Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Komisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
629
Komisk
630
åt dem. Det löjliga uppstår, säger Kant, då något,
som man väntat, plötsligen upplöser sig i intet. Men
redan Jean Paul har anmärkt, att man äfven kan komma
att le, när väntan på ett intet upplöser sig i ett
något. Schiller, den populäre utläggaren af Kants
estetiska åsikter, kallar det komiska ett neddragande
af ett föremål under verkligheten; men han glömmer
därvid, att det komiska är en bild af verkligheten,
som genom den konstnärliga uppfattningen måste
anses stå öfver den likaväl som fantasiens öfriga
skapelser (t. ex. Falstaff, Bellmans figurer). Hvad
sedan Solger, Schelling och Hegel yttrat om det
komiska måste här förbigås, emedan de filosofiska
deduktionerna äro för vidlyftiga och bestämningarna
för litet träffande. Ty icke kan man med Solger
anse, att hvarje komisk figur är en representant af
"det skönas idé", sådan denna idé ter sig, när den
förlorat sig i det alldagliga lifvets tillfälligheter,
eller med de andre båda tänkarna kalla det komiska en
framställning af den "oändliga" ideella friheten eller
af subjektivitetens "oändliga godtycke". Jean Paul,
som själf praktiskt i sin diktning visade sig ega fin
blick för det löjliga i lifvet, har också teoretiskt
kommit saken närmare än de nämnde estetikerna, emedan
han gick ut från sin egen erfarenhet, då han angaf
det löjliga vara "det oändligt lilla", det omvändt
sublima eller det oförståndiga, när det får sinnlig
form och vi därvid låna det vårt eget förstånd. Men
äfven denna bestämning är för vid, ty "det oändligt
lilla" kan också vara något verkligt stort, men som
blir litet vid jämförelse, och det oförståndiga kan
mången gång vara allt annat än löjligt, utan tvärtom
retsamt och obehagligt. - Som egendomliga motsatser
till hvarandra stå Weisses och Euges åsikter, i det
den förre, som kallar det komiska det upphäfda fula,
anser dess väsen ligga däri, att det absoluta inom
komiken meddelar sig åt och uppfattas af det ändliga,
i hvilket det därvid, så att säga, innestänges,
hvaremot den senare, som kallar det komiska skönhetens
pånyttfödelse ur förnedringstillståndet, förklarar
det som det absolutas själf befrielse ur det ändligas
bojor. Det ligger något sant i båda åsikterna, om de
rätt fattas; de ha blott framhållit hvar sin motsatta
punkt i den komiska processen, ty det komiska är en
process, en utveckling, inneslutande flera moment,
som följa på hvarandra, om också blixtsnabbt. Den
förste, som insåg och sökte förklara detta, var
Hegels berömde efterföljare Vischer, som, sedan
han uppfattat det sköna som enhet af idé och bild,
förklarar dess arter uppkomma därigenom, att dessa
båda moment i dess väsen råka i strid med hvarandra:
när idén rår på bilden, kalla vi företeelsen sublim,
men när bilden väger öfver idén, kalla vi företeelsen
komisk. I det komiska ingår således enligt Yischer
först ett sublimt eller kvasi-sublimt som första
moment, mot hvilket ett obetydligt eller intigt som
andra moment framstår som .en orimlig motsats. Men
här saknas det tredje momentet, uppklarningens,
den återvunna harmoniens, som är nödvändigt, om det
komiska verkligen skall vara en form af skönhet. Detta
tredje tillades af den tänkare, som afgjordare
framställt den komiska processen, nämligen Zeising,
enligt hvilken det komiska innebär en utveckling,
bestående däri, att jaget från uppfattning af en
objektiv ofullkomlighet .eller af något, som strider
mot föreställningen om det
i sitt slag fullkomliga, plötsligen kastas öfver till
känslan af sin egen subjektiva fullkomlighet. Detta
kan synas vara ett hårdt tal, men det ligger en djup
sanning däri, att det ingår en egoistisk känsla i den
komiska uppfattningen och det därmed sammanhängande
löjet, under det att humorn i motsats däremot är
kärleksfull och sympatisk. Hufvudsaken är, att
det komiska fattas som en utveckling, i hvilken man
urskiljer ett begynnelsemoment, ett öfvergångs-moment
och ett slutmoment. Det första momentet i det komiska
blir då själfva det intryck det komiska föremålet
gör på oss, och det måste nödvändigt frappera oss
genom den motsägelse mellan idé och verklighet, som
däri uppenbarar sig. Å ena sidan tyckes det vara ett
verkligt något; å andra sidan står det i strid med
den inom oss lefvande föreställningen om det riktiga
och förnuftiga. Men ett sådant föremål försätter
oss ovillkorligt i spänning och väntan: det är detta
Zeising träffande betecknat med det franska uttrycket
choc. Och hvarför väcker ej detta föremål fruktan
eller ovilja? Emedan dessa affekter åstadkommas af
endast sådana föremål, som jämte någon ofullkomlighet
äfven ega en högre grad af fullkomlighet och således
på en gång strida emot och öfverensstämma med vårt
innersta väsen; men dessa tillhöra ej det komiska,
utan det tragiska. Det andra momentet består däri,
att det komiska föremålet i sin förvändhet och
genom orimligheten i sin inre motsägelse själf
helt plötsligen blottar sin ofullkomlighet och
därvid sjunker ned igen till sitt intet. Kampen
mellan de olika elementen i det komiska föremålet
uppfattas af åskådaren, och genom reaktionen från
den föregående spänningen drifves han att söka en
lösning af motsägelsen. Förmågan är härvid olika
hos olika personer, ty det finnes, som bekant,
sådana, hos hvilka "chocken" ej verkar förr än långt
efteråt. Det komiska föremålet visar sig sålunda först
stå i strid med det fullkomliga, sedan med sig själf,
ty det består af element, som, till-sammanbragta,
ömsesidigt tillintetgöra hvarandra. Men för
frambringandet af en äkta komisk verkan är det
viktigt, att sammanträffandet sker plötsligt, hvarför
de båda momenten böra i det närmaste sammanfalla
med hvarandra. Det tredje momentet består i den
subjektiva fullkomlighetens framträdande i inre och
yttre måtto - i inre däri, att det uppfattande jaget
i löjet känner sig "wie ein seliger Gott", i yttre
hänseende genom den fysiska akt, som vi kalla skratt,
hvarmed jämvikten är återvunnen. Under denna process,
som hufvudsakligen skildrar verkan på den uppfattande
åskådaren, grundar sig det komiska intrycket af det
uppfattade föremålet därpå, att detta i och för sig är
ett intet, ett obetydligt, ett lumpet, som dock vill
synas vara ett något, ja till och med ett betydande,
ett stort. Men då det endast ögonblickligt för oss
antager sken af att vara och betyda något, sjunker
det åter ned till ett fullkomligt noll, men måste
äfven af åskådaren så uppfattas (jfr A. Zeising,
"Aesthetische forsch-ungen", 1855).
Om nu detta är den komiska processen, sedd både
från den uppfattandes och från föremålets sida, så
torde däraf vara klart, att det komiska är en art af
skönhet, men en sådan, som icke beror på en färdig
harmoni, utan först framträder för medvetandet efter
öfvervinnande af en disharmoni. Men disharmonien kan
vara af olika ’grader. I sin dju-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
