- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
321-322

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klockarpräst - Klockboj, sjöv. Se Boj 1. - Klockdjur - Klockdop. Se Klocka 1. - Klockfåglarna - Klockgjutning - Klockgods. Se Klockmetall. - Klockgrodan. Se Amfibier, sp. 833, 834. - Klockhoff. 1. Daniel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

adjunkt, men – på det att "prästämbetets
värdighet" icke måtte lida – för de egentliga
klockargöromålens utförande själf aflöna ett biträde
eller s. k. substitut. I början af 1800-talet funnos
ensamt inom Lunds stift 30 à 35 klockarpräster. Men
i den mån, som klockarlönerna reducerats, har
ock antalet klockarpräster sjunkit. 1907 funnos i
hela riket blott 3 sådana, nämligen i Ifö-Kiaby och
Mjällby af Lunds stift samt i Mora (Dalarna). Präst-
och klockarbefattningar äro ock genom särskilda
lönekonventioner förenade i Floda, Järna, Nås, Äppelbo
och Venjan i Dalarna samt i Singö kapellförsamling
af Uppsala stift.
P. B.

Klockbpj, sjöv. Se Boj 1.

Klockdjur, Vorlicellulce, zool, bilda en särskild
familj bland infusionsdjuren (se I n f u s i o n s d
j u r). Typen för klockdjuren är släktet Vorticella
Ehbg.

Dess arter sitta fästa med en stjälk, som vanligen
kan spiral f orm i gt hopdragas; denna rörelse
sker ögonblickligt, då djuret oroas; några sakna
stjälk. Den klockformiga kroppen har i kanten
flimmerhår samt munöppningen och ändtarmsöppningen
belägna i botten af ett rymligt "förmak". Klockdjuren,
likasom öfriga infusorier, äro icke sällsynta
i vatten, som innehåller organiska ämnen.
O. T. S.*

Klockdop. Se Klocka 1.

Klockfäglarna, Chasmorhynchus, zool., utgöra ett
släkte inom tättingarnas ordning af fåglarnas
klass. Näbben är ungefär hälften så lång som
hufvudet, mycket plattad och mera bred än hög,
djupt klufven och i spetsen lindrigt nedböjd. Benen
äro låga, med långa tår; vingarna äro tämligen
långa, stjärten af medellängd, med lindrigt
konvex spets. Vid näbbvikarna finnas hudutskott,
som äro af växlande storlek. - Till detta släkte
hör smeden, Ch. nudicollis, som är snöhvit, med de
nakna tyglarna och strupen gröna. Kroppslängden
är 26 cm. Vidare räknas dit r i n g a r e n,
Ch. carunculatus, som utmärkes därigenom, att den
likaledes hvita hannen bär på näbbroten en ihålig,
svart tipp, som är beklädd med några små, hvita
fjädrar och efter djurets behag kan utsträckas eller
indragas. Hos en tredje art, Ch. tricarnnculatus,
äro pannan och hvardera munvinkeln försedda med ett
hudutskott af 5 till 7 cm. längd. - Klockfåglarna
äro hemma i södra och mellersta Amerika, smeden i
Brasilien, ringaren i Guyana och den tredje arten i
Costa-rica. Till lefnadssättet visa de mycken likhet
med hvarandra. Smedens läte liknar en fint klingande
klockas; tonerna hållas ut något, upprepas med korta
mellantider och låta som slag af en hammare mot ett
städ. Ingen fågel i de sydamerikanska

urskogarna lär väcka sådan förvåning genom sitt
läte. Klockfåglarnas föda utgöres af frön, frukter och
insekter. I fångenskap kunna de vid lämplig behandling
hålla ut flera år. C. 11. S.*

Klockgjutning. Smärre ringklockor formas merendels
i sand, kyrkklockor däremot i lerformar. En sådan
lerform bildas så, att den först innesluter en
noggrant utförd lermodell af den blifvande klockan,
hvilken modell sedan borttages och lämnar rum för
metallen, som skall ingjutas. (Se Brons, sp. 262,
och Klockmetall.) Hela förfaringssättet vid
klockgjutning är i korthet följande. I den nära
intill flamugnen upptagna gjutgropen neddrifves
en trästolpe. Kring denna muras af lersten den på
ett stenunderlag hvilande, ihåliga gjutkärnan, som
därefter öfversmetas med fin lera och får sin rätta
form medelst en schablon (hvars ena kant i lodrät
genomskärning återger klockans inre gränslinje),
i det att detta formbräde medelst ett i kärnan
inmuradt s. k. kransjärn fästes vid trästolpens
öfre ända och i denna ställning kringvrides. Sedan
därefter kärnan öfverstrukits med slammad aska
och torkats genom eldning i den inre håligheten,
pålägges med hvarf af lera eller vax den utfyllning,
som kallas dickel. Denna afsvarfvas med en annan
schablon, som öfverensstämmer med klockans yttre
profillinje. Dickeln, utgörande den blifvande
klockans modell, öfverstrykes med talg, och på
densamma fastklibbas medelst en blandning af smör,
vax och terpentin vaxmodeller af de inskriptioner,
ränder, vapensköldar o. s. v., som skola framstå i
relief på klockans yta. På dickeln strykas sedan med
pensel två hvarf af "zierlera" (hoprörd af tegelmjöl,
fetlera och öl), därefter lager af groflera med hampa
emellan, tills denna yttersta del af gjutformen, den
s. k. manteln, nått tillräcklig tjocklek, hvarefter
den formas med schablon samt stärkes med band och
skenor af järn. I mantelns öfre hvälfning inpassas
den särskildt modellerade, korsformiga kronan, försedd
med lufthål och ingöte. Genom eldning torkas nu hela
formen, hvarvid allt vaxet suges in i leran och talgen
smälter bort. Den sålunda frigjorda manteln upphissas
i en kran, dickeln lösbrytes styckevis från kärnan,
manteln nedhissas åter i sitt rätta läge, gjutgropen
fylles ("dammas") med jord, och när den i flamugnen
smälta bronsen är färdig till gjutningen, utstötes
den järntapp, som hindrat det glödande smältgodset
att rinna ut genom tapphålet. Sedan klockan efter
gjutningen svalnat, sönderslås manteln, "götet"
afslås, och klockan hissas upp i kranen samt "sotas"
och skuras med sand och vatten, hvarefter de släta
ytorna filas och mellanrummen å ornamenten målas med
svart spritfärg. Jfr Gjutning.

Klockgods. Se Klockmetall.

Klockgrodan. Se Amfibier, sp. 833, 834.

Klo’ckhoff. 1. Daniel K., estetiker och skald, f. 14
sept. 1840 å Ytterstfors brukspredikant-boställe
i Västerbotten, d. 29 juli 1867 i Uppsala, blef
student i Uppsala 1859, filos. kandidat 1863,
filos. doktor 1866 och s. å. docent i estetik vid
nämnda universitet. Hängifven lärjunge af filosofen
Boström, tillegnade K. sig under själfständigt
tankearbete dennes spekulativa resultat och gjorde
anmärkningsvärda förarbeten till att i den rationella
idealismen skaffa den estetiska vetenskapen en
fastare grundval, än panteismen förmått läg^a. I
denna syftning skref han sin gradualdisputation Om den

Tryckt den "/io 10 Ord, som saknas under K, torde
sökas under C.

14 b. 11

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:55:42 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free