Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Koblenz - Kobold, ty. hustomte - Kobold, Hermann Albert - Kobold, miner., kem., - Koboltarsenikkis - Koboltbeslag, miner. Se Koboltblomma. - Koboltblomma - Koboltblått - Koboltfosfat, kem. Se Koboltblått. - Koboltglans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enceinte med polygonal utstakning och många
kasemattbyggnader anlades jämte de detacherade forten
Alexander, Franz, Konstantin, Grossfürst, Thronfolger,
Rheineck, Bienhorn m. fl. Enceinten slopades 19 mars
1890, men de yttre verken bibehöllos. Sedermera ha
dock äfven fort Alexander med sina framskjutna verk
samt forten Konstantin, Grossfürst, Thronfolger och
Bienhorn slopats. Staden är säte för 8:e armékårens
generalkommando samt för öfverpresidenten och det
evangeliska konsistoriet i Rhenprovinsen; stats-
och provinsarkiv. Bland fabrikerna äro i synnerhet
de för tillverkning af musserande viner, papper,
maskiner och pianon af större betydelse. Handeln med
mosel- och renviner är ännu tämligen liflig, dessutom
drifves handel med trä- och järnvaror. Flera järnvägar
och liflig sjöfart på Rhen förmedla samfärdseln utom
staden, elektriska spårvägar inom densamma. Gymnasium
och realgymnasium, musikinstitut, navigationsskola. –
Namnet K. är härledt af Confluentes (af
lat. conflu’ere, flyta tillsammans), ett romerskt
kastell, som Drusus (omkr. 9 f. Kr.) anlade vid
Rhens och Mosels sammanflöde och vid hvilket sedan
en stad växte upp. Kejsar Henrik II skänkte staden
1018 till ärkebiskopsstiftet Trier, och den blef 2:a
residens i stiftet. 1631 besattes K. af svenskarna
under Horn och bombarderades 1688 af fransmännen
under Boufflers. Under franska revolutionen var
K. samlingsplats för den emigrerade franska adeln,
och äfven de blifvande konungarna Ludvig XVIII och
Karl X uppehöllo sig vid kurfurstens hof.
1794–1813 var K. införlifvadt med Frankrike, sedan 1798
hufvudstad i dep. Rhin-Moselle, 1814 kom staden åter
till Tyskland, tillföll 1815 Preussen och blef 1822
hufvudstad i Rhenprovinsen. (L. W:son M. J. F. N.)
Kobold, ty. (af mhty. kobel, fnisl. kofi, kammare,
kyffe), hustomte, nisse, gruftomte, bergstroll. Ordet
kan sammanställas med angls. cofgodas, husgudar. Från
detta kobold anses metallen kobolt (ty. kobalt)
ha sitt namn. Se Kobolt.
Kobold [kå’bålt], Hermann Albert, tysk astronom,
f. 5 aug. 1858 i Hannover, blef observatör 1880
vid observatoriet i O’Gyalla i Ungern och 1886 vid
observatoriet i Strassburg samt 1902 professor vid
universitetet i Kiel. 1907 öfvertog han redaktionen
af tidskr. "Astronomische nachrichten". K. har utfört
viktiga undersökningar inom stellarastro-nomien,
särskildt öfver fixstjärnornas och solsystemets
egenrörelser. Redan 1895 påvisade han antydningar
till de lagbundenheter i stjärnornas egenrörelser,
hvilkas närmare studerande 10 år senare ledde
Kapteijn (se denne) till hans epokgörande upptäckt
af stjärnströmsfenomenet. Bland hans arbeten märkas,
utom en mängd afhandlingar inom olika grenar af
astronomien, Der bau des fixstern-systems, mit
besonderer berucksichtigung der photo-metrischen
resultate (1906). B-d.
Kobolt, miner., kem., ett metalliskt grundämne, hvars
namn anses härleda sig från ty. kobold ’se d. o.), ett
bergstroll, hvars inflytande bergsmännen tillskrefvo,
att vissa metallglänsande mineral vid smältning icke
gåfvo metaller, utan i stället för-därfvade andra
malmer. Kobolt bestämdes som en särskild metall 1735
af svenske kemisten Georg Brandt. I mineralriket
träffas kobolt, vanligen åtföljd af nickel och järn,
tämligen sparsamt, oftast i förening med arsenik och
svafvel, i Sverige huf-
vudsakligen vid Tunabergs, Gladhammars,
Riddar-hyttans, Los och Vena grufvor. I meteorjärn
ingår kobolt som en vanlig, men till kvantiteten föga
betydande beståndsdel. Enligt A. E. Nordenskiöld
skall atmosfäriskt (kosmiskt) damm ofta innehålla
kobolt. Själfva metallen, som med lätthet kan medelst
kol reduceras ur oxiderna, liknar järn, men har-
en gulaktig färgton, är liksom järnet magnetisk,
har eg. v. 8,6 och smälter först vid hög temperatur,
dock lättare än järn. I luften undergår metallen
icke någon förändring. Kobolt, hvars atomvikt är
59 och tecknas Co (lat. coballum), hör till de
tvåtill treatomiga metallerna och liknar i kemiska
förhållanden mest järn, krom och nickel. Med syre ger
kobolt två oxider, nämligen koboltoxi-d u l, Co O,
och koboltoxid, Co203. Kobolt-oxidulen är en basisk
oxid och ger med syror salter, hvilka i vattenhaltigt
tillstånd äro mörkröda, men i vattenfritt oftast
blåa. Äfven koboltoxiden ger salter, dock endast
med några få syror, men förhåller sig i de flesta
afseenden som en superoxid. Samtliga koboltföreningar
ge, då de sammansmältas med glas eller borax,
mörkblåa massor af intensiv färg, hvarför äfven
mycket små mängder af kobolt utan svårighet kunna
upptäckas. På samma förhållande beror användandet af
koboltpreparat till blåfärgning af porslin och glas.
P. T. C.*
Koboltarsenikkis (D a n a i t ilayes 1833 och A k o
n t i t Breithaupt), miner., kobolthaltig arsenikkis.
Koboltbeslag, miner. Se Koboltblomma.
Koboltblomma, Erytrin Beud. 1832 (ej T. Thomson
1843), miner., är ett karmosinfärgadt till persiko-
eller blodrödt koboltmineral med sammansättningen
3 Co O . As2 05 + 8 H2 0. Det innehåller 37,5
proc. koboltoxid och 38,5 proc. arsenik-syra
samt resten vatten. Koboltblomma är kemiskt
och kristallografiskt isomorf med vivianit; den
kristalliserar således i monoklina systemet, men
förekommer sällan som kristaller, vanligen som hår-,
nål- eller strålformiga aggregat eller som anflog. Den
lämnar med saltsyra en blå lösning, som vid tillsats
af vatten blir röd. Koboltblomma förekommer som
sönderdelningsprodukt af kobolthaltiga kiser, stundom
sekundär efter speiskobolt. Den anträffas därför
tillsammans med andra koboltmineral i gångarna på
Schneeberg, Riechelsdorf o. s. v. Äfven i svenska
koboltgrufvor finnes den, men sparsamt, som anflog. -
Koboltbeslag kallas en med arsenik-syrlighet, As2 03,
uppblandad koboltblomma. Båda dessa mineral användas,
då de förekomma i större mängd tillsammans med andra
koboltmineral, för framställning af koboltpreparat.
Hj. Sj.*
Koboltblått, Koboltultramarin 1. T h é-nards blått,
kem., en blå olje- och vattenfärg, som erhålles,
om man glödgar en blandning af aluminium-hydrat,
fälldt ur alunlösning med soda, och kobolt-fös f a t,
Co3(P04)2, 1. kobolt röd t. P. T. C.*
Koboltfosfat, kem. Se Koboltblått.
Koboltglans, Glanskobolt, K o b a 11 i n, K
o b a 11 i t, miner. f är en af de viktigaste
kobolt-malmerna. Den kristalliserar i det reguljära
systemets parallellheiniedriska former som pyrit,
med hvilken den kan anses vara isomorf. Kuben eller
oktaedern i kombination med pentagon-dodekaedern
äro de vanligaste formerna. Tre tydliga genomgångar
finnas, parallella med kubplanen. Färgen är rödaktigt
silfverhvit med stark metallglans; strecket
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
