- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
419-420

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knut, danska konungar. 1. K. den store - Knut, danska konungar. 2. K. den helige - Knut, danska konungar. 3. K. Magnusson - Knut, danska konungar. 4. K. Valdemarsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(Harfot), hvilken efterträdde K. i England, och
med sin gemål Emma sonen Hardeknut, som blef hans
efterträdare i Danmark och efter Harald vann Englands
krona, samt dottern Gunnhild (1036 förmäld med
romerske kejsaren Henrik III, d. 1038).

2. K. den helige, Danmarks skyddshelgon, son till den
föregåendes systerson, Sven Estridsson. Som ifrig
krigare gjorde han under faderns lifstid två tåg till
England (1069 och 1075), dock utan

Silfvermynt, slaget för Knut den helige.

resultat, och kämpade därjämte mot ester och
samber. Vid faderns död (1076) sökte han bli
vald till konung, men åsidosattes för den äldre
brodern, Harald Hein, och drog därpå i vredesmod
till Sverige. Vid Haralds död (1080) togs K. utan
gensaga till konung och tillvällade sig snart stor
myndighet. Själf innerligt from och nitisk i sin
tro - han fastade samvetsgrant och lät gissla sig -,
sökte han bringa kyrkans lära till full giltighet och
särskildt fullborda dess hierarkiska organisation;
han gaf biskoparna samma rang som jarlarna och
fritog prästerskapet från att dömas efter landets
egna lagar och af de allmänna domstolarna. Stora
gåfvor tilldelade han äfven de andliga stiftelserna,
bl. a. Lunds domkyrka (han upprättade Lunds
domkapitel), och lade grunden till den nya domkyrkan
i Odense. Strängt förfor han mot hvarje yttring af
gammal vildhet, utan hänsyn till förnäm börd och släkt
(se B l o d - E g i 1) och drog ej i betänkande att
kränka folkets rättsmedvetande genom att tillförsäkra
främlingar protektion eller lämna frigifna trälar
tillfälle till att vinna lika stor frihet som de
friborne bönderna. Hans lagar voro genomträngda af
en kristlig och human anda, men han försvagade deras
inverkan på folket genom att söka med ens drifva fram,
hvad som blott kunde ske med tiden. Så sökte han
t. ex. förgäfves förmå folket att erlägga tionde,
hvilket genomfördes först 100 år senare. För att
återvinna herraväldet i England påbjöd han 1085 allmän
leding, hvarjämte han sökte och fick hjälp hos sin
svåger, konung Olof Kyrre i Norge. Medan han själf
var i Sön-derjylland för att gifva akt på de hotande
förhållandena i Nord-Tyskland, samlades den stora
flottan i Limfjorden. Manskapet blef otåligt under
den långa väntetiden och fruktade, att provianten
skulle tryta; det sände därför konungens broder
Olof (sedermera konung Olof Hunger) till honom för
att påskynda tåget. Då blef K. vred och sände Olof
som fånge till sin svärfader i Flandern, hvarefter
flottan på egen hand upplöstes. K. ville nu straffa
bönderna, och hans fogdar visade mycken stränghet och
orättfärdighet. Men då utbröt det allmänna missnöjet
i öppet uppror. Vendelboerne begynte, och K. måste
fly för dem genom hela Jylland och från Slesvig
öfver till Fyn, under det de upproriske följde honom
i hälarna. Vid ankomsten till Odense sökte han en
tillflykt i Sankt Albanus’ kyrka och låg där

i bön framför altaret, medan hans broder Benedikt och
några krigare sökte skydda ingången till kyrkan. Af
ett spjut, inkastadt genom ett fönster, sårades
han, och då försvararnas motstånd brutits (Benedikt
stupade), blef han dräpt, hvarvid liket misshandlades,
10 juli 1086. Kort därpå skola järtecken skett, vid
hans graf, och en följd af missväxtår uttyddes som
straff för konungamordet. 1095 upptogs K:s stoft och
fördes till den nybyggda kyrka i Odense, som fick sitt
namn efter honom. 1100 utverkade hans broder Erik
Ejegod K:s kanonisering af påfven, och under hela
medeltiden dyrkades han som Danmarks skyddshelgon,
och många Knutsgillen (se d. o.) instiftades till
hans ära. K. var förmäld med Edel, dotter till grefve
Robert af Flandern. Om hans son se Karl danske;
af. döttrarna blef Cecilia gift med Erik jarl i
Västergötland och Ingegärd med Folke Digre samt
stammoder till Folkungarna. - Den engelske munken
Mnoth författade omkr. 1120 en lefnadsteckning öfver
K. Se M. Gertz, "Knud den helliges martyrhistorie"
(1907).

3. K. M a g n u s s o n, son till konung Nils’
son Magnus, valdes 1147 till konung af jutarna,
under det själländarna korade hans halfkusin Sven,
son till Erik Emune. Följden blef ett långvarigt
inbördeskrig, hvarunder K. 1150 förjagades till
Sverige och 1151 till Sachsen, men likväl 1152 genom
tyske kejsarens bemedling fick Själland till
län. I en ny strid fördref K. däremot tills, med
Knut Lavards son Valdemar, som föröfvades med hans
syster Sofia, 1154 Sven ur landet och delade makten
med Valdemar. Slutligen in gicks

sommaren 1157 en förlikning, hvarvid riket delades i
tre delar, i det Sven erhöll de skånska landskapen,
Valdemar Jylland och K. öarna. Misstänksam mot Sven,
hade K. undvikit ett par möten med denne; men då
han 9 aug. 1157 hade de två andre konungarna till
gäster i Roskilde, lät Sven svekfullt öfverfalla sina
medtäflare, hvarvid K. omkom, medan Valdemar lyckades
rädda sig. K. skildras som vältalig och välvillig,
var omtyckt af sina män och själf mycket begifven på
kvinnor. 1156 hade han gift sig med en dotter till
konung Sverker I, men hade äfven flera oäkta barn:
Nils, som dog 1180 och blef kanoniserad, Valdemar,
som blef biskop i Slesvig, samt fyra döttrar, som
gifte sig med slaviska eller nordtyska furstar.

4. K. V a l d e m ar s s o n, kallad den sjätte
(Gorm den gamles fader,

Hardeknut, och Knut den stores son med samma namn
räknas som K. I och III, under det de ofvan-nämnde äro
resp. K. II, IV och V), f. 1163 som son till konung
Valdemar den store och Knut Magnussons syster Sofia,
d. 12 nov. 1202, blef som äkta son 1169 vald till
faderns efterträdare samt 1170

krönt med förbigående af Knut valdemarssons sigm
halfbrodern Kristofer. K. (åtsidan).

Brakteat från Knut Magnussons regering.

Ord, som saknas under K, torde sökas under C.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:29:50 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free