Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konferens - Konferensråd - Konferensön. Se Bidassoa. - Konferera - Konfervoidèer, bot. Se Confervoideæ - Konfession, bekännelse. Se Confessio. - Konfession, bekännelse. Konfessionalism - Konfession, bekännelse. Konfessionarie - Konfession, bekännelse. Konfessionell - Konfession, bekännelse. Konfessionist - Konfessional - Konfessionalism. Se Konfession. - Konfessionarie. Se Konfession. - Konfessionell. Se Konfession. - Konfessionist. Se Konfession. - Konfessionslös - Konfessor - Konfidens - Konfident, Konfidentiell. Se Konfidens. - Konfiguration - Konfigurationsformler, kem. Se Konstitution 4. - Konfination - Konfirmand. Se Konfirmera. - Konfirmation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
725
Konferensråd-Konfirmation
7126
sen se Tyska evangeliska kyrkokonferensen. Jfr
Talmanskonferens. J-P.
Konfere’nsräd, dansk rangtitel, som medför plats i
andra rangklassen. - Geheime-konferens-r å d tillhöra
den första rangklassen och bära titeln excellens.
Konferensön. SeBidassoa.
Konferera (fr. conférer, af lat. confefrre),
eg. sammanföra, jämföra; gemensamt rådslå.
Konfervpjdéer, bot. Se Confervoideae.
Konfession (lat. confe’ssio), bekännelse. Se
Con-fessio. - Konfessionalism, i allmänhet strängt
fasthållande vid en kyrkas bekännelse; i synnerhet den
religiösa ståndpunkt, som sätter religionens väsen
och kärna i omfattandet af ett visst kyrkosamfunds
troslära. Bekant för sin konfessio-nalism är den
katolska kyrkan, som med sin sats extra ecclesiam
nulla salus ("utom kyrkan ingen frälsning") menar,
att den, som icke omfattar den katolska kyrkans
lära i alla dess delar och ingår i det katolska
kyrkosystemet, icke är en kristen, utan en kättare
och därför ej kan bli salig. Till nära nog samma
slags konfessionalism gjorde sig den lutherska kyrkan
skyldig under 1600-talet, det s. k. ortodoxismens
tidehvarf. En dylik konfessionalism har i
allmänhet varit den egentliga orsaken till alla
slags "kättarföriöljelser". - Konfessionärie,
biktfader. - K o n f e s s i o n e’l l, som har
afseende på, öfverensstämmer med trosbekännelsen,
bekän-nelsetrogen, ortodox. - Konfession i’s t (k
o n-fessionsförvant), trosförvant, anhängare af den
augsburgiska bekännelsen. J-
P.
Konfessionäl (lat. confessionäle, af confe’ssio,
nämligen fidei, trosbekännelse), skrift
(särskildt liten tryckt skrift), innehållande den
apostoliska tron; äfven "biktspegel" (se B i k t b
o k). Konfessionalier utgingo i stort antal från de
äldsta boktryckaroffici-nerna (se G u t e n b e r g).
n. G.
Konfessionalism. Se Konfession.
Konfessionärie. Se Konfession.
Konfessionell. Se Konfession.
Konfessjoni’st. Se Konfession.
Konfessionslös (se Konfession), som icke bekänner
sig till något visst kyrkligt samfunds trosläror.
Konfe’ssor (lat. confe’ssor), biktfader vid ett
kloster. Se vidare Coniessor.
Konfide’ns (fr. confidence, af lat. confldere, sätta
sin lit till), förtroende, förtrolighet. - K o n
f i-dent [-da’nj, eg. förtrogen vän eller väninna;
i det franska pseudoklassiska dramat bifigur, som
mottager huvudpersonernas förtroenden och tjänar
till att upplysa åhörarna om hvad som planlägges
och tilldrager sig. - K o n f i d e n t i e’l l,
i förtroende delgifven, på förtroende grundad.
Konfident [-da’nj, K o n f i d e n t i e’l 1. Se K
o n-f i d e n s.
Konfiguration (af lat. con, tillsammans, och
/t.</w-räre, dana), yttre form, ett föremåls
karakteristiska ytterlinjer; ett lands, en
världsdels gränslinjer; kem., .atomernas gruppering
i molekylen, med särskild hänsyn till deras
anordning i rymden (se I som er i, sp. 993-994).
H. E.
Konfigurationsformler, kem. Se Konstitution 4.
Konfinatiön (af lat. con, tillsammans, och finis,
gränslinje), jur., ett frihetsstraff, som blott
innefattar förbud för den brottslige att lämna en
bestämd ort.
Soin särskild straffpåföljd förekommer en dylik
inskränkning i rörelsefriheten numera sällan
(jfr Fr i-hetsstraff). Enligt vissa lagar kunna
emellertid personer, som äro dömda till att
stå under polisuppsikt, åläggas att icke utan
särskildt tillstånd lämna det ställe, som de
tagit eller fått sig anvisadt till uppehållsort.
J- H-r.*
Konfirmand. Se Konfirmera.
Konfirmation (lat. confirmatio, bekräftelse),
den kyrkliga akt, genom hvilken dopets sakrament
bekräftas. Under den apostoliska tiden förekom
den under formen af en välsignande handpåläggning
på den döptes hufvud och utfördes vanligen af
dopförrättaren omedelbart efter dopet, men
i vissa fall en tid efter dopförrättningen,
såvida denna icke utförts af en apostel, som då
bekräftade dopet medelst handpåläggning. I 2:a
eller 3:e årh. tillkom smörjelsen med helig olja
som ett nytt moment i konfirmationen. Detta skulle
vara en symbol af den döptes andliga prästadöme,
under det att handpåläggningen var en symbol af den
Helige andes meddelande. Detta bruk har bibehållit
sig i katolska kyrkan. Redan i 4:e årh. började
konfirmationen betraktas som ett sakrament, hvilken
åsikt kyrkan sanktionerade som dogm på kyrkomötena
i Lyon 1274 och Florens 1439. Enligt gammal häfd
är denna handling inom den romersk-katolska
kyrkan förbehållen biskoparna, "apostlarnas
efterträdare". Förr skedde den vid påsk eller pingst;
numera är ingen bestämd tid föreskrifven. Konfirmanden
skall ha fyllt 7 år. Akten försiggår vid kyrkans
högaltare. Med den på skärtorsdagen invigda oljan
gör biskopen ett korstecken på konfirmandens
panna, därvid användande högra handens tumme
och uttalande orden: signo te signo crucis et
confirmo te chrismate salutis ("jag tecknar dig med
korsets tecken och befäster dig med frälsningens
smörjelse"). Därefter utdelas ett lätt slag på högra
kinden jämte fridshälsningen. – Den grekisk-katolska
kyrkan har om konfirmationen väsentligen samma
uppfattning som den romersk-katolska, men där
meddelas den omedelbart efter dopet af hvilken präst
som helst. – Vid reformationens införande bortföll
konfirmationen h. o. h. i de protestantiska kyrkorna,
men infördes redan under reformationstidehvarfvet
åter i dessa kyrkor (allra först i Pommern 1534
genom Bugenhagen) under en annan form och med
en annan karaktär än den ursprungliga. Både inom
den lutherska och inom den reformerta kyrkan blef
den en kyrklig akt, som bestod af konfirmandernas
trosbekännelse och därpå följande välsignelse
medelst handpåläggning af prästen. Karaktären
af "sakrament" var h. o. h. borta. Denna akt
föregicks af en undervisning i trosläran, den
s. k. konfirmationsundervisningen. Genom de religiösa
stridigheterna och slitningarna var konfirmationen
mot slutet af 1600-talet nästan alldeles försvunnen
ur de protestantiska kyrkorna. Det var egentligen
pietismen, som då återupplifvade den, genom att Spener
införde den i Frankfurt am Main 1666. Spener gjorde
af den mindre en kyrklig akt än en på den döptes
andliga väckelse anlagd handling. Men inom kyrkan
återfick den småningom sin forna kyrkliga karaktär:
den döptes bekräftelse af sitt döpelseförbund genom
trosbekännelsens afläggande och löftens afgifvande
inför församlingen, sedan resultatet af den föregående
konfirmationsundervisningen visats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
