Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knös. 6. Tekla Levina Andrietta - Knös. 7. Anders Erik - Knös. 8. Birger Persson - Knös. 9. Olof Vilhelm - Knös kakelugn. Se Kakelugn, sp. 575. - Ko. 1. Honan hos nötkreaturen (se Nötkratursafvel) samt af älg, ren och hjort. - Ko. 2. Spelt. Se Kodilj. - Koacervation - Koadamit - Koadaption
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Uppsala, d. 10 mars 1880 å Växjö hospital, var
ända från sina barnaår en omhuldad medlem af
den umgängeskrets, som rörde sig i Geijers, Atterboms, I. Hwassers och öfverstinnan
M. Silfverstolpes hem. Efter moderns död (1855) hemföll hon åt sjuklighet och svårmod.
Hon återvann visserligen på 1860-talet sin förra själsspänstighet, men drabbades 1869
af en sinnessjukdom, från hvilken hon icke mera tillfrisknade. – Hon var en i hög grad
sympatisk natur, begåfvad med en äkta kvinnlig
förmåga att sprida tröst och glädje omkring
sig. Hennes skaldelynne utmärktes af svärmisk
kärlek till naturen, friskhet i uppfattningen och
god blick för det sköna och täcka i lifvets
ringare företeelser. Sinnrika, naivt behagfulla
skildringar ur barnavärlden och dämpade uttryck
af oskyldig erotik intaga ett stort rum i hennes
dikter. Versformen i dessa flyter lätt och klar. Af
hennes Dikter utkom 1:a delen 1852 (med företal
af Atterbom; 3:e uppl. 1853), innehållande många
fina stycken. Dikternas 2:a del (1853) inrymmer
bl. a. det med Svenska akad:s stora pris 1851
belönade skaldestycket Ragnar Lodbrok, hvilket bär
flera drag af Tegnérs "Fritiofs saga" än af K:s
individuella skaplynne. Hon utgaf därjämte bl. a.
några samlingar af själfulla sagor, nämligen
Elfvornas qvällar (1852) och, i förening med Daniel
och Louisa Müller, Konvaljerna (1855) samt, i
förening med Fredrika Bremer och makarna Müller,
Fyrväpplingen, en samling vers- och prosastycken
(s å.). Efter hennes död utgaf signaturen A. H.
(grefvinnan Agnes Hamilton, f. Geijer) hennes
Efterlemnade anteckningar (1881), hvilka erbjuda
mycket af intresse.
7. Anders Erik K., den föregåendes kusin,
son af K. 4, teolog, universitetslärare, f. 9 febr.
1801 i Skara, d. 10 okt. 1862 i Uppsala, blef
student i Uppsala 1818, filos. magister 1824 och teol.
kandidat 1826, hvarefter han utnämndes till teol. docent. K. prästvigdes
1827 och vikarierade detta och följande året som förste teol. lektor i
Skara samt 1829–35 som teol. professor i Uppsala. Han blef teol.
licentiat 1830, andre teol. adjunkt och kyrkoherde i Näs 1832 och s. å.
förste teol. adjunkt. 1835 utnämndes han till professor i praktisk teologi och
kyrkoherde i Gamla Uppsala samt blef 1844
teol. doktor och 1852 förste teol. professor och
domprost. – K. var led. af en mängd
kommittéer (bl. a. kyrkolagskommittén 1838–39,
kommittéerna för utarbetandet af nya predikotexter,
ny kyrkohandbok och ny katekes) samt bevistade
som riksdagsman för ärkestiftet 1844, 1853, 1856
och 1859 års riksdagar. Som medlem af bibelkommissionen
var han den verksammaste utarbetaren af
1861 års proföfversättning af nya testamentet, åt
hvilken tillerkändes ett afgjordt företräde framför
föregångarna. 1839–42 utgaf K. tills, med K. E.
Fahlcrantz och K. J. Almquist "Ecclesiastik
tidskrift". Akademiska afhandlingar och
tidskriftsrecensioner utgöra K:s öfriga litterära kvarlåtenskap.
Ett urval af hans Skrifter utkom i 2 bd 1863–65.
8. Birger Persson K., son af löjtnanten
och k. lifdrabanten Per K. samt sonson af K. 1,
pedagog, f. 12 mars 1766 på säteriet Glättestorp i
Vånga församling i Västergötland, d. 2 nov. 1822.
Han blef 1784 student i Uppsala, men flyttade 1788
till Lund, där han 1790 blef filos. magister. Han
prästvigdes 1791 samt blef 1795 vik. rektor i Skara
och 1798 ord. rektor i Alingsås. 1816 utnämndes
han till kyrkoherde i Källby pastorat, som han 1818
tillträdde. – K. åtnjöt stort anseende som lärare
och egnade sig med uppoffrande kärlek åt sitt kall.
Själf barnlös, drog han försorg om flera obemedlade
lärjungars uppfostran. Under den korta tid han
var kyrkoherde fick hans församling likaledes röna
flera bevis på hans själfförsakande frikostighet.
9. Olof Vilhelm K., son af K. 7, filolog,
f. 15 mars 1838 i Gamla Uppsala, d. 10 jan. 1907
i Uppsala, blef 1857 student, 1869 filos. doktor och
1872 docent i grekiska språket i Uppsala, 1874
lektor i latin och grekiska i Gäfle, 1880 i
Uppsala och samtidigt ånyo docent. Han biträdde
från 1899 till sin död bibelkommissionen vid
revisionsarbetet med öfv. af nya testamentet. K:s
förnämsta arbete är det synnerligen värdefulla verket
De digammo homerico (1872–79); han författade
dessutom Grekisk fornkunskap (1881–85, tills. m.
A. M. Alexanderson; ej fullb.), Grecismer i 1883
års öfversättning af Nya testamentet (1898) samt
utgaf allmänt använda skolupplagor af Homeros’
dikter. 1–2, 4–5 o. 7–8. J. P. 9. E. N–n.
Knös’ kakelugn. Se Kakelugn, sp. 575.
Ko. 1. Honan hos nötkreaturen (se
Nötkreatursafvel) samt af älg, ren och hjort. – 2.
Geogr. Se Kos. – 3. Spelt. Se Kodilj.
Koacervation (lat. coacervatio, af co-, tillsammans,
och acervus, hop, hög), ret., hopning af
bevis, utan att de enskilda af dem genomföras.
Koadamit (af lat. co-, tillsammans med, och
hebr. Adam), "samtida med Adam", ett uttryck,
som användts af forskare, hvilka antaga människosläktets
härstamning från flera stam-par.
Koadaptation (af lat. co-, med, och adaptatio,
anpassning), biol., den företeelsen, att många eller
de flesta ombildningar, som under den historiska
utvecklingens lopp försiggå hos ett af kroppens organ,
vanligen förutsätta, för att kunna blifva till nytta
för organismen, samtidiga förändringar äfven i
andra kroppsdelar. Så kan t. ex. en förstoring af en
hjortarts horn vara till gagn för djuret endast under
den förutsättningen, att samtidigt en förstoring af
hufvudskålen och – för att uppbära den ökade
tyngden – en förstärkning af nackband, hals- och
ryggmuskler o. s. v. uppstå. Man har anfört
koadaptationen ("samstämmig variabilitet") som ett
inkast mot det naturliga urvalets förmåga att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
