- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
379-380

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knape, Anders Hansson - Knapherrskap. Se Knapadel. - Knapp. 1. Kul- eller skifformig upphöjning (vanligen öfverst) på ett föremål, t. ex. käpp- - Knapp. 2. Industr., skif- eller kulformig pjäs af metall, horn, ben, elfenben - Knapp. 3. Arkeol. Knappar förekomma redan tidigt dels som smycken, - Knapp. 4. Sjöv., en ring- eller kulformad klots, som anbringas i toppen af en stång - Knapp. 5. Bot. Se Ståndare. - Knapp. 1. Albert - Knapp. 2 Joseph Nathanael - Knapp. 1. Ludwig Friedrich

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som sjöman, bosatte sig på 1750-talet i sin
födelsestad som köpman och skeppsredare samt
förvärfvade ansenlig förmögenhet, af hvilken
större delen anslogs till en barnhusinrättning
(se Gustafsberg 3). Hans kolossala byst, i
brons, modellerad af Kjellberg, är uppsatt vid
Gustafsberg.

Knapherrskap. Se Knapadel.

Knapp. 1. Kul- eller skifformig upphöjning (vanligen
öfverst) på ett föremål, t. ex. käpp-,
värjknapp, sadelknapp (på främre sadelbommen),
knapp på en gitarr o. s. v.
– 2. Industr., skif- eller kulformig pjäs af metall, horn, ben,
elfenben, pärlemor, sköldpadd, stennöt, kokosnötskal, porslin,
trä, ebonit (hårdgummi) e. d., hvilken, öfverklädd
eller icke, fastsys vid ett klädesplagg, vare sig
till prydnad eller oftare för att medelst ett
motsvarande sydt hål (knapphål) hopfästa två eljest
skilda delar af plagget. Metallknappar
götos förr i tiden af blyhaltigt tenn och
försågos med (gjuten) ögla, senare i dess ställe
med 2-4 hål för sytråden. Mässingsknappar fingo
öglan fastlödd. Numera göras metallknappar
nästan uteslutande af bleck (mässing eller
brons) genom utstansning af runda skifvor och
dessas pressning, betning och polering. Ihåliga
metallknappar bildas af två skifvor, som genom
omvikning eller lödning förenas och erhålla mellanlägg
af papp eller gips. Förgyllning och för-silfring
sker på galvanisk väg. På ofverklädda knappar är
tyget invikt och fasthållet mellan bleckplattorna,
och i öglans ställe tjänstgör ofta ett stycke linne,
som valkformigt framsticker ur den undre
plattans midt. De enklaste öfverklädda knapparna
bestå af en kring en mässingsring kringpressad rund
tygbit och en annan sådan fäst på af
vigsidan. Starkare fäste än påsydda knappar erbjuda
de moderna tvådelade, hvilkas ena, nitartade del
stickes genom tyget och därefter sammantryckes
oupplösligt med den andra, öfverspunna knappar
fås genom plattors omvirande med garn å maskiner.
Svarfning anlitas för tillverkning af knappar utaf
ben, horn, stennöt, pärlemor, sköldpadd o. s.
v.; de erhålla hål å borrmaskiner samt slipas och
poleras. Knappar med två genom en hals förenade
hufvuden, af hvilka det ena ofta är nedfällbart,
nyttjas till att fästa kragar och manschetter.
Uniformsknappar (af metall, med åpräglade
vapen o. d.) tjäna som åtskillnadstecken
för olika kårer och regementen. Om knappar som
rangtecken för kinesiska ämbetsmän se Kina, sp.
53 och fig. 27. - Knapptillverkningen är
mestadels fabriksindustri, men äfven i ej
ringa mån hemslöjd.
– 3. Arkeol. Knappar förekomma redan tidigt dels som smycken,
dels för hopfästande af läderremmar. För dräktens
hopfästande egde de under hela forntiden
ej den betydelse, som de sedan medeltiden besitta,
enär de merendels ersattes af fibulor. Redan under
den äldre stenåldern förekommo ett slags runda
benplattor med hål i midten, som erinra
om våra knappar, men väl användes som smycken;
de äro stundom graverade på båda sidor (Dordogne,
Frankrike). Andra, t. ex. från Langerie-Basse,
ha formen af en dubbelkon med spetsarna vända mot
hvarandra. Äfven den yngre stenåldern uppvisar
knappar af ben, sten, bärnsten, alabaster.
Man känner från Frankrike rätt många koniska knappar
af alabaster med borrhål, och i Sverige ha anträffats
flera bärnstensknappar med s. k. V-borrning
(två borrhål i basen mötas i vinkel inne i
knappen). Från bronsåldern eger man åtskilliga
s. k. dubbelknappar af brons, hvilka ofta påträffats
sittande i skinnrester. I Sverige äro dylika knappar
kända t. ex. från Hågahögen vid Uppsala och ur ett
stort fynd från Häggeby vid Enköping. Under järnåldern
voro knappar mycket sällsynta._ En dylik med ögla
på undersidan och med emalj anläggning, troligen
bysantinsk, är funnen på Björkö i Mälaren.
- 4. Sjöv., en ring- eller kulformad klots, som anbringas
på toppen af en stång (bramstång, flaggstång
e. d.). Knappen är försedd antingen med två hål
eller med en mindre blockskifva för hvarje sejnfall
(lina, hvarmed flagga eller signaltecken hissas).
– 5. Bot. Se Ståndare.

3. T. J. A.
4. L. H.*

Knapp. 1. Albert K., tysk religiös skald, f. 1798
i Tübingen, d. 1864 som kyrkoherde i Stuttgart,
tillhörde den schwabiska skolan. K:s dikter äro
tankerika, fulla af fantasi och varm känsla,
ega en ren, sångbar form och förmäla med positivt
kristlig lifsåskådning ädel humanitet. 1829 utkom
K:s Christliche gedichte (3:e uppl. 1843), följd
af de lyriska samlingarna Neue gedichte (1834)
och HerbstUu-then ((1859) samt de historiska
diktcyklerna Hohenstaufen (1839) och Bilder der
vorwelt (1862). K. redigerade 1833-53 kalendern
"Christoterpe". Hans samlade prosaskrifter utgåfvos
1870-75 i 2 bd. Om den hymnologiska forskningen
har K. gjort sig högt förtjänt genom den värdefulla
samlingen Evange-lischer liederschatz jur kirche und
haus (1837; senaste uppl. 1891), med öfver tretusen
protestantiska sånger. Se hans son J. Knapps biografi
af fadern (1867) och K. Gerok, "A. K." (1881).
– 2. Joseph Nathanael K., den föregåendes son,
f. i Stuttgart 1839, d. som kyrkoherde där 1893,
fullföljde framgångsrikt sin faders verksamhet som
hymnolog och religiös skald. Bland hans skrifter
märkas Gedichte (1880, 2:a uppl. 1884), Luther
als kirchenliederdichter (1883) och Funken vom altare (1893).

1 o. 2. E. N. S–g.

Knapp. 1. Ludwig Friedrich K., tysk tekniker,
f. 1814, d. 1904, blef 1841 e. o. och 1848 ord. professor
i Giessen, 1853 i München, där äfven ledningen af
den kungliga porslinstillverkningen uppdrogs åt
honom, och var 1863-89 professor i teknisk kemi vid
"Carolinum" (polytekniska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free