Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kokill - Kokillhärdning. Se Kokill. - Kokkola. Se Gamlakarleby. - Kokkolit. 1. K. J. B. d'Andrada 1799, miner. - Kokkolit. 2. Zool. l. bot., små runda kalkskifvor - Kokkolitkalk - Kokkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
497
Kokiilhärdning-Kokkonsten
498
hälfter, som före gjutningen hopsättas och
sammanhållas med klamrar, för att götet lättare
skall kunna uttagas efter stelnandet. Man begagnar i
regel kokiller gjutna i ett stycke; men dessa måste
vara afsmalnande åt ena ändan för att lätt kunna
lyftas från det stelnade götet. - Kokillerna nyttjas
emellertid icke blott som gjutformar, utan äfven,
i synnerhet vid vissa slag af tackjärnsgjutning,
för att bibringa gjutgodset en viss textur och
hårdhetsgrad. Till följd af tackjärnskokillens
starka värmeledning stelnar nämligen det
smälta tackjärnet, som kommer i beröring med
kokillväggarna, mycket hastigt, hvarför dess kol
ej hinner afskilja sig i form af grafit. På detta
sätt erhåller gjutgodset en hård yta af hvit textur,
hvars djup på mångfaldigt sätt kan varieras genom
olika gjutjärnsblandningar, kokil-lens godstjocklek
o. s. v. Genom sådan s. k. k o k i 11-härdning kan
man åt samma gjutpjäs på olika ställen meddela
olika hårdhetsgrad, i det de ställen, som böra
vara hårdare, gjutas med kokill, under det att den
öfriga pjäsen formas i sand. (Se vidare Gjutning.)
C. A. D.*
Kokiilhärdning. Se Kokill.
Ko’kkola. Se Gamlakarleby.
Kokkolit. 1. K. J. B. d’Andrada 1799, miner.,
tillhör de lerjordsfria arterna af pyroxen- eller
augit-gruppen och är således ett bisilikat af
kalkjord, talk-jord och järnoxidul = Ca .0. (Mg,
Fe) 0. 2Si02. Kokkolit förekommer i korniga eller
gryniga aggregat, stundom i kristaller med afrundade,
liksom smälta kanter och hörn. Färgen är lökgrön,
pistacie- till svartgrön eller nära svart. Kokkolit
förekommer dels vid järngrufvor, såsom Hällestad i
Östergötland, Vintjärnsberget i Dalarna, Finshytteberg
i Värmland samt Arendal i Norge, dels också i urkalk,
t. ex. vid Lindbo i Västmanland och Érsby i Finland. -
2. Zool. 1. bot., små rundade kalkskifvor, iakttagbara
först vid 800-1,000 gångers förstoring, förekommande
på bottnen af nutida haf och utgörande huf-vudmassan
också i föregående tiders marina bottenaf-satser,
skrifkrita och andra kalkstenar. Den ursprungliga
organismen, en rund protoplasmamassa, beklädd med
små kalkskifvor, lefver vid hafsytan; vid organismens
död isoleras kalkskifvorna, kokkolitern a, och sjunka
till bottnen. 1. Hj. Sj.* 2. A. Hng.
Kokkolitkalk, Saltholmskalk, geol., en hufvudsakligen
af små mikroskopiska kalkskifvor, kokkoliter,
bildad tät, ofta jordartad kalksten, som utgör
hufvudbergarten inom Skånes och Danmarks yngsta krita,
damen-etagen (se Faksekalk). Fossila lämningar äro
inom denna kalkstensfacies ej så vanliga som i öfriga
danienbergarter, korallkalk och bryozokalk. Viktigast
äro de här funna fiskarna och kräftdjuren; särskildt
anmärkningsvärdt är, att här anträffats benfiskar,
under det de öfriga svenska kritbildningarna
innehålla endast broskfiskar. (Se Kritsystemet.)
A. Hng.
Kokkonsten har till uppgift att på lämpligaste
sätt bereda de olika födoämnen, som måste tillföras
människokroppen till ersättande af de ämnen, som gå
förlorade genom den alltjämt fortgående förbrukningen
af dess beståndsdelar. Hos sina utöfvare förutsätter
kokkonsten icke blott synnerlig punktlighet och
renlighet, uppöfvadt handlag och pålitlig smak,
utan äfven mångahanda verkliga insikter. Husmodern,
kocken och kokerskan böra känna födoämnena i deras
oberedda skick för att vid upp-
köp kunna skilja mellan god vara och mindre duglig
sådan. De måste förstå att konservera födoämnen
och underkasta dem den förberedande behandling,
som i många fall är nödvändig. Lika oundgänglig är
t. ex. kännedom om egenskaperna hos olika slags
vatten, om användbarheten hos kokkärl af olika
material (järn och bleck med eller utan emaljering,
koppar med förtenning, lera o. s. v.) samt om
bruket af olika kokredskap och eldstäder, från det
urgamla stekspettet till den moderna kokapparaten,
från den landtliga murade spiselhällen till de efter
tekniska grunder konstruerade, alltmer fullkomnade
köksspisarna af järn. Vidare gäller det att under
ständig hänsyn till hushållets ekonomiska tillgångar
draga den största möjliga nytta ur de näringsämnen,
som matvarorna innehålla, samt genom rätternas nödiga
och behagliga omväxling tillgodose kroppens behof
af dessa ämnen i rätta proportioner sinsemellan (jfr
Diet och Födoämnen). För att vara verkligt vuxna sitt
värf borde de, som ha befattning med matlagning, äfven
inneha ett visst mått insikter såväl om födoämnenas
kemiska egenskaper och de fysiska företeelserna vid
kokning som ock rörande matsmältningens förlopp. De
allra flesta kokerskor kvarstå emellertid ännu på
blotta praktiska köks-erfarenhetens ståndpunkt,
utan vetskap om företeelsernas grunder och verkliga
art. Däraf kommer det sig t. ex., att stora massor af
bränsle, till skada för både ekonomien och kokningens
resultat, onödigtvis bortödas, ehuru det är en ganska
enkel sanning, att en tämligen ringa eld behöfves för
att hålla vattnet kokhett, sedan det en gång kommit i
kokning; huru mycket ved man än må sedan lägga under
kitteln, kan likväl icke värmegraden på detta sätt
uppdrifvas högre än till kokpunkten (100° C.), och
all ytterligare tillförd värme bortledes utan gagn med
ångan genom skorstenen. Ett uppslag till en riktigare
och mera omfattande kännedom om kokkonsten är, att
man på senaste tiden börjat utge populära handböcker
i hushållskemi samt inrätta matlagningsskolor.
En riktig tillredning af födoämnena innebär
att göra dem lättsmälta, välsmakande och
oskadliga. Lättsmältare göras de i synnerhet genom
behandling med eld och vatten, ty därigenom lossas
sammanhanget mellan deras delar, så att de med
större lätthet kunna genom matsmältningsprocessen
göras dugliga att upptagas i blodet. Genom kokning
eller annan beredning kan man äfven göra födan
smakligare och därigenom hos den ätande i rikligare
mått framkalla de för matsmältningen nödvändiga
körtel-afsöndringarna. Och genom hettans inverkan på
råämnena förstöras främmande skadliga organismer, som
tilläfventyrs finnas i dem. - Kokning och stekning
af kött böra helst försiggå långsamt, vid jämn och
sakta eld. Åsyftas med kokningen, att köttets lösliga
beståndsdelar skola utdragas (för att med vattnet
bilda buljong eller soppa), bör vattnets upphettning
ske långsamt. Ty då kött länge får ligga i kallt eller
ljumt vatten, öfvergår mycket af dess ägghvitehalt
och närande saft till laken (eller spadet), under det
att köttet själft blir jämförelsevis värdelöst. Men
skall köttet få behålla det väsentliga af sin kraft,
är det den bästa (ehuru föga allmänt tillämpade)
metoden att lägga det direkt i kokande vatten, efter
en minut ösa till kallt vatten och sedan gradvis elda
på, tills vattnet blir sjudande, samt
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
