Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kommunernas historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
religiösa kommuner, sedermera öfvergående till kristna
kyrkosocknar. Landsbygdens kommunalförhållanden
uppmärksammades jämförelsevis litet, städernas
dess mera. För de italienska städerna utfärdades af
Cæsar den bekanta lex iulia municipalis, hvarefter
vid Cisalpinska Galliens införlifvande med Italien
dess stadsförfattning ordnades genom lex rubria
de Gallia cisalpina. Utom Italien hade provinserna
sina särskilda författningar. De förblefvo mindre
själfständiga; dock erhöllo vissa städer privilegierad
ställning. Under kejsartiden fortlefde den sålunda
genomförda municipalförfattningen i sina hufvuddrag;
men med centralisationen försvagades alltmera
kommunernas oberoende, och det allmänna förfallet
inom romarväldet drabbade icke minst dem.
– Det är mycket omtvistadt, om och i hvad mån den
romerska municipalförfattningen legat till grund för
stadsförfattningen inom de riken, som reste sig på
romarväldets ruiner. Mångenstädes, särskildt uti
Italien och Frankrike, mindre i Tyskland,
torde romerskt inflytande gjort sig gällande; i
öfrigt framgingo i de bägge sistnämnda länderna
städernas fria författningar ur stadsinvånarnas
frihetskamp mot feodalherrars och biskopars förtryck
(se Borgare).
– Frankrikes stadskommuner spelade under medeltiden
en ärofull politisk roll i förbund med konungamakten
mot feodalaristokratien. Senare blefvo de
föremål för konungarnas misstro, och
genom den öfverhandtagande centralisationen
undergräfdes småningom den lokala själfstyrelsen.
Landsbygdens områden, socknarna, paroisses, eller
communautés d´habitant ("folkgemensamheter"),
såsom de betecknande kallades, hade aldrig någon
nämnvärd själfstyrelse. Några försök att väcka
kommunerna ur dvalan gjordes, dock utan framgång,
kort före 1789 års revolution. Denna bortsopade
då ännu kvarlefvande kommunalinstitutioner och
genomförde en ny, för hela riket, stad och land,
likformig kommunalorganisation, som sedermera till
hufvuddragen egt bestånd och städse utmärkts af en
särdeles stark centralisation. (Se Frankrike,
sp. 1133–34.) Äfven republiken af 1870 har i
detta afseende visat ängslig försiktighet, påverkad,
som den varit, af den riktning till decentralisatorisk
ytterlighet, som, framträdande i försöket att upplösa
hela landet i själfständiga kommuner, med Paris som
förhärskande, kännetecknade den s. k. Pariskommunen
(se d. o.). Icke obetydlig lättnad har dock
numera genomförts, särskildt genom 1884 års lag
om municipalorganisationen.
– Äfven i Tyskland
vunno städerna under medeltiden stor betydelse: de
växte till i storlek och antal samt blefvo verkliga
fristäder eller småstater, som, förenade till
förbund, djupt ingrepo i de politiska förhållandena
(se Hansa, Hansestäder) och, vid frånvaron af en
centraliserande statslagstiftning, länge behöllo
sin själfständighet. Efter reformationen förföllo
dock städerna i hög grad, och med undantag för de
s.k. fria riksstäderna underlades de mer eller mindre
fullständigt furstarna samt införlifvades med dessas
besittningar. På landsbygden lämpade sig nog den
ursprungliga samhällsförfattningen för utvecklandet af
lokal själfstyrelse; men då genom godsens oupphörliga
tillväxt och godsherrarnas utpressningar det tyska
bondeståndet nedsjönk i lifegenskap, blef endast ringa
utrymme därför öfrigt, och egentligt kommunallif
spåras endast på vissa orter, helst kyrkosocknen i
Tyskland i allmänhet fick föga kommunal betydelse. Bondekrigen
medförde ej den åsyftade förbättringen i
allmogens sociala ställning, och senare bragte
trettioåriga kriget namnlöst elände öfver den lägre
landtbefolkningen. Dess höjande var möjligt endast
genom en nybildad starkare statsmakts mellankomst,
och först efter bondeståndets långsamma frigörelse
(jfr Bonde) var utvecklingen af kommunalt lif
tänkbar. Efter 1807 har själfstyrelse, om än svag och
olikformig, åstadkommits på den tyska landsbygden,
men de tendenser till starkare utveckling däraf,
som tidtals, särskildt efter 1848, framträdt, ha
burit ringa frukt. Samtidigt ha städerna, först i
Preussen och sedermera jämväl i det öfriga Tyskland,
ånyo frigjorts från furstarnas välde och fått sin
själfstyrelse återupplifvad.
– En helt annan bild
företer England. Alltifrån äldsta tider framstå
där grefskapen (shires) och hundarena (hundreds)
som viktiga själfstyrelsehärdar (se England,
sp. 606–607), och sådana blefvo efter hand äfven de
egentliga städerna (jfr Borough). Som primärkommuner å
landet framträdde till en början hundarets smådelar,
decanie ("tioskap"). Decanieindelningen förföll dock
med storgodsens utveckling, men ersattes i viss
mån, likasom ock den äfvenledes tillintetgjorda
ättförfattningen, i hvad angick den icke vid
storgodsen bundna delen af befolkningen, medelst
dennas för inbördes bistånd och inre ordning
genomförda gruppering i ett nytt slags "tioskap",
tithings, theodings, decennæ, hvilka så att säga
ställdes vid sidan af storgodsen, så att en hvar
måste antingen underkasta sig en godsherre eller
ingå i ett "tioskap". Länge voro "tioskapen" de
egentliga småkomumnerna. Kyrkosocknen (parish),
utan nödvändigt samband med den borgerliga kretsen,
började först mot medeltidens slut göra sig gällande
som kommun. Småningom förföllo dock "tioskapen"; och i
det dessas forna roll därvid hufvudsakligen öfvergick
på socknarna, började dessa med sin kyrkokommunala
betydelse förena jämväl borgerlig. Denna
senare karaktär blef öfvervägande, då den efter
reformationen alltmera maktpåliggande fattigvården
och snart äfven väghållningen gjordes till föremål
för socknarnas omsorg. Sockensjälfstyrelsen
växte sedan alltmera. Dock vann den icke en så
kraftig och harmonisk utveckling, som begynnelsen
syntes förebåda. Redan under 1700-talet visade
sig en väsentlig återgång, i det de kommunala
angelägenheterna mer och mer öfvergingo från den
allmänna sockenstämman (open vestry) till särskilda
utskott (select vestries), hvari de förmögnare
klassernas inflytande blef öfvervägande. För
fattigvårdens lättare handhafvande började ock
anordnandet af inbördes föreningar mellan flera
socknar (unions of parishes, poor law unions),
å hvilka sedermera allt flera af socknarnas
öfriga borgerliga befogenheter öfvergått,
hvarigenom socknarna äro på väg att åter blifva
endast kyrkokommuner. Då i öfrigt ej blott de nya
förvaltningskretsar, som efterträdt hundarena,
utan äfven militär- och väghållningsdistrikten fått
samband med sockenföreningarna, äro dessa nu de
egentliga borgerliga landskommunerna. Den vidlyftiga
kommunallagstiftningen har kodifierats genom
"Municipal corporation act" af 1882.
– Englands nyare kommunalinstitutioner förete analogi med det
forna Islands än i dag fortvarande, i det jämväl där
den egentliga kommunen, hreppen, företrädesvis varit
fattigvårdskommun, under det den till omfånget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
