Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konkordat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
767
Konkordat
768
konkordaten ha form af folkrättsliga fördrag,
af-slutade genom befullmäktigade ombud, och de i
desamma stadgade bestämmelserna publiceras, sedan
ratifikationerna utväxlats, af kontrahenterna som
stats-, resp. kyrkolag.
En plats för sig intaga de s. k. c i r k u m
s k r i p-tionsbullorna. I åtskilliga konkordat
finnas bl. a. äfven bestämmelser om en territoriell
om-reglering af alla eller några bland de inom det af
konkordatet berörda området belägna stiften. Denna
omreglering plägar ske genom en särskild till
konkordatet anknuten s. k. cirkumskriptions-
eller af-gränsningsbulla. Så åtföljdes det franska
konkordatet af 1801 af bullan Qui Christi Domini
vices 29 nov. s. å. och 1817 års bajerska konkordat
af bullan Dei ac Domini nostri Jesu Christi l april
1818. Ibland har emellertid den mellan staten och
kyrkan ingångna öfverenskommelsen ansetts böra
inskränkas till själfva stiftsregleringsfrågan,
utan att man därom velat afsluta ett formligt
fördrag. I dylika fall har man gått till väga
så, att vederbörande stat genom en not begärt en
cirkumskriptionsbulla. Sedan dennas innehåll genom
underhandlingar fastställts och bullan af påfvestolen
utfärdats, har den af vederbörande statsmyndighet
omedelbart publicerats som gällande lag. Äfven de
på dylik väg tillkomna cirkumskriptionsbullorna böra
från materiell synpunkt räknas bland konkordaten.
Körande konkordatens rättsliga karaktär ha tre olika
huvuduppfattningar gjort sig gällande. Flertalet
rättslärda uppfattar dem som folkrättsliga eller
kvasifolkrättsliga fördrag. Några ultramon-tana
författare (bl. a. Bonald) ha med utgångspunkt i
läran om kyrkans superioritet öfver staten sökt göra
gällande, att konkordaten i själfva verket ej kunna
uppfattas annat än som kyrkliga privilegier, hvilka
när som helst kunna från kyrkans sida återkallas,
under det att af staten åtagna förpliktelser
oberoende däraf kvarstå. En tredje teori slutligen,
den s. k. legalteorien, som bland sina förfäktare
räknar bl. a. Hinschius (se d. o.), ser i själfva
konkordatet en från rättslig synpunkt icke bindande
förberedelseakt till den rättsgiltiga handlingen,
den af staten utfärdade lagen, som kan genom en
ensidig legislativ akt från statens sida förändras,
i Den äldre kyrkliga teorien om förhållandet mellan
stat och kyrka erbjöd ingen jordmån för tillkomsten
af konkordat. Den betraktade staten som underordnad
kyrkan, som exekutor af de kyrkliga myndigheternas
vilja; öfverenskommelser med statsmyndigheter
kunde då endast ha till ändamål att närmare reglera
formen för utöfningen af deras tjänsteplikt gentemot
kyrkan. Denna karaktär ha ock de förbindelser de
tyske konungarna i början af 1200-talet afgåfvo till
påfvestolen, utan att från dess sida mottaga några
medgifvanden med hänsyn till de kyrkliga anspråken.
i Som det tidigaste konkordatet - det betecknas af
samtida författare med namnet "concordia" - betraktas
af gammalt det s. k. Wormskonkordatet (23 sept. 1122),
som af slutade den tyska investitur-striden
(se I n v e s t i t u r). Här förelågo ömsesidiga
medgifvanden formulerade i två "privilegia", påf-vens
och kejsarens, som likväl ej uttryckligen hänvisa
till hvarandra. Först den kyrkliga oppositionen
mot kurians centralisationspolitik och de medeltida
nationalstaternas begynnande konsolidering skapade i
början af 1400-talet förutsättningarna för en verklig
konkordatpolitik. I egentlig mening leda konkordaten
sitt ursprung från Konstanzkonsiliet (se d. o.). Då
det visade sig ogörligt att åstadkomma en allmän och
enhetlig kyrkoreformation, slog kurian i stället in
på den vägen att med konsiliets fem olika nationer
afsluta separataftal rörande afskaffande af de mest
skriande missbruken. De tyska och franska konkordaten
bära datum 2 maj 1418 och äro af-slutade för fem år,
det engelska, dateradt 21 juli s. å., för all framtid;
de italienska och spanska konkordaten, det senare
af 13 maj 1418, äro mindre kända, men ansluta sig
nära till det franska. Den mellan Eugenius IV och
Baselkonsiliet upplågande striden gaf upphof till
nya konkordat. Genom de s. k. furstekonkordaten
(febr. 1447), sammanfattade i fem bullor,
tillmötesgick påfven furstarnas önskningar beträffande
återinsättande af två afsätta ärkebiskopar,
hållande af ett nytt konsilium, erkännande
af Konstanzkonsiliet och dess beslut, särskildt
dekretet Frequens (se Konstanzkonsiliet), äfvensom -
dock blott tillsvidare - beträffande iakttagandet af
de i Tyskland antagna Baseldekreten med det hemliga
tillägget dock, att dessa eftergifter ej finge strida
mot de helige fädernas lära eller lända påfvestolen
till skada. Under Eugenius IV:s efterträdare, Nikolaus
V, bekräftade de i Aschaffenburg församlade furstarna
de nämnda öfverenskommel-serna (juli 1447), och 17
febr. 1448 kom med Wien-konkordatet den slutgiltiga
uppgörelsen, som bl. a. uppgaf Baseldekreten rörande
reservationer och an-nater och i stället återgick -
med åtskilliga modifikationer visserligen - till
Konstanzkonkordatets stadganden. Äfven med Savoyen
och Neapel af-slöt Nikolaus konkordat. Med Frans I
af Frankrike, där genom den pragmatiska sanktionen i
Bourges 1438 Baselkonsiliets reformdekret påbjudits
som lag, afslöt Leo X 18 aug. 1516 ett konkordat,
som i det hela öfverensstämmer med de nämnda tyska
från 1447 och 1448 och innebar ett uppgifvande af
pragmatiska sanktionen (se Gallikanska kyrkan). Bland
öfverenskommelser af här ifrågavarande slag från
1500-talet märkas äfven sådana mellan kurian och Karl
V 6 sept. 1523 och 14 dec. 1529. Från 1600-talet
är att anteckna ett konkordat af 1630 mellan Urban
VIII och Ferdinand II ang. de kyrkliga förhållandena
i Böhmen, äfvensom det spanska konkordat af 1640,
som bär nuntien Fache-netis namn. Från 1700-talet
finnas konkordat med Sardinien 1727, 1741, 1742,
1750 och 1770, med Sicilien 1741, med Milano 1757 och
1784, med Polen 1736, med Spanien 1717 (kom ej till
utförande), 1723, 1737 och 1753 samt med Portugal
1778. Främst bland 1800-talets många konkordat så
till tiden som betydelsen står det franska af 15 juli
1801. Dess viktigaste bestämmelser äro följande. Den
romersk-katolska läran erkändes som flertalet
fransmäns religion, hvilken fritt och med offentlig
kult skulle få utöfvas. Stiftens antal skulle minskas,
församlingarna omregleras. Biskoparna skulle utnämnas
af och aflägga ed till förste konsuln. Det lägre
prästerskapet skulle utnämnas af biskoparna med
regeringens samtycke. Kyrkan afsade sig anspråken på
sina under revolutionen försålda gods, men biskopar
och präster tillförsäkrades skäligt underhåll
af staten. Konsularregeringen öfvertog med viss
inskränkning den förra regeringens rättigheter och
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
