- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
631-632

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Komisk - Komitat

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

631

Komitat

632

paste art, då den beror på genomgripande sedlig
konflikt, löses den i den form af indirekt skönhet,
som vi kalla det tragiska. Är disharmonien af lättare
art, så att den ej rubbande ingriper i den mänskliga
tillvarons villkor, så löses den just i form af det
komiska; och mellan dessa båda ytterligheter står
det humoristiska som den medlande formen, mäktig
att gå till den dystraste tragik liksom till den
mest uppsluppna komik. Det är därnäst af vikt att
härvid framhålla, att det komiska är af psykisk art,
eller tillhör människoandens värld, ehuru det komiska
föremålet själf ännu är omedvetet om disharmonien och
splittringen mellan syfte och krafter, pretention och
förmåga. Detta utgör en af de viktigaste skiljepunkter
mellan det komiska och det humoristiska, i hvilket
senare det uppfattande jaget medvetet kastar äfven
sig själf in i skämtets luttrande eld. Det komiska
har således med naturen och dess företeelser föga
eller intet att göra, minst inom den oorganiska
naturen och växtvärlden, däremot redan mera inom
djurvärlden, men dock alltid på sådant sätt, att vi
i naturföreteelsen inskjuta mänskliga egenskaper och
mänskligt medvetande. Detta går lättast för sig med
de högre djuren på grund af många egenskaper hos dem,
som visa sig analoga med människosjälens. Det är
på denna uppfattning fabelns och djursagans komik
ytterst hvilar. Sin egentliga sfär eger det komiska
inom den medvetna mänskliga andens värld, där den
nödvändiga motsägelsen först kan inträffa och inom
hvars område förvändheten såväl i teoretiskt som
praktiskt hänseende faller. All narraktighet och
förvillelse tillhöra dess rymd, blott de ej betraktas
ur moralisk synpunkt. Så kan äfven det onda, hvilket
såsom intelligens eller viljekraft blir sublimt, få
en plats inom komikens värld, då dess planer på ett
löjligt sätt misslyckas, hvarigenom det förlorar sin
förfärande karaktär (Falstaff, Mefistofeles). Det fula
upp-häfves i det komiska och förlorar sin udd. Därför
tillräknas ej heller någon skuld inför komikens
tribunal; ty den komiska figuren fäller sin egen dom
genom att sjunka ned till sin ursprungliga intighet,
och hans straff består däri, att han utskrattas af
hela världen. Men för att den komiske konstnären
må hålla sig fri från faran att betrakta mänsklig
förvillelse ur moralisk synpunkt, måste han ställa
sig på sina egna föremåls nivå och antaga deras
eudemo-nistiska världsuppfattning, d. v. s. en
sådan, då allt bedömes från den förståndiga
sidan och egoismen utgör motiv för alla människans
handlingar. Då försvinner skillnaden mellan dygd och
last, och i stället inträder skillnaden mellan klokhet
och dårskap. - Skalden eller konstnären måste sålunda
ega en komisk världsåskådning, enligt hvilken han ser
allting förvändt eller, rättare, ser, huru förvändt
allting är. Men i motsats mot humoristen betraktar
han under denna synpunkt blott den enskilda dårskapen
och, så att säga, dess yttre objektiva sida, utan att
fatta sig själf som en integrerande del i det hela
och underkastad samma öde som allt ändligt: att vara
inskränkt och ofullkomligt. Den af honom skildrade
dårskapen kan tillhöra en hel klass af människor,
ett helt folk eller en hel tid; men så länge den ej
från hans egen ståndpunkt ses som alltomfattande,
blir den, äfven med största utsträckning, dock alltid
partikulär, hvilket också utgör en huf-vudegenskap
hos det komiska i motsats mot humorns

universalitet. Därför är ock det löje, hvaraf det
komiska åtföljes, förenadt med en viss själfvisk
känsla af välbehag, som inträder, så snart
disharmonien är löst och anden finner sig fri och
oinskränkt i känslan af subjektiv fullkomlighet,
i motsats mot humorn, som smärtfullt ler under
tårar "icke öfver en enskild dårskap, utan öfver en
dåraktig värld" (Jean Paul). Slutligen bör det äfven
bemärkas, att det rent komiska gärna sammanhänger
med en realistisk världsuppfattning. Och då antikens
lifsåskådning öfvervägande hvilade på realistisk
grund, hvarigenom hos de gamle det gudomliga ej
framstod i sin absoluta idealitet, så är det äfven
klart, att det rent komiska framför allt tillhör
antiken, under det att humorn är en yttring af
den kristna åskådningens idealistiska lyftning
(se Humor). Löjet framträder därför hos de gamle,
där det ej är satiriskt (såsom hos romarna), med en
yr och lekande lustighet, i hvilken ej ingår någon
smärta öfver disharmonien mellan mänsklig sträfvan och
mänsklig vanmakt. Sådan är Aristofanes’ öfverdådiga
komik, i hvilken han låter sin samtid uppträda i
fantastisk förklädnad och utskratta sig själf. Bland
moderna författare är komiken förnämligast
representerad af sådana, hvilka tillhöra realistiskt
anlagda folk och tider, såsom i allmänhet de romanska,
från antikens grund härstammande, sydeuropeiska
folken och den antikiserande, modernt klassiska
smakens tidehvarf. Dess förnämsta representanter
äro därför män som Mo-liére, Beaumarchais, Holberg,
Goldoni, hvilka visa tillbaka på romaren Plautus och
som alla gett det komiska dess mest energiska form,
den dramatiska. Annars kan det komiska framträda
i alla diktarter, äfven i epos (Boileau, Pope,
Cervantes, "Markalls sömnlösa nätter") och i lyrik
(Béranger, Bellman, Fröding) samt i musik ("Opera
comique" och sonatens "scherzo"-sats) och bildande
konst, förnämligast inom måleriet (det holländska
måleriet, genre-skulpturen), men alldeles icke
inom arkitekturen, således i alla de former af skön
konst, som kunna ge uttryck åt det psykiska eller
själslifvet i kroppslig form. Jfr C. E. Nyblom,
"Om det komiska och dess förhållande tiU humorn"
(1857), Kräpelin, "Zur psychologie des komischen"
(i Wundts "Philoso-phische studien", II, 1885),
Lipps, "Komik und humor" (1898), och Elster,
"Prinzipien der litera-turwissenschaft" (I, 1897).
C. B. N.»

Komitat (af lat. comes, grefve),
ung. megye, ty. gespanschaft, grefskap,
förvaltningsområde i länder, som tillhöra ungerska
kronan. Komitatsförfattningen i Ungern är mycket
gammal och var urspr. afsedd för militäriskt
ändamål. I spetsen för hvarje komitat stod en af
konungen utnämnd, ej aflönad comes (grefve) l. föispán
(ty. obergespan), som i krig anförde de af komitatet
uppställda trupperna. Hvart tredje år sammanträdde
komitatsförsamlingen, d. v. s. alla komitatets
adelsmän, för att välja ett ständigt utskott, domare,
ämbetsmän och representanter på riksdagen samt fördela
skatte- och rekrytutskrifningen m. m. Då komitatet
hade rätt att protestera mot de af regeringen
utfärdade förordningarna och t. o. m. att lämna dem
utan afseende, var komitatet nästan en själfständig
stat. För att bryta denna själfständighet började
hofkansleren G. Apponyi 1844 insätta aflönade
ämbetsmän i st. f. "föispaner", och efter 1849 blef
hela komitatsförfattningen afskaffad. Sedan den 1860
återinförts, ombildades den 1870 och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:35:26 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0342.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free