Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konkurrens, täflan mellan flera, som sträfva att nå samma mål. 1. Nationalek. - Konkurrens, täflan mellan flera, som sträfva att nå samma mål. 2. Straffr. - Konkurrent. 1. Medtäflare i ett yrke. - Konkurrent. 2. Kronol. - Konkurrera - Konkurs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att kunna hålla sig uppe i konkurrensen, falla
offer för frestelsen att använda bedrägliga medel
af olika slag, t. ex. spridandet i reklamsyfte af
oriktiga uppgifter, egnade att under falskt sken
framställa utbudet som synnerligen fördelaktigt,
såsom vilseledande uppgifter om varors kvalitet,
framställning eller ursprung, fingerade
prisnedsättningar, svindelartade utförsäljningar
eller realisationer, vidare användandet af
mutor eller hemliga provisioner, utspridandet af
förklenande uppgifter om konkurrenter o. s. v. För
att råda bot för dessa missförhållanden, hvilka
bruka betecknas med namnet illojal konkurrens,
ha olika åtgärder föreslagits och genomförts. I
Tyskland antogs 1896 en särskild lag mot illojal
konkurrens (ny lag 1909), och hos oss har nyligen
regeringen, sedan olika handelskorporationer
och enskilda riksdagsmotionärer yrkat på liknande
lagstiftningsåtgärder, på grund af en skrifvelse från
riksdagen hänskjutit denna fråga till behandling af
den 1908 tillsatta patentlagstiftningskommittén. –
Den fria konkurrensens princip innebär gifvetvis
intet tvång till konkurrens, utan fastmer möjlighet
för konkurrenterna att frivilligt afstå från
täflan. Då, såsom ofvan påpekats, en skarp konkurrens
ofta kan bli menlig eller t. o. m. ödesdiger för
de i densamma deltagande, är det naturligt, att
konkurrenterna, där sådant är möjligt, hvilket
i själfva verket visat sig vara fallet i högre
grad än förut antagfts, genom mer eller mindre
vidtgående öfverenskommelser ofta söka reglera
eller fullständigt aflägsna konkurrensen. Dylika
överenskommelser och sammanslutningar, som f. ö. äfven
erbjuda andra fördelar, ha på senare tid blifvit allt
vanligare, särskildt inom storindustrien och äfven i
fråga om ett större antal företagare, och på detta
sätt har den ekonomiska friheten i många fall ledt
fram till motsatsen af fri konkurrens, en enväldig
monopolism (jfr Kartell, Trust). – 2. Straffr., det
förhållande, att straffskyldighet för ett flertal
brott samtidigt hvilar å en person. Detta föranleder
i nyare strafflagar, att endast ett enda straff,
men ett väsentligen skärpt sådant, ådömes. I äldre
lagar skiljes mellan sådana fall, då de olika brotten
föröfvats genom en handling (t. ex. man skjuter
2 personer medelst ett skott, s. k. ideell eller
formell konkurrens), och de fall, då de föröfvats
genom särskilda handlingar (s. k. reell konkurrens). I
sistnämnda fall kumuleras (se d. o.) icke sällan
straffen.
1. Å. W:son M. 2. N. S-g.
Konkurrent. 1. Medtäflare i ett yrke. - 2. KronoL,
ordningsnummern för den veckodag, på hvilken 24
mars inträffar. Så är t. ex. 5 konkurrent för
år 1910, enär detta år 24 mars inträffade på en
torsdag. Konkurrenten är omedelbart beroende af
söndagsbokstafven, så att, om den ena af dessa
storheter är gifven, den andra genast er-hålles. Till
konkurrenterna l, 2, 3, 4, 5, 6, 7 svara nämligen
i ordning söndagsbokstäfverna F, E, D, C, B, A,
G. Användningen af konkurrenter hänför sig antagligen
till det i äldre tider flerstädes’brukliga sättet
att räkna årets början från 25 mars.
Konkurrera (lat. concufrrere), sträfva till samma
mål, täfla.
KonkuYs (af lat. concu’rsus, sammanlopp), jur.,
det rättsliga förfarande, som afser att fördela en
förmögenhetsmassa mellan flera personer, som därur
söka godtgörelse för sina fordringar. Ett sådant
förfarande är nödvändigt, när det föremål, mot hvilket
anspråken riktas, icke räcker till att tillfredsställa
dem alla och det till följd däraf är af vikt att
bestämma deras inbördes rätt. Konkurs-förfarandet
kan afse ett särskildt förmögenhets-objekt, som är
föremål för särskilda rättsanspråk (specialkonkurs),
såsom enligt svensk rätt är fallet, då fastighet
och, under vissa förutsättningar, lös egendom
blifvit exekutivt försålda; men vanligen nyttjas
denna beteckning endast då, när fråga är om en hel
förmögenhet, tillhörande en fysisk eller juridisk
person (generalkonkurs). Konkursen är sålunda en
exekution i en persons samtliga tillgångar till förmån
för hans samtliga borgenärer. För att konkurs skall
kunna uppstå, förutsattes det,- att borgenärerna äro
flera. Finnes blott en enda, kan denne anlita den
vanliga exekutionen (utmätning) och söka betalning
ur tillgångarna, så långt de förslå. Dock kan äfven
i detta fall konkurs sökas, om tillgänglig egendom
icke räcker till skuldens betalande, för att genom
konkursen underkasta gäldenären starkare tvång att
uppge möjligen förstuckna tillgångar, än som vid
utmätning kan användas. Sin egentliga användning
har emellertid konkursförfarandet, när borgenärerna
äro flera och gäldenären är på obestånd. Det gäller
då att förhindra, att den ene borgenären erhåller
betalning på den andres bekostnad, och detta kan
ske endast genom att en allmän uppgörelse eger
rum. Konkurs kan från gäldenärens sida vara dels
tvungen, dels frivillig. Begär gäldenären själf att
få afträda sin egendom till borgenärers förnöjande,
möter naturligtvis intet hinder; men mot hans vilja
kan ett så våldsamt ingrepp i hans ekonomiska
frihet icke medges utan viktiga skäl. Det måste
ådagaläggas, att gäldenären är på obestånd och att
borgenärernas intresse hotas, om icke hans egendom af
dem öfvertages. Är den sökande borgenärens fordran
förfallen, ger honom lagen vidsträcktare befogenhet
att fordra konkurs, än om den icke är förfallen,
likasom den äfven är strängare mot köpmän än mot andra
personer (Konkursl. §§ 2-4). - Själfva förfarandet
inledes genom en ansökan till rätten i stad eller
domaren på landet af gäldenären själf eller någon
hans borgenär. Har gäldenären själf sökt konkurs,
utfärdas genast offentlig stämning å hans samtliga
borgenärer att å viss dag anmäla och bevaka sina
fordringar. Är ansökningen gjord af borgenär, skall
denne delgifva gäldenären densamma. Medger gäldenären
ansökningen, för-fares så, som när gäldenären själf
begärt konkurs; uteblir han med förklaring eller
bestrider han ansökningen, skall rätten pröfva,
huruvida skäl till konkurs förefinnas, i hvilket
fall offentlig stämning utfärdas. Med -utfärdandet
af stämningen är konkursen öppnad; men den anses
börjad den dag, då ansökningen ingafs, hvilket är af
betydelse, emedan konkursen inverkar på giltigheten af
de rättshandlingar, som af och mot gäldenären vidtagas
under den närmaste tiden före konkursens början. Med
konkursens öppnande begynner konkursutrcd-ningen
(se d. o.). Konkursförfarandet fortgår, till dess
antingen slutlig utdelning af tillgångarna egt
rum eller alla borgenärerna blifvit förnöjda eller
ackord blifvit fastställdt. - Konkursen medför icke
i förmögenhetsrättsligt hänseende, hvarken för bor-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
