Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kompass
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
passrosen genoin successiv haifvering i hel-, half-
och kvartstreck var synnerligen lämplig för smärre
kompasser, å hvilka kvartstrecket var den minsta
delning rorgängaren kunde urskilja. Sedan man börjat
använda sjökompasser af mer än 25 cm. diameter, äro
graderna tillräckligt stora för att bekvämt kunna
urskiljas med obeväpnadt öga; och ökade kraf på
noggrann navigering såväl som betydligt ökad lätthet
att noggrant hålla en bestämd kurs, i synnerhet på
större ångfartyg, ha ledt till en alltmera använd
indelning af kompassrosen i grader. Alldenstund
räkningen i många fall måste ske i grader
(t. ex. beräkningen af en himmelskropps asimut)
och deklinationen l. missvisningen alltid anges
i grader, är det tydligen både enklare och säkrare
att alltid använda grader såväl för kurs, deviation
och afdrift som för asimut och missvisning. Graderna
på kompassrosen räknas från N eller S åt O eller W
(intill 90°) sålunda: N 10° O, S 78° W o. s. v. -
Kom-pass-skifvans hylsa utgör infattning för stenen,
som hvilar omedelbart på skålens spets, samt bildar
tillika fäste för de trådar (eller i allmänhet för
den anordning), som uppbära rosen, stommen och
nålsystemet. Hylsan tillverkas af mässing eller
aluminium och bör vara så lätt som möjligt. Stenen
måste vara hård och glatt, på det att friktionen
mot stiftet må blifva minimal. Man använder därför
vanligen safir, rubin eller beryll. - Kompass-skifvans
stomme utgöres helst af en enda, tunn mässings- eller
aluminiumring nära skifvans ytterkant samt af den
anordning (silkestrådar, tunna metallameller e. d.),
som förenar denna ring med hylsan. F. ö. finnas
stommar af många olika konstruktioner. Ända långt fram
i 19:e årh. använde man icke någon särskild stomme,
utan hylsan var omedelbart förenad med en vanligtvis
ganska bred och på midten ansvälld magnetnål, på
hvilken en cirkelrund pappskifva med kompassros
var fastsatt. Genom användandet af flera nålar har
emellertid en särskild stomme blifvit nödvändig. -
Nålsystemet göres nämligen numera i regel af minst
2, ofta 4 eller 8, parvis på ömse sidor om skifvans
nord-syd-streck anbragta magnetnålar, vanligen af
cylindrisk eller parallellepipedisk form. Denna
anordning vidtages af flera skäl: dels kan man, utan
att öka skifvans tyngd, erhålla större magnetisk
kraft hos flera nålar än hos en enda, dels vinner
man större lugn hos kompassen, om alla tyngder och
således äfven nålarna komma längre från skifvans axel,
dels kan man icke genom användande af en enda, större
nål, men väl med ett eller flera par rätt placerade,
mindre nålar, komma ifrån en olikartad inverkan af
fartygets magnetism såväl som af kompensationsmagneter
på nålens nord-och sydända.
Mängden af olika kompasskonstruktioner kan indelas
i två hufvudslag: luftkompasser och vätske-
1. spritkompasser. Efter sitt ändamål eller
sin plats benämnas kompasser af båda dessa slag
normalkompasser l. standardkompasser, med hvilkas
tillhjälp fartygets egentliga navigering försiggår,
styrkompasser, som användas af rorgängarna för att
hålla fartyget på anbefalld kurs, asimutkompasser,
hufvudsakligen afsedda för pejling af himmelskroppar,
samt skvallerkompasser, uppsatta i befälhafvarens
kajuta för att medgifva kontroll af styrningen ;
pålkompasser, uppställda på en hög
påle för att komma på betydande afstånd från fartygets
järnmassor, hängkompasser, anbragta under ett däck
eller på ett stag, samt båtkompasser, afsedda
för tillfällig användning i skeppsbåtar. - Alla
kompasser, som voro i bruk ända till 1820-talet, voro
luftkompasser. Dessa användas alltjämt mycket allmänt,
i synnerhet som normal- och asimutkompasser. Bland
de viktigaste förbättringar, som iakttagits vid
alla nyare luftkompasskonstruktioner, må, jämte
användandet af parvis anbragta nålar, anföras skifvans
högst betydligt minskade tyngd. Under det att större
kompass-skifvor före midten af 1870-talet sällan vägde
mindre än 100 gr., har man på senare tiden nedbragt
vikten ända till 12 gr., äfven för skifvor med 255
mm. diameter. Som skifvans magnetiska moment och
tröghetsmoment i förhållande till vikten samtidigt
ökats, har man erhållit kompasser med stor känslighet
och betydande lugn (svängningstid 15-20 sek.),
hvarjämte slitningen af stift och sten blifvit högst
obetydlig. Genom den magnetiska kraftens absoluta
svaghet hos de tunna nålarna undvikes dessutom
hvarje märkbar induktion från kompassen i de mjuka
kompensatorerna (se nedan). De lätta kompass-skifvorna
äro emellertid ganska ömtåliga och bräckliga. Bland
de bästa nyare luftkompasserna förtjäna särskildt
nämnas sir William Thomsons (lord Kelvins) 1876
patenterade kompass, Hechelmanns, Thomson-Ludolphs,
Hechelmann-Thomsons, Plath och Carstens m. fl. I
Sverige har kompasskonstruktionen icke förrän på
1890-talet undergått förbättringar, motsvarande
de nämnda. - Svårigheten att erhålla en kompass,
tillräckligt stadig i smärre fartyg och båtar,
ledde till införandet af vätskekompassen, d. v. s. en
kompass, hvars skål är fylld med en vätska, vanligen
en blandning af sprit och vatten. Den första praktiska
vätskekompassen patenterades af Crowe 1813. Sedan dess
har spritkompassen undergått betydande förbättringar
och är f. n. synnerligen värdefull och användbar
för olika ändamål. På grund af sin okänslighet för
stötar och skakningar - af ångmaskin, kanonskott,
rodd m. m. - har spritkompassen vunnit mycket
utbredd användning, framför allt som styrkompass
och båtkompass. Skifvan är försedd med en flytdosa
af tunt metallbleck, hvilken uppbär större delen af
skifvans tyngd, under det att blott en ringa del däraf
(3-5 proc.) trycker på stiftet. På grund häraf kan
skifvan förses med tunga och kraftiga magnetnålar,
hvarigenom känsligheten (inställningsförmågan) blir
synnerligen stor; och samtidigt vinnes erforderligt
lugn och frihet från vandringar därigenom, att vätskan
verkar i hög grad hämmande på skifvans rörelser,
utan att dock hindra denna att inställa nålarna i den
magnetiska kraftens horisontalriktning. Spritkompasser
ha emellertid en del olägenheter, af hvilka den
förnämsta torde vara, att nålarnas stora magnetiska
kraft inducerar magnetism i närliggande kompensatorer
af mjukt järn.
Kompass-skålens upphängning är af stor betydelse;
kompass-skifvan bör nämligen alltid förblifva
horisontal, trots fartygets krängning och
rörelser i sjögång. Det är därför först och främst
nödvändigt, att upphängningen är cardansk (se fig.),
d. v. s. att skålen uppbäres af två koncentriska
ringar (balansringar), hvilkas horisontala axlar äro
vinkelräta mot hvarandra. Noga i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
