Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolettis, Joannis - Kolf. 1. Krigsv., den bakre, bredare - Kolf. 2. Jaktv., benämning på de korta, - Kolf. 3. Kem., ett kulformigt eller mkoniskt - Kolf. 4. Mek. Kolf l. Kanna, en maskindel - Kolf. 5. Bot. (Blomkkolf). Se Klomställning, sp. 763. - Kolfat. Se Kolmått. - Kolfhals, krigsv. Se Kolf1. - Kolfhirs, bot. Se Hirs. - Kolflöts - Kolfmagasin. Se Handeldvapen, sp. 1314. - Kolfpump. Se Pump. - Kolfstång - Kolfstöt, fäktt. Se Fäktkonst, sp. 217. - Kolfvinkel, krigsv. Se Kolf 1. - Kolfält - Kolförande - Kolga, nord. myt. - Kolga, astron., - Kolgalmeja. Se Gameja. - Kolgrufva, ställe, där brunkol eller stenkol genom vanligen underjordiskt arbete lösbrytes ur fast berg och därefter bringas i dagen. Se Grufbrytning, Grufdrift, sp. 392, och Gruflagstiftningen, sp. 395. - Kolgujev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
529
Kolf-Kolgujev
530
A. Kapodistrias’ fall 1832. Under konung Otto
blef han 1833 marin- och 1834 inrikesminister samt
ministerpresident, aflägsnades 1835 som sändebud
i Paris, men hemkallades efter militärupproret
1843. Hufvudman för det liberala parti, som hos
Frankrike sökte ett stöd för den grekiska staten,
talade K. å nationalkongressen i Aten (1843-44)
eldigt för den nya författning efter franskt mönster,
som då antogs. Från aug. 1844 till sin död var han
ministerpresident och utrikesminister. - Biogr,
af Eliopulos (1890).
Kolf. 1. Krigsv, j den bakre, bredare delen af
gevärsstocken, d. v. s. af träunderlaget för pipa och
låsmekanism vid ett handeldvapen. (Jfr pl. I o. IV
till art. Handeldvapen och illustrationssidorna till
art. Jaktgevär.) Kolf ven är baktill klädd med en
plåt, bakplåten, och är invid denna hög och bred för
att bättre kunna stödjas mot axeln eller, vid pistol
och revolver, bättre kunna hållas i handen. Kolfven
öfvergår framtill i kolfhalsen, som är afrundad
och tillika med kolfven har en viss krök-ning, för
att geväret må bättre kunna riktas. Rolf-vinkeln,
d. v. s. den vinkel, som bildas af kärnlin-jen och
en linje från bakplåtens midt till stötbottnens
medelpunkt, of verstiger i allmänhet ej 12° till
13°. På äldre kavalleripistoler användes ofta en lös
kolf, som med en tapp och fjäder fästes på pistolens
kolf och sålunda möjliggjorde stöd af axeln vid
anläggningen. På moderna jaktgevär är kolfven vanligen
något "skrängd", d. v. s. riktad åt ena sidan, för att
skyttens öga, då geväret hastigt kastas till kinden,
lätt må komma i linje med sikte och korn. För att
ge större stadga åt högra handens grepp om kol f
halsen äro jaktgevär ofta försedda med en utvidgning,
s. k. p i s t o l k o l f, under kolfhalsens bakre del
(se Jaktgevär, fig. 9).
2. Jaktv., benämning på de korta, utväxande,
ännu ej hårdnade hornen hos de hjortartade djuren.
3. Kem., ett kulformigt eller koniskt med hals
försedt glaskärl, som på laboratorier begagnas vid
vätskors kokning och destillering, uppmätning (m ä
t-kolf), till gasutvecklingsapparater m. m.
4. Mek. Kolf 1. Kanna, en maskindel, som upptar
öfvértrycket hos ett medium (ånga, gas, tryck-vatten)
under samtidig, merendels rätlinig rörelse, hvarvid
arbete uträttas (ang- och förbränningsmaskiner
m. fl.), eller under enahanda förhållanden utöfvar
tryck på mediet, hvarvid arbete förbrukas
(kompressorer, pumpar, hydrauliska pressar m. fl.).
En kolf bör sluta så tätt som möjligt till väggarna af
det kärl, vanligen en cylinder, hvari mediet
är inneslutet, men likväl röra sig i denna med minsta
möjliga friktion. För detta ändamål användas numera
vid kraftmaskinerna, kompressorerna o. s. v. nästan
uteslutande uppskurna, fjädrande tätningsringar af
segt och godt gjutjärn, som inläggas i spår, upptagna
i kolfvens cylinderyta, och där pressas ut af sin
egen elasticitet ("svenska kolfven") eller medelst
särskilda spännanordningar. Kingarna ha rektangulärt
eller kvadratiskt tvärsnitt samt kunna fritt röra sig
i radiell riktning; likväl böra de äfven täta
väl mot kolfflänsarna (mellanbalkarna). Kolf var med
ofvannämnda tätningsanordning kunna vara utbildade
antingen som skif- eller som trunkkolfvar. S k i
f-kolfven, som allmänt användes vid ångmaskiner,
är jämförelsevis låg och vanligen försedd med 2,
högst 4 tätningsringar. Trunkkolfven förekommer
däremot allmänt vid förbränningsmotorer; dess
stora längd motiveras af dess utbildning som
tvärstycke för upptagande af sidotrycket från
vefstaken. Tät-ningsringarnas antal är vanligen
4-8. Bägge slagen kolfvar utföras vanligen i
gjutjärn. Vid pumpar begagnas ofta s. k. d y k
a r- 1. p l u n g e r k o l f-v a r, bestående
af massiva eller ihåliga cylindrar af gjutjärn,
brons eller stål, kring hvilkas omkrets tätningen
verkställes med lädermanschetter, hamp-, bomulls-
eller metallpackning.
5. Bot. (B l o m k o l f). Se B l o m s t ä 11 n i
n g, sp. 763.
1. H. W. W.» G. G. 2. G. G. 3. (G. H-r.)
4. E.R-r. ’Kolfat. Se Kolmått.
Kolfhals, krigsv. Se Kolf 1.
Kolfhirs, bot. Se Hirs.
Kolflöts, geol., bädd eller lager, som, antingen
enbart eller i växling med skiffer etc., utgöres af
mineraliskt kol (brunkol eller stenkol) och som öfver
och under begränsas af ofyndigt berg. Jfr Flöts.
E. E.
Kolfmagasin. Se H a n d e l d v a p e n, sp. 1314.
Kolfpump. Se Pump.
Kolf stång, mek., en med en kolf förbunden maskindel,
som fortleder kraften från kolfven till angränsande
maskindel, vanligen tvärstycket, eller tvärtom. Kolf
stängerna göras af stål, stundom sätts-härdade och
slipade på ytan. Hopfästningen med kolfven sker
merendels med tillhjälp af kon och skrufförband,
hvarvid den i ena ändan gängade samt innanför
gängningen konformade stången inpassas i kolfven,
hvarpå spänningsförbindning åstadkommes genom hård
åtdragning af kolfmuttern, som pågängas stången från
andra sidan kolfven. E. R-r.
Kolfstöt, fäktt. Se Fak t konst, sp. 217.
Kolfvinkel, krigsv. Se Kolf 1.
Kolfält l. Stenkolsfält, geol., ett område, som
innehåller brunkols- eller stenkolslager, eller
en med grufarbete belagd del af ett sådant område.
E. E.
Kolförande, geol., sägas geologiska system,
serier och aflagringar vara (t. ex. Skånes
stenkolsförande formation), som innesluta stenkols-
eller brunkolsflötser af brytvärd beskaffenhet.
E. E.
Kolga, nord. myt., "bölja", en af de nio döttrarna
till hafsguden Äger och hans maka Kan. Th. W.*
Kolga, astron., en af småplaneterna.
Kolgalmeja. Se G a l m e j a.
Kolgrufva, ställe, där brunkol eller
stenkol genom vanligen underjordiskt arbete
lösbrytes ur fast berg och därefter bringas i
dagen. Se Grufbrytning, Grufdrift, sp. 392,
och Gruflagstiftning, sp. 395.
E. E.
Kolgujev [kal-], Kalgujev, ö i Norra
ishafvet utanför Tjeskajaviken, tillhör ryska
guv. Archangel. 3,496 (4,220) kvkm. Det inre bildar en
vidsträckt tundra, som här och där sväller upp i lägre
kullar. Växtligheten är mycket torftig, enär äfven den
varmaste sommar icke förmår upptina marken djupare
än 0,6 m. Floran omfattar 110 växtarter. Första
försöket att kolonisera ön skedde 1767 af ett
sällskap raskolniker, som omkom af skörbjugg och
umbäranden. Numera har K. en stadigvarande befolkning
af ett hundratal samojeder, som med sina renar
ditflyttade 1840. Sommartiden besökes ön hvarje år af
jägare, hvilka göra rikt byte af räfvar, isbjörnar,
hvalrossar, hvitfisk, sjöfågel och dun. På
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
