- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
759-760

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konjektur - Konjekturalkritik. Se Konjektur. - Konjugal - Konjugat- - Konjugata, med. Se Bäckenmått. - Konjugataxel, Konjugatfokus. Se Hyperbel och Lins - Konjugatdiameter. Se Diameter. - Konjugater, bot. Se Conjugatæ - Konjugatexpressioner - Konjugatfokus, detsamma som konjugataxel. Se Hyperbel och Lins - Konjugathyperbler - Konjugation. 1. Gramm.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

759

Konjekturalkritik-Konjugation

760

språkv., en på sannolikhetsgrunder föreslagen läsart
hos en författare, utan att man därvid har vittnesbörd
i själfva urskriften att stödja sig på. Har man åter
dylika, kallas förbättringen emendation (se d. o.). -
Konjekturälkritik, bedömande af sannolika läsarter
och uppställande af regler, som böra följas vid
uppfinnandet af konjekturer.

Konjekturälkritik. Se K o n j e k t u r. _Konjugal
(lat. conjugälis), äktenskaplig. - Kon-j u g i u
m2 äktenskap.

Konjugät-, i sammansättningar, af lat. conjugäre,
sammanbinda.

Konjugäta (lat. axis conjugäta, af conjugäre,
sammanbinda), med. Se B ä c k e n m å 11.

Konjugataxel, Konjugatfokus. Se Hy-per b e l och Lins.

Konjugatdiameter. Se Diameter.

Konjugater, bot. Se C o n j u g a t se.

Konjugatexpressioner, mat., kallas två komplexa
eller imaginära storheter, hvilka skilja sig
från hvarandra endast genom olika tecken framför
de imaginära uttrycken. Så äro t. ex. å ena
sidan a + bi och a - bi, å andra sidan Bi och -
Bi kon-jugatexpressioner. Namnet beror därpå att,
vid algebraiska ekvationer med reella koefficienter,
dylika uttryck alltid samtidigt förekomma som rötter,
så att, om t. ex. l + 2i är rot till en ekvation, är
med säkerhet l - 2i en annan rot till samma ekvation.
d- F.)

Konjugatfokus, detsamma som konjugataxel. Se H y p
e r b e l och Lins.

Konjugathyperbler, mat., två hyperbler, af hvilka
den enas konjugataxel sammanfaller med den andras
transversalaxel och tvärtom. (L F.)

Konjugation (af lat. conjugare, hopfoga). 1. Gramm.,
verbets böjning 1. förändring efter person, numerus,
modus, tempus, genus o. s. v. Sannolikt ha i vissa
fall urspr. flera olika formationer af verb fått
tjänstgöra i en viss betydelse, t. ex. för att ange
närvarande tid, lat. tundo, flecto, grek. di-do-si,
*pher-e-si
. Oftare har det sannolikt varit så, att
urspr, mot hvarandra svarande former inom samma verb
och inom olika verb bildades på samma sätt. Men under
tidens lopp ha i de flesta språk genom hvarjehanda
fonetiska och psykologiska processer (bortfall
af utljud, Ijudöfvergångar, analogibildningar)
verben i alla händelser i sin böjning gått isär,
så att icke blott mot hvarandra svarande personer
och numeri i olika tempora, modi o. s. v. bildas
olika, utan äfven modi och tempora i olika verb på
olika sätt bildas af stammarna (eller rötterna). I
grammatiken ordnas därför verben i ett visst antal
grupper, så beskaffade, att inom hvarje grupp de olika
formerna stå i hufvudsakligen samma förhållande till
stammen eller roten (basen) och likformigt kunna
bildas ur densamma. Så får man flera böjningssätt
1. "konjugationer", och för hvarje konjugation
uppställes ett paradigm 1. mönsterverb med alla
möjliga former utförda. Efter paradigmet skola alla
till konjugationen hörande verb kunna böjas. De
former, som till följd af speciella lagar icke
fullständigt följa paradigmets föredöme, uppfattas
som "oregelbundna". Sådana verb äro ej sällan de
enda återstående representanterna af äldre upplösta
grupper. För att icke få för många konjugationer
sammanföra emellertid läroböckerna under samma
böjningssätt verb

med delvis olika bildning, så att man, för att
kunna böja 1. konjugera ett verb, icke blott
behöfver veta, efter hvilken konjugation det går
- hvilket egentligen borde vara tillräckligt -,
utan dessutom känna vissa s. k. grundformer eller
speciella stammar, som sammanfattas under benämningen
verbets tema. Sådana brokiga konjugationer äro
den 3:e i latinet (jfr cado, cecidi, casum; vivo,
vixi, victum; lego, legi, lectum; scindo, scidi,
scissum
), 4:e i franskan (på -oir) och 4:e i svenskan
("oregelbundna"). De antagna konjugationernas antal
är, redan inom vår språkätt, mycket växlande i olika
språk och olika grammatiker, exempelvis i sanskrit 10
(vanligen kallade "klasser"), i lat. 4, i fr. 3 eller
4, i sv. 3, 4, 5 eller flera. I sanskrit och latin
uppföras de sedan gammalt i en viss oföränderlig
ordning med ordningsnummer. Den traditionella
indelningen i numrerade konjugationer tillhör
eljest numera hufvudsakligen skolgrammatiken. I
vetenskapliga arbeten ordnas verben dels efter
stammens utljud, enär på detta beror personändelsernas
olika faktiska utseende, för så vidt som stamslut
och (schematiska) ändelser ömsesidigt inverka på
hvarandra, dels efter de olika medel (olika suffix,
reduplikation), som brukas för att bilda speciella
stammar (i synnerhet presens och perfektum). Så bero
i sanskrit de 10 "klasserna" på de olika suffix,
med hvilka presens-stammen bildas af roten, och
för grekiskan ha äfven de vanliga läroböckerna en
vetenskaplig gruppering af verben (verb med och utan
"bindevokal" i pres., vokal- och konsonantstammar,
likvidastammar o. s. v.). Läran om verbets
konjugation hör till formläran (morfologien). Inom
vetenskapen får dock begreppet konjugation ofta
en trängre betydelse, så att därunder innefattas
endast person- och numerus-böjning. Bildningen af
de speciella stammarna (tempora och modi), till
hvilka personändelserna fogas, hänföres då till
ordbildningsläran. "Omskrifna", d. v. s. genom
sammanställning af två eller flera särskilda ord
åstadkomna tempora, modi o. s. v. höra rätteligen
under syntaxen, men upptagas i läroböcker tillsammans
med den egentliga konjugationen för att lätta
öfversikten och jämförelsen med andra språk eller
af gammal vana och efter latinet som mönster. -
För svenskan antagas numera allmänt, efter Rydqvists
föredöme, fyra konjugationer, nämligen:

I. kalla, kallade, kallad, kallat;
II. döma, dömde, dömd, dömt; köpa, köpte,
köpt, köpt; välja, valde, vald, valt
;
III. tro, trodde, trodd, trott;
IV. binda, band, bunden, bundit; bryta, bröt,
bruten, brutit, o. s. v.


Efter den 1:a, som urspr. omfattar a-stammarna,
gå ungefär 5/6 af alla svenska verb. Inom den 2:a,
som urspr. omfattar i-stammar (ofta igenkännliga
genom "omljud"), blir ändeisen i imperf. och
partic. pass. olika, -d eller -t, alltefter rotens
slutljud; och verb med s. k. "återgångsljud"
(d. v. s. utan omljud) i imperf., sådana som välja,
valde, spörja, sporde,
bilda en egen undergrupp,
men minskas alltmer till antalet och öfvergå till den
allmänna typen, utan vokalförändring. I fornspråket
omfattade denna konjugation 3 klasser: a) döma,
dömde,
med lång rotstafvelse, b) vælia, valde, med
kort rotstafvelse, c) steikia, steikte, d. v. s. med
k eller g i roten. 3:e konjugationen med fördubblad
(för-

Ord. som saknas under K, torde sökas under C.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:09 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0406.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free