Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Koloniväfvaren - Kolonn 1. Byggnk.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
591
Kolonn
592
kolonivis, många par under ett gemensamt tak. Då
sällskapet funnit en lämplig häckplats, bygger hvarje
par sitt särskilda bo och lägger tak därpå. Men de
olika paren bygga så tätt intill hvarandra, att man,
då alla bona blifvit färdiga, tror sig se blott en
enda byggnad med ett tak däröfver och en mängd runda
hål på undre sidan. Bona användas icke två gånger att
häcka uti, utan nya bon anbringas under de gamla,
hvilka således komma att tillika med taket utgöra
betäckning för de nya. På detta sätt ökas massan år
från år i storlek, tills den gren, hvarpå den hänger,
slutligen brister och faller ned. Dylika kolonibon
träffas vanligtvis endast i höga och stora träd.
C. E. S.*
Kolo’nn (fr. colonne, lat. colu’mna). 1. Bygnk.,
fristående cylinderformigt stöd, afsedt att upptaga
vertikalt tryck samt försedt med kapital och bas. Till
skillnad från kolonn nyttjas benämningen p e-1 a r
e för fristående eller delvis med mur sammanbyggda
stöd af annan form än den cylindriska. Pelaren kan
äfven vara afsedd för upptagande af snedt verkande
tryck (sträfpelare); den kan ock vara försedd med
bas och kapital. Ett fristående vertikalt cylindriskt
stöd utan kapital och bas är icke en kolonn, utan en
pelare. Halfkolonn kallas en kolonn, som till hälften
är "engagerad i", d. v. s. sammanbyggd med en mur,
alltså med endast hälften af sin kropp skjutande
framom murens lif, trefjärdedelskolonn, en kolonn,
som till 8/4 skjuter framom muren o. s. v. Kolonnen
intager en särställning bland byggnadskonstens
formele-ment. Den är en i och för sig så afslutad
organism, att den kan användas och i stor utsträckning
från äldsta tider intill våra dagar har användts
jämväl som en själfständig fristående byggnad, såsom
monument enbart eller uppbärande statyer, byster
o. d. I Rom stå sålunda ännu Trajanus’ och Marcus
Au-relius’ kolonner samt en tredje vid kyrkan S:ta
Maria maggiore; äfven de två kolonnerna på Piazzettan
invid Markusplatsen i Venezia äro välkända monument
af denna typ. Från senare tider finnas flera dylika
kolonner i Paris, London, Berlin m. fl. städer. Med
anledning af denna kolonnens karaktär af ett i och
för sig afslutadt helt har t. o. m. den hypotesen
framställts, att kolonnen icke framvuxit organiskt ur
och samman med byggnadskroppen i öfrigt, utan att den
införts så godt som färdigbildad från andra områden
(altaren, möbler o. d.). Måhända kan ett sådant
antagande ega en viss grad af sannolikhet för sig
beträffande den grekisk-joniska och den egyptiska
kolonnen. Den doriska kolonnen, som egendomligt nog
saknar bas, ger dock intryck af att vara en ren
arkitektonisk skapelse och är också svårare att
tänka sig ryckt ur sitt sammanhang med byggnaden
som en själfständig organism. Den grekisk-doriska
kolonnen i sin mest fulländade gestalt företer
åtskilliga intressanta byggnadstekniska och
konstnärliga finesser. Den är byggd af block icke
fullt så höga som breda - dessa block äro ytterst
omsorgsfullt sammanslipade genom rotering omkring en
centrumtapp af trä, hvaraf ännu bevarats rester. För
att ytterligare leda uppmärksamheten från dessa fogar
är kolonnen rafflad (se K a n n e l e-rad). De grunda
räfflorna skiljas af en skarp kant, som å ena sidan
fångar ljuset, å den andra kastar en skarpt markerad
skugglinje, gående från stylobaten till kapitalet,
dragande uppmärksamheten h. o. h.
från fogindelningen och gifvande kolonnen karaktär af
monolit. Räfflorna höggos, sedan byggnaden uppförts,
för att icke de skarpa hörnen skulle skadas. På
två ställen måste räfflorna dock vara huggna, innan
blocket kommit på sin plats, nämligen längst ned invid
golfvet och på kapitälblockets hals, där det skulle
mött stora svårigheter att utföra raffel-huggningen,
sedan blocken en gång kommit i sitt läge (se
fig. 1). För att vid de tunga blockens manövrering de
skarpa färdighuggna räffelhörnen icke skulle stötas
sönder, nå räfflorna icke ända ned till stylobaten,
utan kolonnen hvilar på eo innanför räfflingen bildad
klack. Vid fogen mellan kapitälblocket och närmast
underliggande "trumma" är likaledes en inskärning
gjord för att skona raffel-kanterna; och, för att
icke den framskjutande aba-ken skall skadas vid de
ännu tyngre arkitravblockens lämpande i rätt läge,
är en liknande anordning vidtagen äfven på kapitalets
byggyta. Den doriska kolonnen ställes icke fullt
lodrätt (se fig. 1). Kolonnen smalnar icke oväsentligt
uppåt, hvilket förhållande skulle åstadkommit ett
rätt obehagligt intryck inuti portiken, om kolonnen
stått lodrätt. Portiken skulle vidgat sig uppåt. Genom
att luta kolonnen något inåt mot väggen vinnes nära
nog parallellism mellan cellaväggen och kolonnens
insida. Motsvarande anordningar återfinnas icke å
grekisk-joniska kolonner. Och dock användes dessa på
Perikles’ tid i Aten samtidigt med de doriska, ja,
af samme arkitekt och t. o. m. i samma byggnad. De
yttre kolonnerna till Propyléerna på Akropolis
i Aten voro doriska, de inre Joniska; samma var
förhållandet med Apollon-templet i Figalia. Kolonnen
spelade i den antika byggnadskonsten en dominerande
roll. Under söderns himmel är portiken naturlig. Det
är kolonnställningen, som är den rytmbildande såväl
hos greker som romare. Hos oss är det fönstren. Äfven
om portiken icke var till någon direkt praktisk
nytta, kände man t. ex. icke något annat sätt att
ge rytm åt den låd-formiga cellabyggnaden, den på
borgkullen öfver staden tronande helgedomen, än att
omge den med en rad af kolonner, en kolonnad. Den
enskilda kolonnen i den antika tempelkolonnaden
har nog den allvarsamma konstruktiva uppgiften
att bära entablementet, men hela kolonnaden och
portiken torde väl tillkommit af rent estetiska skäl:
kolonnerna på denna af samtid och eftervärld lika
beundrade grekisk-doriska tempelbyggnad äro i stort
sedt ej mer berättigade än barockens otaliga, mer
eller mindre lyckade prydnadskolonnställningar,
inför hvilka det nyväckta förnuftet plägat
stanna och med konstfilosofen Ehrensvärd fråga:
"Kolonner hvad gören I?" I de grekiska och romerska
tempelbyggnaderna vänder sig kolonnställningen utåt
- så ock i de af grekisk konst påverkade persiska
kolonnhallarna - i de egyptiska templen inåt. -
Förutsättningarna för uppkomsten af kolonnarkitektur
äro icke enbart klimatiska och estetiska. De
tillgängliga byggnadsmaterialiernas natur spelar
en alldeles afgörande roll vid arkitekturformernas
bildande. I Mesopotamien, i Ninive och Babylon,
intager kolonnen en fullkomligt underordnad ställning
i byggnadskonsten, af den enkla anledning, att där
saknades lämpligt sten- eller trämaterial. Hela den
mesopotamiska arkitekturen baserar sig på användandet
af lera i form af obrända och brända tegelstenar,
hvilket material tvingar till hvalfkonstruk-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
