Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman / 541-542 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kollaps - Kollár, Jan - Kollar, Vincenz. Se Koll. - Kollargol - Kollataj, Hugo - Kollateral. 1. Med. - Kollateral. 2. Bot. Se Kärlsträng. - Kollateral. 3. Jur., sidoarfvinge. Se Arfsordning, sp. 1423. - Kollateralverk (se Kollateral), fortif., kallas de - Kollatiebröder, detsamma som det gemensamma lifvets bröder. Se Bröder, det gemensamma lifvets. - Kollation

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hört. Där hjärtat förut är mycket försvagadt,
kan en obetydlig anledning framkalla kollaps;
så t. ex. händer det stundom, att en mycket
svag patient "kollaberar" däraf, att man
sätter honom upp i sängen. Behandlingen utgöres
hufvudsakligen af stimulerande medel, vin, mysk,
kamfer o. d. F. ö. fordras olika behandling alltefter
fallets art. – Om kollaps af lungorna se Atelektas.

^{P. W.}*


Kollár, Jan, tjecho-slovakisk skald, fornforskare,
f. 1793, d. 1852, var son af en slovakisk tjänsteman
i Mošovce (Mosócz) i det slovakiska Ungern, studerade
teologi i Pressburg (1812–15), där han var lärare i en
skola. En tvåårig vistelse vid universitetet i Jena
(1817–19) blef af utomordentlig betydelse för hans
utveckling: han åhörde Ludens föreläsningar i historia
och Fries’ och Okens i filosofi och fick vara med om
det tyska reformationsjubileet och Wartburg-festen,
som tände hans egen slaviska hänförelse. På hemvägen
gjorde K. i Prag personlig bekantskap med Dobrovský,
Hanka och Šafařik. 1819 anställdes han som pastor
vid den evangeliska, af slovaker, tyskar och ungrare
bestående församlingen i Budapest. Då han 1846 i en
skrift yrkade på ett gemensamt skriftspråk för tjecher
och slovaker
(Hlasy o polřebě jednoty spisovného jazyka pro Čechy, Moravany a Slováky),
väckte denna förnuftiga plan mycket motstånd, och under
revolutionsåret 1848 blef K. t. o. m. fängslad. Året
därpå befriades han af de kejserliga trupperna och
utnämndes för sitt lojala välförhållande till professor
i slavisk arkeologi vid universitetet i Wien. K:s första
dikt (på latin) var en politisk klagodikt
Deploratio præsentis status Ungariæ.
1821 utkom en mindre samling dikter,
Basně,
och härigenom lades grunden till hans poetiska storverk,
den uppseendeväckande sonett-samlingen
Slávy dcera (Slavas dotter), 1824
(fortsättning 1832 jämte intressanta kommentarer,
Výklad; inalles 645 sonetter).
Bäst äro de erotisk-idylliska partierna; minst lyckade
äro de politiska, och detta storslagna försök att
förhärliga slaverna (på de andra folkstammarnas bekostnad)
måste betraktas som misslyckadt, ehuru det har haft
ett stort litterärt och politiskt inflytande på den
väst- och sydslaviska rörelsen. Själf var K. påverkad
af Dante och Petrarca samt framför allt af den tyska
filosofien och poesien (Klopstock, Herder m. fl.).
1823–27 utgaf han (i förening med Šafařik och Blahoslav)
en samling slovakiska folkvisor,
Pisně svetské lidu slovenského v Uhrich (ny, tillökad uppl. 1834, 1835).
Betydelsefull är hans på tyska skrifna
Über die literarische wechselseitigkeit zwischen den verschiedenen stämmen und mundarten der slavischen nation (1837; ny uppl. 1844),
hvarigenom han litterärt grundade den s. k. panslavismen,
d. v. s. teorien om en samslavisk enhet af litterär och
politisk art. Efter en resa till Italien författade han
Staro-Italija slavjanská (1853, 1863),
hvari han sökte finna slaviska spår hos de forne
etruskerna. Som fornforskare

saknade K. all vetenskaplig skolning, ty hans naiva
skaldefantasi gjorde honom oförmögen till kritisk
källforskning. Hans mytologiska och filologiska
undersökningar (om "gudinnan Slava", 1839, och om det
slaviska namnets uppkomst) ha sålunda föga värde,
ehuru de indirekt sporrat den då föga utvecklade
slavistiken. Äfven i sina omtyckta predikningar,
Kasně (1831, 1844),
framträdde han som slavofil. –
Ett urval uf hans verk utkom i 4 bd 1862–63, och 1893
utgafs i Wien en samling uppsatser till 100-årsdagen
af hans födelse. – Jfr
Murko, "Deutsche einflüsse auf die anfänge der böhmischen romantik" (1897).

^{A–d J.}

Kollar, Vincenz. Se Koll.

Kollargol [-gål; af kolloidal och lat. argentum,
silfver], kolloidalt lösligt silfver, bildar
små, nästan svarta stycken, som lösas i
vatten och innehålla omkr. 90 proc. metalliskt
silfver. Preparatet har på grund af sina antiseptiska
verkningar af Credé förordats till användning
mot lymfangit, septikemi och andra septiska
sjukdomar, vanligen i form af en 15-procentig
salfva (unguentum Credé), men äfven i 1-procentig
lösning till insprutning under huden. (Se
Kolloider och Kolloidala metaller.)

^{S. J–n.}

Kollątaj [kållå’-], Hugo, polsk statsman, författare,
f. 1750, d. 1812, teol. doktor i Rom, domherre
i Krakau, egnade sig äfven åt historiska studier
och blef 1775 medlem af den kommitté, som skulle
reformera det polska skolväsendet, samt rektor vid
Krakaus universitet. 1791 utnämnd till underkansler,
deltog han verksamt i riksdagen 1788–92 för det nya
statsskicket, men måste fly undan den landsförrädiska
konfederationen i Targowica och ryssarna, men återkom
från Dresden 1794, då han under Kościuszkos diktatur
blef först inrikes- och sedan finansminister. Efter
Warschaus eröfring (1795) flydde han till Galizien,
men hölls till 1802 fängslad af österrikarna i
Josefstadt och Olmütz. Han bosatte sig i Warschau
och Krakau, där han idkade historiskt och politiskt
författarskap, hufvudsakligen rörande Polen i senare
delen af 1700-talet, bl. a. om konstitutionen af 3
maj 1791 (1793) och om det polska folkets politiska
rättigheter
(Prawo polityczne narodu Polskiego, 1790).
Hans brefväxling utgafs 1854 (4 bd) och 1872 (2 bd).

^{A–d J.}

Kollateral (af lat. con, med, vid, och latus, sida).

1. Med. En ledningsbana inom nervsystemet eller
blodomloppet säges vara kollateral till en annan,
om båda ha samma ursprung och förlöpa jämsides. –

2. Bot. Se Kärlsträng. – 3. Jur.,
sidoarfvinge. Se Arfsordning, sp. 1423.

Kollateralverk (se Kollateral), fortif., kallas de
icke direkt anfallna, men angreppsfronten närliggande verk,
som dock kunna medverka vid försvaret mot anfallsarbetena.

^{L. W:son M.}

Kollatiebröder, detsamma som det gemensamma lifvets
bröder. Se Bröder, det gemensamma lifvets.

Kollation (lat. collatio, sammanställning,
jämförelse), enkel, men festlig måltid, i synnerhet
en sådan, som intages mot aftonen och till hvars
kostnader de särskilde deltagarna bidraga; lätt
aftonmåltid inom de katolska klostren under
fastedagarna. Uttrycket antages härröra däraf,
att munkarna fordom före framsättandet af denna
kvällsvard brukade läsa högt ett stycke ur bibeln
eller kyrkofäderna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>