Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konjugation. 1. Gramm. - Konjugation. 2. (Kopulation). Bot. - Konjugation. 3. Zool. - Konjugera, gramm., bilda de olika formerna af ett verbparadigm. Se Böjning 3 och Konjuation 1. - Konjugerad punkt, mat. Se Isolerad punkt. - Konjugium. S Konjugal. - Konjunktion. 1. Gramm., bindeord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längd) temakonsonant innehåller blott ett fåtal
verb; den tillhör endast nysvenskan och fanns icke
i det äldre språket, som på andra sätt böjde nu till
densamma hörande verb. I 4:e konjugationen, hvars verb
understundom uppföras som oregelbundna, ingå resterna
af sex (eller flera) äldre konjugationer, och under
densamma lydande verb fördela sig därför på 6 klasser:
1) binda, band, bundo, bundit, 2) gifva, gaf, gåfvo,
gifvit, 3) fara, for, foro, farit, 4) gripa, grep,
grepo, gripit, 5) bryta, bröt, bröto, brutit, 6)
hålla, höll, höllo, hållit. Alla dessa klasser förete
dock äfven inom sig olikheter; i synnerhet innehålla
2:a, 3:e och 6:e hvar och en blott få verb och dessa
med tämligen olika böjning. Dessa fyra konjugationer
äro sålunda äfven ur vetenskaplig synpunkt
motiverade. De tre första innehålla de "svaga"
verben, som bilda preteritum genom yttre tillägg
(temakonsonant), den 4:e innehåller de "starka"
verben, som bilda pret. genom afljud. Under nyare tid
växer i litteraturspråket l:a konjugationen i omfång,
under det att verben i 4:e bli allt fåtaligare. I
norska och danska, äfvensom i skandinaviska folkmål,
ha andra tendenser gjort sig gällande; många svenska
mål generalisera t. ex. 2:a konjug.: roper, ropte
i st. f. ropar, -ade o. d. Det svenska verbet är
föga formrikt, i synnerhet om man fäster sig vid det
naturliga samtalsspråket, som ej gör någon skillnad
mellan olika personer och numeri. Ett fullständigt
paradigm för 2:a konjugationen har följande utseende:
Aktivum: Passivum:
Pres. ind. böjer böjes
» konj. (böje) (böjes)
Imperf. ind. böjde böjdes
Imp:t. (pres.) böj [hoppas]
Infin. (pres.) böja böjas
Partic. pres. (böjande) [körandes]
Supinum böjt Partic. perf. böjd, böjdt,
böjda.
Pres. konjunkt. och partic. brukas endast
i enstaka talesätt, imperat. i pass. blott af
deponentier. För starka verb tillkommer ett särskildt
imperf. konjunktivi (bunde, gåfve, o. s. v.), som
dock ej allmänt brukas. I läroböcker för skolorna
upptagas emellertid icke blott för hvarje tempus
i indikat. och konjunkt. tre personer i sing. och
plur. och för imperat. två pers. i plur., med delvis
olika ändelser, som ännu brukas i skrift och i "högre"
(gammalmodig) stil, utan jämväl omskrifna former
för pres. och imperf. konjunkt., för perf. och
pluskvamperf. indikat. och konjunkt., för två fut.
i indikat. samt för perf. och fut. infin. och
partic., däribland äfven sammanställningar, som i
språket icke förekomma (att skola böja, hafvande
böjt, skolande böja). Ett paradigm kommer på detta
sätt att bilda en vidlyftig tabell och innehåller
endast i aktivum ej mindre än 87 personliga och
7 opersonliga s. k. former, medan i fullt bruk ej
finnas mer än 3 eller 4 personliga och 2 opersonliga
verkliga former. I vissa folkmål har förenklingen
gått ännu längre: den enda formen kalla ersätter
skriftspråkets kallar, kallade, kallat, kalla,
kallen. Svenskan visar sig i sin konjugation, likaväl
som i deklinationen, som ett i hög grad analytiskt
(formfattigt) språk. Äfven det slaviska verbet är
jämförelsevis fattigt, så att t. ex. ryskan har blott
2 modus och l tempus med personböjning.
Däremot har ett latinskt verb redan i
aktivum 75 enkla former, af hvilka blott några
få sinsemellan lika, och ett grekiskt har mer än
dubbelt så många fullkomligt skilda former samt
därjämte utom aktivum och passivum äfven ett genus
medium. Utom de allmänt kända kategorierna (tempus,
modus, numerus, person och verbgenus) ha de slaviska
språken ett rikt utbildadt system af "aspekter"
eller "aktionsarter", hvartill i grekiska, latinska
(rom.) och germanska språk blott finnas ansatser. -
Isolerande språk, som t. ex. kinesiskan, sakna såväl
egentlig konjugation som annan böjning. I många
språk utmärker sig konjugationen genom en ytterligt
långt drifven specifikation i modus, tempus, numerus,
person o. s. v.; många språk indraga i konjugationen
icke blott subjektet (som lat. amo, amas, amat),
utan äfven objektet eller andra satsdelar. I finskan
konjugeras i negativ sats icke verbet, utan negationen
(t. ex. puhumme, vi tala, puhuvat, de tala; men emme
puhu, vi tala icke, civat puhu, de tala icke). Jfr Verb.
2. (Kopulation). Bot., en sexuell
sammansmältning af två likartade celler,
isogameter (se Gamet); den nya cell, som
på detta sätt bildas, kallas zygot 1. zygospor.
Konjugation förekommer hos algklassen Conjugatæ, hos
de lägre klorofycéerna och feofycéerna och hos
mukoracéerna bland svamparna. De kopulerande
gameterna äro aplanogameter hos konjugater och
mukoracéer, planogameter hos de öfriga.
Jfr Befruktning, sp. 1193.
3. Zool., hos urdjuren föreningen emellan
två individer i och för fortplantningen. En
infusorieart kan nämligen ej under en obegränsadt lång
tid fortplanta sig genom delning, utan konjugation
måste efter ett visst antal delningar ega rum, såvida
arten ej skall degenerera.
1. Lll. 2. G. L–m. 3. L–e.
Konjugera (lat. conjugare, hopfoga, förena), gramm.,
bilda de olika formerna af ett verbparadigm. Se Böjning 3 och Konjugation 1.
Konjugerad punkt, mat. Se Isolerad punkt.
Konjugium. Se Konjugal.
Konjunktion (lat. conju’nctio, förening). 1. Gramm.,
bindeord, kallas ett sådant ord eller en
sådan ordförbindelse, som, utan att utgöra någon del
af satsen, tjänar att grammatiskt förbinda satser
med hvarandra. Till konjunktionerna höra således
icke relativa eller interrogativa pronomina eller
adverb, som, utom att de förena satser, inom den
sats, i hvilken de stå, spela rollen af subjekt,
objekt eller adverbial. Konjunktioner sammanbinda
äfven inom en och samma sats flera satsdelar af
samma slag, två eller flera subjekt, predikat,
attribut, tidsadverbial o. s. v. Etymologiskt
sammanhänga konjunktionerna vanligen med pronominala
(interrogativa, relativa eller demonstrativa) rötter,
mera sällan med nominala. Konjunktionerna indelas
i två grupper, allteftersom de tjäna att förbinda
grammatiskt af hvarandra oberoende satser eller en
beroende sats med den, af hvilken den beror.
A. Koordinerande 1. samordnande konjunktioner (af
Noreen kallade objunktioner), som förena
hufvudsatser eller bisatser af samma grad och bilda
satsbindningar:
1) kopulativa (likhet), t. ex. och, både-och, dels
(-dels);
2) adversativa (motsats), t. ex. men, likväl;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
