Print (PDF) - On this page / på denna sida - Koloni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
583
Koloni
584
fund af dylika nybyggare jämte det område de
inneha; nybygge, hvilket står under moderlandets
skydd och öfverstyrelse, dotterstat, dotterstad;
en europeisk stats besittning i annan världsdel;
en samling turister, konstnärer o. s. v., som
för någon tid slå sig ned gemensamt å en ort
("konstnärskoloni"). - Benämningen koloni ges
dessutom åt vissa slags nybyggen eller institutioner
inom hemlandets gränser, såsom militärkolonier,
s. k. åkerbrukskolonier och skollofskolonier
(se d. o.)- En m i l i t ä r k o l o n i är ett
område, hvars jord brukas och bebos hufvudsakligen
af (gifta) soldater (den forna Militärgränsen,
kosackkolonierna). Termen åkerbrukskoloni nyttjas dels
om landt-egendomar, hvilka äro inrättade till arbets-
och förbättringsanstalter för unga brottslingar,
såsom egendomen Hall (se d. o.) i Södermanland, dels
förstås därmed inhemska nybyggen, som anläggas för att
uppodla förut ofruktbara jordsträckor eller å styckade
storgods i syfte att öka antalet själ f ständiga
småbruk och den jordbruksidkande befolkningen. Denna
företrädesvis s. k. inre kolonisation tjänar
både nationalekonomiska och socialpolitiska
ändamål. Särskildt har man därmed i Tyskland velat
motverka emigrationen och massinflyttningen från
landet till städerna; i Preussens östra delar
har man tillika genom detta medel sökt främja det
nationella syftet att stärka den tyska befolkningen
i de till stor del polska landskapen Posen och
Westpreussen. Jfr Emigrationsutredningen, Bilaga
XIV: "Småbruksrörelsen i främmande länder" (1909;
undertitel: "Småbruksrörelsen å de brittiska öarna
samt inre kolonisationen i Preussen och Förenta
staterna") samt Brenning, "Innere kolonisation"
(1909), jämte där anförd litt. - Se ock Arbetarkoloni.
Äfven bland kolonier i främmande länder skiljer inan
mellan olika slag, alltefter deras hufvudändamål
och inrättning. Handelskolonier ha från början varit
endast faktorier, afsedda att förmedla varubytet med
infödingarna, men sedermera förvärf-vat sig områden,
hvilka delvis (som i Ostindien) förstorats till
mäktiga riken. Plantagekolonier åsyfta odlandet af
kolonialväxter (Västindien). Kolonisterna i dessa äro
jordegare, men vanligen för fåtaliga för att bilda
en nation; ofta ha de med sina snarvunna rikedomar
flyttat öfver till Europa. Jordbrukskolonier idka
landthushållning; deras nybyggare blifva bofasta
jordegare, känna sig snart inhemska och växa efter
några släktled till en nation (Förenta staterna,
Canada, Kaplandet, Australien). Bergverkskolonier
afse vinnandet af guld, silfver, ädelstenar
o. s. v. De kunna ega en betydlig utsträckning,
men blifva ej särdeles folkrika (de forna spanska
besittningarna i Syd-Amerika). Man talar äfven
om eröfringskolo-n i e r, dar nybyggarna icke
drifva jordbruk eller annan näring, utan lefva
af det underkufvade folkets produktion; de
öfvergå dock lätt i föregående slag. Olika de
andra med afseende på de ditförda folkelementen
äro straff- 1. deportations-kolonierna, till
hvilka dömda brottslingar förvisas. Bergverks- och
plantagekolonierna gåfvo fart åt negerslafhandeln. -
Med hänsyn till graden och arten af politiskt beroende
af moderlandet skiljer man mellan egentliga kolonier,
områden underkastade det förras protektorat (se
d. o.) och makt-eller intressesfärer (se d. o.).
Under gamla tiden var företrädesvis Medelhafs-bäckenet
skådeplatsen för det storartade koloniseringsverk,
som utfördes af fenicier (se F e n i c i e n,
sp. 32), greker och romare. Mest glänsande ter sig
den kolonisation, som utgick från grekerna (se G r
e k-land, sp. 237-238). Sedan de uppfyllt Egeiska
hafvets öar och Mindre Asiens kuststräckor med
blomstrande kolonier (eoliska, Joniska och doriska
kolonierna), utsände dessa och moderstaterna i
Grekland under 8:e och 7:e årh. f. Kr. i oupphörlig
täflan folksvärmar till Traciens berg, Svarta hafvets
stränder, Egypten, Afrikas norra kust, Sicilien,
södra Italien, ja ända till Gallien (Massilia) och
Spanien. Ofta gåfvo dessa kolonier i sin ordning
upp-hof åt nya. Utvandring i syfte att bilda en ny
stat var i dessa tider en vanlig tilldragelse, som
kunde framgå ur olika orsaker, såsom öfverbefolkning
(brist på odlingsbar jord), ett öfvermäktigt partis
eller en främmande eröfrares förtryck, syftet att
skaffa moderstaten en för handeln gynnsam hamn,
o. s. v. Kolonisterna åtnjöto själ f styrelse, men
behöllo fäderneslandets språk, religion, seder och
ofta äfven dess statsförfattning; vanligen stodo
de i vänskaplig förbindelse med moderstaden, gåfvo
den stundom bistånd i faran eller erhöllo å sin sida
dess skydd. Närmare knutna till moderstaten voro de
af Aten anlagda kleruchierna. (Se K l e r u c h e
r.) Till den infödda befolkningen trädde kolonisterna
mestadels i ett godt förhållande, öfver vida sträckor
i Asien utbreddes den grekiska kolonisationen af
Alexander och hans efterföljare. - Mer än grekerna
läto romarna vid sina koloniseringsverk bestämma
sig af härsklystnaden. Deras äldre kolonier uppstodo
genom utvandring till eröfrade städer. Som kolonister
utsändes af Rom borgarsoldater, hvilka sålunda
fingo sin bärgning som jordbrukare och samtidigt
tryggade Roms välde. Nya soldatkolonier grundlades
i och utom Italien för Sullas, Caesars, Antonius’
och Octavianus’ segerrika härar, hvarvid åter den
tidigare befolkningen delvis fördrefs. Kolonisationen
fortgick under kejsartiden och främjade kraftigt
rikets romanisering. De garnisoner, som förlades
här och där i det vidsträckta väldet, blefvo sålunda
kolonier, lägren upphof till byar och städer. Roms
kolonier voro integrerande delar af romerska staten;
många åtnjöto full romersk medborgarrätt, andra (de
s. k. latinska och italienska kolonierna) endast ett
slags hal f borgarrätt.
Under medeltiden koloniserades på många håll stora
sammanhängande landsträckor af eröfrande folk; såsom
kolonier (i vidsträcktare betydelse) kunna sålunda
betecknas arabernas eröfringar vid Medel-hafvet,
nordmännens och normandernas i Väst-Europa och
Italien, korsfararstaterna i Syrien; en dylik
kolonisering af stor omfattning och betydelse var
också tyskarnas framträngande öster om Elbe på slavisk
mark, dels under tyska furstars ledning, dels på
slaviska furstars inbjudan, dels i Preussen, Livland
och Estland genom Tyska ordens och Svärds-riddarordens
verksamhet. Likaså har ryska riket till stor del
tillkommit genom en liknande, allt längre utbredd
kolonisation, som under nyare tiden äfven utsträckts
öfver hela norra Asien. Hit hör ock grundläggningen
och utvecklingen af svenska väldet i Finland, som för
detta land inledde en ny tid och som på 1600-talet
åtföljdes af en likartad, men visserligen vida
kortvarigare och mindre framgångs-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
