Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snart temperaturen blifvit tillräckligt
hög. Kolningen består till följd af milans
konstruktion af två jämsides fortlöpande
processer: torrdestillation och ofullständig
förbränning. Dessutom sker säkert en del omsättningar
mellan det första bildade kolet och de alstrade
gasformiga torrdestillationsprodukterna. För att leda
kolningen nedåt i milan tillklubbas betäckningen på
kullen och öppnas s. k. rökhål ett stycke nedanför
kolningsbältet. Alltefter som kolningen fortskrider,
igensättas rökhålen och upptagas nya nedanför de
föregående. Genom förbränningen, vedens uttorkning
och begynnande kolning alstras de första dagarna en
mängd vattenånga, som kondenseras på ytan af milan,
så att betäckningen blir våt, "milan svettas". Genom
att iakttaga svettningen, milans hopsjunkande
samt färgen på röken ur rökhålen kan kolaren följa
kolningsprocessens fortgång. De första dygnen är röken
bolmig och gulgrå, öfvergår sedan i brunaktig färg och
blir slutligen mycket lätt, tunn och blå, ett tecken
till att kolningsbältet nått rökhålens nivå. Genom
rökhåls och "fotrymningars" lämpliga upptagande
och igensättande samt reglering af betäckningens
tjocklek och täthet, det sista genom klubbning, har
kolaren i sin hand att motarbeta en del rubbningar,
som uppstå, om falsk luft inkommer och ger anledning
till brand. På så sätt kunna stora fräthål bildas,
som äro mycket farliga, enär kolaren kan ramla
genom den underminerade betäckningen ned i milan,
då han skall gå på densamma. En svår rubbning är
milans "slagning", då genom explosion större eller
mindre delar af betäckningen slungas i luften, och
milan råkar i brand. Den kan förorsakas af häftig
kolningsreaktion eller genom bildning af explosiva
gasblandningar. Har kolningen gått normalt, bör en
medelstor mila vara utkolad på tre veckor. Alla rökhål
och "fotrymningar" täppas till, och täcket klubbas, så
att det blir tätt och fast öfverallt, hvarefter milan
får stå några dygn. Sedan utrifvas och släckas kolen
genast, eller också "dämmes" milan och får svalna af
sig själf. Vid kolens rifning börjar man vid foten
rundt omkring milan. En liten kvantitet kol utrakas
med krok och hacka och släckes med vatten, hvarefter
betäckningen genast förnyas, hvilket upprepas, tills
allt kolet är utrifvet, då det ligger i ring kring
milbottnen. Sedan det fått ligga några dygn, så att
man är viss om, att det är fullt släckt, köres det
in i kolhus. Vid "dämningen" klubbas milan hårdt
och täckes med sand samt öfvergjutes med vatten,
tills ångbildning upphör. Detta släckningssätt har
den fördelen, att kolen ej genast behöfva köras till
kolhusen, utan kunna tagas vid behof. Vid kolning
i mila erhålles ett kolutbyte af 50–60 volymproc.,
hvilket motsvarar 25–30 viktsprocent.
Ugnskolning. Kolmilornas låga utbyte, den långa
kolningstiden, bortbrännandet af biprodukterna och
svårigheten att få goda kolare i tillräckligt antal
äro anledningar till, att kolugnar alltmer börjat
anläggas. Milorna ha dock den fördelen, att de ej
kräfva anläggningskapital samt kunna förläggas
in i skogarna och efter behof uppföras på nya
platser. Kolningsverk äro mycket dyra att uppföra och
bli alltid stationära, så att kolveden måste fraktas
från ett större område, vanligen genom flottning. De
äldsta ugnarna, den funkska och, i Amerika,
bikupsugnarna, äro milor med fast betäckning. De äro
murade ugnar med hål motsvarande
fotrymningar och rökhål hos milan. Tändningen sker inne
i ugnen, och en del af veden måste brännas för att
igångsätta och drifva kolningen. Den af G. M. Schwartz
(se denne) 1820 konstruerade s. k. schwartzska ugnen
är en förbättrad ugnstyp enligt principen att flytta
milans tändtrumma utanför, d. v. s. anordna yttre
eldstad och leda förbränningsgaserna in i ugnen. En
säregen form af densamma är ljungbergska ugnen, som
varit i gång vid Domnarfvets kolningsverk sedan ett
tiotal år. Flera ugnsrum äro sammanbyggda till ett
batteri. Hvarje ugn är fyrkantig; bottnen sluttar
starkt mot ugnens två sidor. Bottnen är vid sidorna
delvis anordnad som rost, och därunder befinna sig
eldstäderna. Man eldar, tills kolningen kommit i gång,
och sedan muras alla luckor igen, och ugnen kolar
ut af sig själf. Ljungbergska ugnsanläggningen har
sina fördelar i väl ordnade transportförhållanden
samt genom sin storlek, hvilket möjliggör billiga
driftkostnader. De schwartzska ugnarna och deras
olika varianter lida alla af den olägenheten, att
förbränningsgaserna från den yttre eldstaden förorena
och försämra biprodukterna, tjäran och träsyran. För
att undvika denna olägenhet öfvergick
 |
| Fig. 5. Finsk rörugn i genomskärning. |
|
| Fig. 6. Karbougn i genomskärning. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
