Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kloster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rörelsen af Augustinus. Genom den prästerliga
sammanlefnad, som han inrättade, nämnes han jämte
Eusebius af Vercellæ som upphofsman till de senare
regularkanikerna. Vid de tidigare västerländska
klostrens organisation följde man en mångfald af
regler. Man upptog österländska sådana: Basileios’,
Pachomius’, öfversatta af resp. Rufinus (d. 410)
och Hieronymus (d. 420), samt Makarius’. Cassianus
(d. 435) sökte i de klosterstadgar han sammanställde
anpassa munkväsendet efter västerlandets förhållanden,
och Cæsarius af Arles (d. 542) skapade
en klosterordning, som i mycket är ett förebud till
Benedikts – andra regler att förtiga. I fråga om
nunneklostren äro att anteckna klosterföreskrifter af
Augustinus, Cæsarius af Arles, som skref den första
egentliga nunneregeln, Aurelianus (d. 555),
Fructuosus (d. 670) m. fl.
En fast och enhetlig
ordning vann det västerländska klosterväsendet
först genom den regel, som utgick från Benedikt af
Nursia (se d. o.) och som genom sin organisatoriska
förträfflighet gör epok i klosterväsendets historia. I
denna regel genomfördes den cenobitiska principen
fullt ut; genom de stränga föreskrifterna om lydnad
mot abboten och stadigvarande vistelse i samma
kloster (stabilitas loci) infogades munken fast i
klostersamfundet. Arbetet fick bredvid askesen en
central plats i klosterlifvet, och bönen blef de
religiösa öfningarnas medelpunkt. Genom Cassiodorus
fingo ock de lärda studierna vederbörligt beaktande
i klosterfolkets lif. Ganska snart, ehuru ej
alldeles utan motstånd, trängde benediktinregeln
igenom öfverallt i västerlandets kloster. Småningom
yppade sig emellertid här och hvar missförhållanden,
som framkallade reformrörelser och därigenom gåfvo
upphof till förgreningar (kongregationer) inom orden
eller nya själfständiga ordnar på benediktinsk
grundval. Bland dessa reformorganisationer må
nämnas den, som leder sitt upphof från Benedikt
af Aniane (se Benedikt, sp. 1334), vidare den
på 900-talet uppvuxna cluniacenskongregationen
(se Cluny-reformen), som varit af genomgripande
betydelse ej blott för klosterväsendets, utan
för hela kyrkans utveckling. Bland öfriga under
nämnda och följande århundraden uppkomna, från
benediktinorden utgångna reformorganisationer må
nämnas Hirsau-kongregationen (se Hirsau),
avellaner, camaldulensorden (se d. o.) och
vallombrosaorden (se d. o.); hos den siste funnos
för första gången, under benämningen conversi,
lekbröder för de praktiska göromålens förrättande
– förmodligen ett öfverflyttande på västerländsk
mark af de ofvannämnde mikroskemoi. Vid öfvergången
mellan 11:e och 12:e årh. uppstår cisterciensorden (se
d. o.), som i klosterväsendets historia har betydelse
dels genom det sätt, hvarpå författningsfrågan lösts,
dels ock genom sin ypperliga ekonomiska organisation,
som satte orden i stånd att göra en betydande insats
i jordbrukets utveckling. Bland under 1100-talet
uppkomna nya ordnar märkas f. ö.
kartusianer och premonstratenser (se art. om dem), hvilka
följde den s. k. Augustinus’ regel, samt två till sin
utbredning mindre betydande ordnar, fontevraultorden
och gilbertiner, som låtit det redan i
Östern förekommande, af flera kyrkomöten samt kejsar
Justinianus förbjudna, äfven flerstädes i det västra
(keltiska) Europa sporadiskt
uppträdande dubbelklostersystemet åter komma
till heders. Korstågsrörelsen gaf upphof till
hospitalsordnarna och de andliga riddarordnarna. Den
mängd af nya ordnar och kongregationer, som
oupphörligt uppkom, gaf fjärde Laterankonsiliet (1215)
anledning att utfärda förbud mot grundandet af nya
ordnar. I trots häraf är det just under denna tid,
som tiggarordnarna framträda och med dem ett nytt
skede i klosterväsendets historia. De fyra stora
tiggarordnarna äro franciskaner, dominikaner,
karmeliter och augustiner (se art. om dem), men
härtill komma äfven andra, såsom minimer,
serviter (se d. o.) o. s. v. Liksom mendikanterna
(tiggarmunkarna) i afseende på sin ekonomiska
organisation svara mot ett senare skede i den
ekonomiska utvecklingen än cistercienserna,
så har äfven deras verksamhet i mycket erhållit
en annan riktning: den är framför allt riktad
utåt. De äldre klostren voro anlagda på landsbygden,
ofta på undangömda ställen, deras invånare egnade
sig mestadels åt andaktsöfningar, studier eller
jordbruksarbete. Tiggarklostren lågo i städerna,
och tiggarmunkarna utöfvade som predikanter och
själasörjare en omfattande social verksamhet. De båda
förnämsta tiggarordnarna blefvo de främsta bärarna
af medeltidens skolastik, och i den mystik, som i
deras kloster blomstrade, bereddes jordmånen för
en ny gestaltning af det religiösa lifvet. Äfven
i författningshänseende beteckna de ett nytt
utvecklingsstadium, ordensförfattningen är strängt
centraliserad under en ordensgeneral, och i stor
utsträckning ha mendikanterna ställt sig i kurians
(påfvens) tjänst. Medeltidens båda sista sekler
ha trots alla reformsträfvanden få nybildningar på
klosterväsendets område att framvisa; antecknas må
blott en ny dubbelklosterorden, vår enda inhemska,
birgittinorden (se d. o.). Reformationen
vållade naturligtvis klosterväsendet det största
afbräck och ledde i de länder, där den segrade,
till klostrens upphäfvande. Men äfven i de katolska
länderna är under den nyare tiden antalet nybildade
ordnar och ordenskongregationer af betydenhet
jämförelsevis ringa. Visserligen står vid dess ingång
– jämte barnabiter, kapuciner och theatiner
– den kanske märkligaste och inflytelserikaste af
dem alla jesuitorden (se d. o.), hvilken både i
organisatoriskt afseende bildar ett alldeles nytt
uppslag och genom sin verksamhet i kurians tjänst
utöfvat ett afgörande inflytande på klosterväsendets
och den romersk-katolska kyrkans hela utveckling under
senare tid. Men senare äro nybildningar af ofvan
angifvet slag mera tunnsådda; nämnas må
feuillanterna äfvensom maurinernas i vetenskapens häfder
frejdade kongregation. I det stora hela ha emellertid
de organisationer, som under nyare tid uppvuxit på här
ifrågavarande område, iklädts den mera smidiga dräkt,
som kongregationen (se d. o.) i egentlig mening
erbjuder. Bland dessa många kongregationer må –
utom de under 1500-talet uppvuxne oratorianerna
– nämnas redemptoristernas, stiftad af
Alfons Liguori (d. 1787), assumptionisternas,
grundad af d’Alzon (d. 1880), lazaristernas och
Vincent-de-Paul-systrarnas, båda ledande sitt ursprung
från Vincent de Paul (d. 1660). Under 1700-talets
senare hälft och 1800-talets första årtionde riktades
svåra slag mot klosterlifvet äfven i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
