Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konkursförbrytelse - Konkursförhör. Se Förhör och Konkursutredning. - Konkursförvaltning. Se Konkursutredning. - Konkurslagstiftning - Konkursmassa, jur. Se Konkursbo. - Konkursutredning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liga oegentligheter. I svensk strafflag (kap. 23)
äro straffbarhetsgraderna tre: bedrägeri i konkurs
(§ 1), oredlighet (§ 2) samt vårdslöshet (§ 3),
hvarjämte (i § 5) rymning i bestraffningsafseende
jämställts med oredlighet. Gemensam förutsättning
för straffs inträde är i svensk liksom i främmande
lagstiftning, att gäldenären verkligen kommit i
konkurstillstånd. Mera egendomligt för svensk rätt
är däremot, att den offentliga åtalsrätten vid
konkursförbrytelser är starkt begränsad samt att
konkursgäldenär, som gjort sig skyldig till en
konkursförbrytelse, hvilken icke är att hänföra
till konkursbedrägeri, kan genom bevis om, att
borgenärerna blifvit till fullo förnöjda, befria sig
från allt ansvar för sin gärning. Sistnämnda stadgande
är att anse som en kvarlefva från den tid. då de
menliga påföljder, som drabbade en konkursgäldenär,
voro af rent exekutiv natur, d. v. s. afsågo
endast borgenärernas tillfredsställande.
N. S-g.
Konkursförhör. Se Förhör och Konkursutredning.
Konkursförvaltning, jur. Se Konkursutredning.
Konkurslagstiftning, jur. I detta liksom i så många
andra hänseenden har den europeiska lagstiftningen
utgått från den romerska rätten. Ursprungligen
inleddes konkursen (se d. o.) där genom en missio
in bona, en åtgärd af pretorn, hvarigenom han, när
en svarande uteblifvit eller dömts, öfverlämnade
hans förmögenhet till borgenärerna, som egde
genom dess föryttring bereda sig betalning för
sina domfästa fordringar. Sedermera infördes
en annan form för konkursens öppnande, cessio
bonorom (se Cession), i det att gäldenär, som utan
eget förvållande kommit på obestånd, afträdde
sin egendom. Därigenom undgick han fängelse och
infami samt var, så länge han ej förvärfvat nya,
betydligare tillgångar, fri från borgenärernas
kraf (beneficium cessionis bonorum). Detta senare
institut upptogs af medeltidens lagstiftning och
var länge nog bestämmande för uppfattningen af
konkursens betydelse. Men småningom förlorade
detta "beneficium", genom den ökade mildheten i
behandling af insolventa gäldenärer i allmänhet,
i betydelse, och konkursen började allt klarare
uppfattas som en generalexekution i gäldenärens gods,
utan något egendomligt inflytande på hans framtida
betalningsskyldighet (se Konkurs). På denna grund
hvilar den nyare konkurslagstiftningen, hvilken
f. ö. i afseende på själfva konkursförfarandets
anordning går olika vägar. De viktigaste af utländska
konkurslagar äro den franska (af 1838; utgörande 3:e
delen af "Code de commerce"), den tyska (af 1877) och
den engelska (af 1883). Norges konkurslag är af 1863,
Finlands af 1868 (ändrad i sammanhang med utfärdandet
af utsökningslagen 3 dec. 1895), Danmarks af 1872. -
I den svenska rätten träffar man först tämligen sent
stadganden om konkurs. Detta är också helt naturligt;
behofvet af ett sådant förfarande inträder först med
mer utvecklade kreditförhållanden. Under den tid, som
våra äldre lagar afspegla, användes krediten föga;
den gafs väl i allmänhet mot pant, och där så icke
var fallet, utgjorde gäldenärens skyldighet att genom
arbete aftjäna skulden en tillräcklig utväg för
borgenären att göra sig betäckt. Endast för det fall
att gäldenären var död och denna utväg alltså icke
kunde anlitas, finner man antydningar om en konkurs,
då det säges, att det för borgenärerna skulle brista ”slikt
af mark som af mark". I städerna, där krediten
nyttjades i större omfattning, gjorde sig behofvet
af ett konkursförfarande först gällande, och i
Visby stadslag samt i yngre stadslagen gifvas några
torftiga, om utländskt inflytande vittnande stadganden
härom. Men en egentlig konkurslagstiftning gaf först
k. res. 28 maj 1687. Vi återfinna här spåren af
det romerska "beneficium cessionis". För gäldenären
medförde af trädandet af boet den fördel, att han
undgick häktning och, under vissa förutsättningar,
befriades från vidare betalningsskyldighet. Hade
nämligen borgenärerna själfva tvungit honom att
afträda sina tillgångar, och befanns det, att han af
"olyckliga händelser och utan eget förvållande råkat
i slik olägenhet, kunna samma kreditorer intet mer
fordra af honom, sedan de afpressat honom allt
det i hans makt stod". Äfven 1734 års lag står
på samma ståndpunkt. Egendomens af trädande till
konkurs medförde för gäldenären den verkan att, om
hans obestånd befanns ha tillkommit af "sjöskada,
fiendens infall, eldsvåda eller, annan olycka,
der till han ej vållande varit", han för framtiden
blef fri från borgenärernas kraf, äfven om hans
villkor sedermera bättras "genom arf, gåfvor, tjenst
eller slöjder". I annat fall skulle han svara för
fulla gälden samt vara underkastad bysättning och
arbetstvång. Konkurs var sålunda icke endast ett
exekutivt förfarande mot gäldenären, utan också för
denne en utväg att bli kvitt sina skulder, att vinna
"afträdesförmån". Något modifierades denna uppfattning
af konkursens betydelse genom konkursstadgan af
1773 och den därmed öfverensstämmande af 1798, men
väsentligast genom konkurslagarna af 1818 och 1830,
hvilka inskränkte afträdesförmånen till en rätt för
gäldenären att af de tillgångar han efter konkursen
förvärfvat icke behöfva afstå mer än hvad till hans
och hans familjs underhåll icke erfordrades. Den
nu gällande konkurslagen af 18 sept. 1862 har
h. o. h. öfvergifvit don äldre uppfattningen, ehuru
den icke ens under konkursen beröfvar gäldenären
hvad till hans underhåll är nödigt. F. n. (1910)
är en kommitté sysselsatt med omarbetande af
konkurslagstiftningen. Se I. S. Landtmanson, "Om
concursbo, dess begrepp, uppkomst och omfattning"
(1866). I. Afz.
Konkursmassa, jur. Se Konkursbo.
Konkursutredning, det förfarande, som har till
uppgift att åstadkomma en rättvis fördelning af
en till konkurs afträdd förmögenhet mellan de
därtill berättigade borgenärerna. Denna utredning
är öfver-lämnad åt borgenärerna själfva, dock under
kontroll af en "rättens ombudsman". Till grund
för densamma måste ligga en pålitlig uppgift om
boets tillgångar och skulder. En sådan ges genom den
bouppteckning, som antingen gäldenären själf eller, om
han underlåter det, annan person efter rättens eller
domarens förordnande upprättar. Denna bouppteckning
skall gäldenären vid ett af rätten eller domaren
utsatt förhör med ed bekräfta. Till detta förhör
kallas de närmast boende af de i bouppteckningen
upptagne borgenärerna för att utse en eller flera
förtroendemän, "gode män", att taga boet om händer,
likasom "rättens ombudsman" då äfven förordnas. Gode
männen böra granska boets tillstånd och afgifva
berättelse om anledningen till gäldenärens obestånd,
söka till konkursboet återvinna, hvad obehörigen
frångått detsamma och på allt sätt förbereda dess
utre-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
