Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Knut. svenska konungar: 1. K. Eriksson
- Knut. svenska konungar: 2. K. Långe
- Knut, danska konungar. 1. K. den store
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
417
Knut
418
Sverige. Under K. E:s regering företogo sig esterna
(1187) ett plundringståg inåt Mälaren, uppbrände
Sigtuna och dödade på Almare Stäke ärkebiskop
Johan. Från K. E:s tid härrör den första kända traktat
- en handelstraktat rörande Lybeck -, som Sverige
ingått med någon tysk stat, och östgöta-
Knut Erikssons sigill.
lagen bevarar i Rsefstabalken ett lagstadgande
af honom. Han dog 1196 (1. 1195) på Eriksberg i
Västergötland och begrofs i Värnhems klosterkyrka,
där M. G. De la Gardie lät resa en grafsten öfver
honom. Med sin gemål, som var af svensk ätt, hade
han flera barn, af hvilka sonen Erik sedermera blef
konung och dottern Sigrid blef gift med Birger Brosas
son Knut jarl.
2. K. L å n g e var troligen samme man som den
Knut Holmgersson, hvilken omtalas i midten af
1220-talet, och således besläktad med erikska
ätten. Genom slaget vid Olustra, 1229, ryckte han
till sig Sveriges krona, som han behöll till sin död,
1234. Hans änka Helena (Elin), en dotter till danske
riddaren Peter Strangesson, blef sedan gift med en
Filip Laurensson, som på mödernet härstammade från
Folkungaätten. Om K:s son H o l m g e r se d. o.
l o. 2. K. H. K.*
Knut (eg. Knud), danska konungar. K. är ett nordiskt
mansnamn, men synes urspr. ha användts blott af
danska konungar och först sedan Knut den stores tid
ha kommit i bruk äfven i de andra nordiska länderna
samt ej förrän efter Knut den helige ha vunnit insteg
hos menige man.
1. K. den store (eng. Canute), äfven kallad den rike
(d. v. s. mäktige), konung i England, Danmark och
Norge, yngre son till Sven Tveskägg, f. 995, d. 12
nov. 1035 i Shaftesbury, följde 1013
 |
| Silfvermynt, slaget för Knut den store. |
fadern på tåget till England och utropades efter
dennes död 1014 af hären till konung, men nödgades
genom angelsaxarnas resning och efter konung Ethelred
II:s återkomst draga hem till Danmark igen. Där fick
han hjälp af sin äldre broder Harald och återvände
1015 till England med en manstark och utmärkt
vikingahär, hvartill slöto sig både en stor
skara norrmän under Erik jarl och en del svenska
krigare. Kampen mot Ethelreds son Edmund Järnsida var
dock hårdnackad; men midt under kriget dog Ethelred
(23 apr. 1016), och i okt. s. å. träffade K. en
öfverenskommelse med Edmund om delning af riket,
hvarvid K. fick den större, norra delen. Redan en
månad därefter blef Edmund mördad af Eadric Streon
(dock säkert utan K:s medbrottslighet, fastän
motsatsen påståtts), och då valde de engelske
stormännen K. till konung öfver hela England samt
utgjorde en ofantlig "danegäld" (72,000 pd silfver)
i vederlag för vikingahären, som hemsändes. K. satte
genast till sitt mål att åstadkomma försoning
mellan angelsaxarna och danskarna. Han äktade
1017 Ethelreds änka Emma, något äldre än han,
och regerade sedan mera som engelsk än som dansk
konung. Han upprätthöll de engelska lagarna ("Kung
Edgars lagar") och inrättningarna, vakade kraftigt
öfver landsfreden gentemot vikingar och våldsverkare,
styrde företrädesvis med infödda män af såväl engelsk
som dansk börd och aflägsnade efter hand de danske
vikingahöfdingarna (t. ex. Torkel den höge), som hade
fått land att styra. Sålunda vann K. snart folkets
tillit och tillgifvenhet. 1019 drog han till Danmark
för att öfvertaga riket efter sin broder Haralds död
(1018), men lefde eljest mest i England (se d. o.,
sp. 605). 1023 tågade han mot de vendiska folken längs
Östersjöns sydkust och underkufvade både Jomsborg
och Samland. Då konungarna Olof i Norge och Anund
Jakob i Sverige 1026 angrepo Danmark, mötte han dem
med sin flotta vid Helge å. Striden blef häftig och
ogynnsam för K., som dock snart vann öfverhand. 1027
företog han en resa till Rom och öfvervar kejsar
Konrad II:s kröning i Peterskyrkan. Han grundade ett
"hospitium" för nordiska pilgrimer i Rom och trädde
i vänskapligt förhållande till påfven, hvarjämte han
hos kejsaren utverkade formlig afträdelse af det tyska
s. k. markgrefskapet n. om Eider (sedan 975). För att
hämnas angreppet 1026 drog K. 1028 med en stor flotta
till Norge, ända till Trondhjem, fördref konung Olof
från landet och blef själf antagen till konung. Erik
jarls son Haakon utnämndes till jarl, och efter hans
död (1030) blef K:s egen son Sven lydkonung. Liksom
K. i England väsentligen stödde sig på kyrkans hjälp
och visade stor gifmildhet mot kyrkor och kloster,
ifrade han äfven i Danmark för främjande af kyrkans
sak, i synnerhet genom att inkalla biskopar och
präster från England och Lothringen. Han upprättade
– eller utvecklade på äldre grundval – ett slags
stående här, en hird på 3,000 man (se
Thingmannalid), som blef grundvalen för danska adelns
utveckling. Äfven om myntväsendets ordnande drog
han försorg. Vid K:s hof uppehöllo sig längre eller
kortare tid isländska skalder, och han själf tycks ha
gifvit upphof till den nya diktart, visan, som blef
säregen för medeltiden i hela Norden; man tillskrifver
honom en ännu bevarad engelsk improvisation i denna
form. I regel var han mild och rättrådig; dock
förleddes han af hetsighet att låta dräpa sin svåger
Ulf jarl 1026 i Roskilde kyrka, emedan K. ansåg
dennes beteende under kriget tvetydigt. K. ligger
begrafven i Winchesters katedral. Hans stora rike
sönderföll snart. Med en frilla, Ælfgifu, dotter
till en angelsaxisk storman, hade K. sönerna Sven
(d. 1036) och Harald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:51:31 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbn/0233.html
