifvit anlagda,
påbjudits. Anläggandet af kloaker anses numera som
en nödvändig sak för renhållningsväsendets rätta
ordnande icke endast inom städer, utan äfven inom
smärre samhällen. Olika användningssätt och system
ha emellertid uppstått, mer eller mindre tillämpliga
alltefter lokalförhållandena. Där man i allmänhet före
trummors anläggning hade vattenklosetter, hvilkas
innehåll affördes till inom tomten murade brunnar
(eng. cess-pools), från hvilka orenligheten efter
vissa mellantider upphämtades, har man naturligt nog
låtit trummorna i stället mottaga exkrementerna,
som genom klosettens spolningsvatten i nästan
upplöst tillstånd medfölja den öfriga trumvätskan. Där
man åter haft ett väl anordnadt tunnsystem, eller där
vattendraget, hvari orenligheten skall utsläppas,
varit jämförelsevis obetydligt, har man låtit
trummorna afföra endast slask- och spillvatten från
hushåll och fabriker. I de flesta städer nedföres
äfven regnvattnet i trummorna; men för att minska
deras dimensioner och därigenom äfven kostnaden
brukar man äfven använda det s. k. separatsystemet,
där regnvattnet uteslutes och detta antingen får
rinna i öppna rännstenar eller i separata ledningar
till närmaste vattendrag.
För städer, belägna vid jämförelsevis små
vattendrag, måste man rena trumvätskan, innan den
däri utsläppes. Detta sker antingen kemiskt, genom
användandet af kalk, järnsalter etc., eller ock,
såsom på en senare tid pröfvats, därigenom, att man
låter trumvätskan passera först slutna cisterner
(septic tanks) och därefter kolfiltra. Dessa
procedurer orsaka en ytterst hastig utveckling af
två bakteriegrupper, hvilka dels hvar för sig, dels
genom hvarandras bekrigande åstadkomma en mycket
effektiv och snabb rening af trumvätskan. Där
lokalförhållandena sådant tillåta, begagnas för
samma syfte den s. k. irrigationsmetoden, hvarvid
trumvätskan, innan den utsläppes i vattendraget, får
öfversila eller medelst dräneringsrör genomrinna
åkerjord och därigenom på samma gång gödsla
denna. Detta sätt är användt t. ex. i Berlin,
och för trumvätskans framförande till åkerfälten
måste där, som i de flesta fall vid denna metod,
användas pumpverk. Efter en dylik process är den
till vattendraget framrinnande vätskan, äfven om den
från början innehållit exkrementer, nästan färg-
och luktlös. Den för irrigationen erforderliga
jordarealen är naturligtvis beroende på klimat och
jordmån m. m., men kan i medeltal uppskattas till
omkr. 1/2 ar pr invånare.
Att afföra grundvatten eller under marken stagnerande
vattensamlingar hör äfven till uppgifterna för ett
fullständigt kloaksystem. Tillflödar grundvattnet i
större mängd, anläggas härför särskilda ledningar
af vanliga åkerdräneringsrör, hvilka antingen
leda till ett särskildt vattendrag eller anläggas
jämte afloppstrummorna. Mera sällan införas dessa
grundvattensledningar direkt i trummorna, emedan
grundens förorening är att befara vid trumvätskans
stigande. Är grundvattensmängden icke alltför stor,
afledes densamma i jordfyllningen längs trummornas
yttersidor; för att underlätta ett sådant aflopp
inbäddas trummorna i groft grus.
Inom hvarje kloaksystem uppstå mer eller mindre
elakartade gaser, som måste afstängas från
husledningarna. Dessa ledningar förses därför
med något slags spärrventil. Det vanligaste och
som bäst ansedda sättet är användningen af det
s. k. vattenlåset, som åstadkommes därigenom, att
afloppsröret förses med en [liggande S]-formig nedböjning,
i hvilken vatten alltid kvarstannar och sålunda
hindrar trumgasens framträngande. För att förekomma
vattenlåsets sprängning till följd af trumgasens
ökade spänstighet är det nödvändigt, att trummorna
ventileras. Ett fullt tillfredsställande sätt för
denna ventilation är ännu icke funnet. Engelska och
amerikanska ingenjörer förorda numera uteslutande
galleröppningar i gatornas midt. Detta är äfven det
mest använda sättet för trummornas ventilation,
ehuru man flerstädes kombinerar detsamma med
t. ex. uppförandet af dragskorstenar och användandet
af de från hustaken gående regnvattenrören. Eger
trumvätskan tillbörlig hastighet och finnes god
tillgång på vatten för dess utspädning, blir
gasbildningen mindre intensiv, och trumgasen kan
därför då utan sanitär olägenhet utsläppas vid
gatytan, där den, uppstigande i en tunn pelare,
af luftmassan hinner desinficieras, innan den når
husraden. Den inom husledningarna alstrade gasen
afföres bekvämt och på bästa sätt därigenom, att
hufvudröret fortsattes med öppen mynning öfver
hustaket samt frisk luft tillföres vid rörets
nedre del.
Ett trumsystem, som med hänsyn till exkrementernas
bortförande skiljer sig från de nu omnämnda, är det
pneumatiska eller, som det efter sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
