Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kollektivaftal (se Kollektiv),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
553
Kollektivaftal
554
förlikningsnämnder eller dess skiljedomstol
och som sedan länder till efterrättelse vid
straffansvar. Arbetsinställelser äro förbjudna. Mer
eller mindre liknande bestämmelser ha sedan utfärdats
äfven i öfriga australiska kolonier, och sedan 1904
finnes för det australiska statsförbundet en gemensam
lag om medling och skiljedom i arbetstvister och en
gemensam skiljedomstol, hvarigenom bl. a. tvister,
som sträcka sig utöfver en enskild förbundsstats
område eller beröra en under offentlig kontroll
stående industri, skola afgöras och därvid äfven
arbetsvillkoren kollektivt fastställas. Nya
förslag föreligga äfven här. öfver hufvud finnas
i så godt som alla länder med industri och modern
arbetarrörelse sedan några år åtskilliga vare sig
på offentligt eller enskildt initiativ upprättade
förslag till lagstiftning om kollektivaftalet. Detta
saknar emellertid icke alla rättsverkningar ens i
de länder, där lagen ännu icke direkt sysselsatt
sig därmed. Vissa sådana verkningar kunna nämligen
enligt en alltmera utbredd åskådning direkt härledas
å ena sidan ur kontrahenternas egenskap af att vara
rättspersonligheter, där detta är fallet, och å den
andra ur kollektivaftalets egenskap att åtminstone
icke strida mot allmän lag och författning eller
oför-ytterliga enskilda rättigheter, såvida icke
något aftal till äfventyrs skulle innehålla sådana
utfästelser; ja t. o. m. där det anses otvetydigt,
såsom i Tyskland, att fackorganisationerna
sakna egentlig rättskapacitet, grundar man ett
visst rättsligt erkännande åt kollektivaftalen
på kontrahenternas afsikt, att de ömsesidiga
utfästelserna skola vara bindande, ehuruväl någon
af kollektivaftalet härflytande exigibel rättighet
icke finnes.
I Sverige innehåller den gällande lagstiftningen
ingenting om kollektiva aftal. Ett 1901 afgifvet
kommittébetänkande rörande rättsförhållandet mellan
arbetsgifvare och arbetare sysslade också endast
med själfva arbetsaftalet. 1907 afgafs emellertid på
grund af officiellt uppdrag en promemoria (se nedan)
ang. lagstiftning om arbetsaftal, hvari förordades
direkt rättslig reglering af kollektivaftalet. En
s. å. tillsatt ny k. kommitté, som utan att ha
afslutat sina arbeten upplöstes i okt. 1909, hade
också upptagit kollektivaftalet till behandling. Vid
1910 års riksdag framlades emellertid af regeringen
en serie lagförslag rörande rättsförhållandet mellan
arbetsgifvare och arbetare, hvilka omfattade,
följande ämnen, hvart och ett behandladt i ett
särskildt förslag: 1) rättslig reglering af det
kollektiva aftalet mellan arbetsgifvare och arbetare;
2) inrättandet af en särskild domstol för hela riket,
kallad arbetsdomstol, för handläggning af tvistemål,
som grunda sig på kollektivaf tal; 3) reglering af
själfva arbetsaftalet, d. v. s. rättsförhållandet
mellan den enskilde arbets-gifvåren och den
enskilde arbetaren; 4) strafflags-bestämmelser
mot allmänfarliga arbetsinställelser. Den sålunda
föreslagna lagen om kollektivaftalet afsåg att
uttryckligen ge denna aftalsform laglig giltighet. Som
kontrahent skulle å ena sidan enligt förslaget
alltid stå en organiserad förening af arbetare
("fackförening, fackförbund eller annan dylik förening
af arbetare"), på den andra antingen en enskild
arbetsgifvare eller en förening af sådana. Förpliktade
och berättigade genom kollektivaftalet vore såväl
föreningen själf som dess medlemmar, och det skulle
lända till efterrättelse äfven för arbets-
gifvare och arbetare, som senare inträdt i
aftals-slutande förening. Ovillkorligen och oberoende
af däremot stridande öfverenskommelse skulle
kollektivaftalet utgöra normen för arbetsaftal
mellan däraf förpliktade arbetsgifvare och
arbetare. Skriftlig form föreskrefs. Giltighetstiden
finge vara högst fem år; ettårig giltighet föreskrefs
för det fall, att intet därom af talats. Med
afseende på kollektivaftalets förhållande till
arbetsinställelserna stod förslaget principiellt på
grundvalen af en rent privaträttslig reglering, men
innehöll likväl uti sin mest diskuterade paragraf
(den åttonde) vissa inskränkningar i rätten till
arbetsinställelse utöfver dem, som äro gifna i
kollektivaftalets egen natur. Sålunda förbjöds under
aftalstiden icke blott sådan arbetsinställelse, som
stode i strid med aftalets egna bestämmelser eller
afsåge en ändring i aftalet före dess utlöpningstid
eller innebure en påtryckningsåtgärd uti en tvist
om aftalets tolkning eller tillämpning (rättstvist)
eller åsyftade genomförandet af bestämmelse i ett
framtida kollektivaftal - allt inskränkningar, som mer
eller mindre omedelbart härflyta ur kollektivaftalets
begrepp eller blifvit allmänt erkända -, utan sådant
förbud stadgades ock för hvarje arbetsinställelse, som
icke föregåtts af förhandling under opartisk ledning,
eller vid hvars iscensättande den i arbetsaftalen
öfverenskomna personliga uppsägningstiden ej
iakttagits, eller som skulle rubba för bestämd tid
ingångna arbetsaftal. Eätten till sympatistrider
under kollektivaftalets giltighetstid var emellertid
lämnad öppen, endast med den begränsningen, att
arbetsinställelse i sådant syfte ej finge ega rum
för att bispringa annan, som själf vore förbjuden
vidtaga sådan åtgärd. Förslaget innehöll å andra sidan
en utvidgning af rätten till sympati-strid under
aftalstiden i strid med nyssnämnda allmänna regel,
att arbetsinställelse ej finge under aftalstiden
vidtagas för genomförande af bestämmelse i framtida
kollektivaftal. Vid en sympatistrid skulle nämligen
arbetsgifvare och arbetare, för hvilka kollektivaftal
vore gällande, kunna upprätthålla arbetsinställelsen
jämväl för det ändamålet att också i sina egna
blifvande kollektivaftal genomföra bestämmelse,
som den ursprungliga tvisten rörde sig om. Under
lagförslagets riksdagsbehandling väcktes förslag
dels om uteslutande ur lagen om kollektivaftal
af alla stadganden om aftalets förhållande till
arbetsinställelserna, dels också om införande i denna
lag af ett absolut förbud mot all arbetsinställelse
under det kollektiva aftalets giltighetstid
(den s. k. Eef -vingelinjen). Intet af de nämnda
lagförslagen blef emellertid af riksdagen antaget,
och hela frågan om lagstiftning ang. arbetsaftal och
kollektivaftal är f. n. af K. M:t öfverlämnad till
ny utredning.
Någon på fackorganisationerna tillämplig
föreningslagstiftning finnes icke i Sverige - ett
k. förslag till ny föreningslag, omfattande äfven
en rättslig reglering af s. k. ideella föreningar,
bland dem arbetsgifvar- och arbetarorganisationerna,
förföll vid 1910 års riksdag genom kamrarnas olika
beslut -, men det är numera en utbredd åsikt, att
dessa organisationer likväl kunna, därest de ha
stadgar af viss fullständighet, ega rättskapacitet
och i mån häraf rättsligen ansvara för ingångna
förbindelser, äfven kollektivaftal.
Litt.: a) Svensk: E. B. Kinman, "En ny arbetsrätt"
(i tidskr. "Det nya Sverige", 1906), "Arbets-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
