Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konrad tyska konungar: 2. K. II, kallad Saliern, - Konrad tyska konungar: 3. K. III, den förste konungen af ätten Hohenstaufen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
793
Konrad
794
vuxen sin svåra plats. Sedan han tryggat sitt välde
i Tyskland, drog han 1026 till Italien, mottog i
Milano lombardiska kronan och blef, efter strider med
enskilda städer, i Rom högtidligen krönt til kejsare
af påfven Johannes XIX (26 mars 1027). Efter att ha
befäst sin länshöffhet i nedre Italien återvände han
till Tyskland, där flera stormän gjort uppror. Detta
stillades, rikets gränser värnades mot Polen och
Ungern, dock med växlande framgång, och efter konung
Rudolfs af Burgund död (1032) förenade K. detta
land med Tyska riket. K. lät kröna sig till Burgunds
konung och öfvcrvann 1034 sin medtäflare om Burgunds
krona, Rudolfs systerson grefve Odo af Champagne,
som föll vid Bar-le-Duc 1037. Af nya oroligheter
åter kallad till Italien (1036), utfärdade han under
belägringen af Milano 28 maj 1037 den ryktbara lag,
"Constitutio de feudis", enligt hvilken äfven smärre,
ej omedelbart under kronan lydande län i Italien
skulle gå i arf från fader till son, från broder
till broder. K. ligger begrafven i Spciers domkyrka,
som han 1030 själf grundlagt. Hans mål var att göra
konungamakten stark och genom stegrade inkomster
oberoende af kyrkan; hertigdömena Bajern och Schwaben
gaf han åt sin son Henrik (III), 1027 och 1038,
Kärnten åt en frände, biskopsdömen och abbotsstift
utdelade han åt sina trogna och anhängare; mot
furstarnas makt stödde han sig på undcrvasallerna och
häfdadc äfven i Tyskland deras läns ärftlighet. Till
Knut den store i Danmark afträdde K. Slcsvig. -
Litt : Bresslau, "Jahrbiicher des dcutschcn reiches
unter K. II." (2 bd, 1879-84); von Fflugk-Harttung,
"Untersuchungcn zur geschichte kaiser K:s II." (1890)
och för K. 1-2: Manitius, "Deutsche geschichte unter
den sächsischen und salischen kaisern" (1889).
3. K. III, den förste konungen af ätten Hohen-staufen
(se d. o.), f. 1093, d. 15 febr. 1152 i Bamberg,
var son af hertig Fredrik af Schwaben
Konrad III, efter hans ryttarstaty i Bambergs domkyrka
(1200-talets midt).
och kejsar Henrik IV:s dotter Agnes. Redan efter
Henrik V:s död (1125) täflade K. med Lothar af
Supplinburg om tyska kronan och utropades 1127 till
konung, kröntes 1128 i Italien med den lombardiska
järnkronan samt återvände först efter ett par år
till Tyskland, där hans motståndare emellertid vunnit
öfvervikt. 1135 uppgaf också K. striden och erkände
Lothar samt följde denne 1136 på hans andra tåg till
Rom. Med Lothars död (1137) började striden om kronan
på nytt. Med förbigående af Bajerns och Sachsens
mäktige hertig, Henrik den stolte (af huset Welf),
valdes K. 7 mars 1138 till tysk konung af det kyrkliga
partiet; det skedde på formvidrigt sätt, af blott
några få furstar, men K. blef dock allmänt erkänd. Då
Henrik den stolte, hvars makt vax konungen farlig,
ej ville lämna ifrån sig ett af sina hertigdömen,
förklarade K. honom dem bägge for-lustig och tände
så gnistan till den långvariga striden mellan welfer
(guelfer) och hohcnstaufer (ghibel-lincr), som i hög
grad bidrog att hindra återupprättandet af den genom
invcstiturstridcn försvagade konungamakten. Efter
Henriks död (1139) fortsatte hans broder Welf VI
striden. Han blef dock slagen af K. vid Weinsbcrg
(21 dec. 1140); men ehuru på riksdagen i Frankfurt
a. M. 1142 Sachsen tillförsäkrades Henriks son,
Henrik Lejonet, bar Welf fortfarande ondt i sinnet. På
enträgen uppmaning af Bernhard af Clairvaux deltog
K. i det andra korståget (1147 -49), från hvilket
han återvände med oförrättadt ärende och bruten
hälsa. Welf skyndade före K. hem till Tyskland och
började nya fientligheter. Han tvangs dock till
fred genom det nederlag, som K:s äldre son Henrik
tillfogade honom vid Flochberg (8 febr. 1150);
i stället reste sig nu Henrik Lejonet. K. var
förmäld med Gertrud af Sulzbach. Såväl hon som
K:s son Henrik hade dött före honom. På grund af
sin yngre son Fredriks barndom bestämde K. till
efterträdare sin brorson Fredrik (sedermera kejsar
Fredrik Barbarossa). - Litt.: Jaffé, "Geschichte
des deutschen reichcs unter K. III." (1845), och
Bernhard i, "Jahrbiichcr des deutschen reiches under
K. III." (2 bd, 1883).
4. K. IV, f. 25 (27?) april 1228 i Andria £ Apulien,
d. 21 maj 1254 i Lavcllo nära Mclfi. var son af kejsar
Fredrik II i hans andra äktenskap, med konungariket
Jerusalems arftagerska Jolanta L Isabella af
Brienne, och valdes till romersk konung 1237 efter
sin upproriske broder Henriks afslutning. Först
efter 1245 började han dock personligen taga del
i styrelsen. Han fick att kämpa mot den 1246 till
motkonung valde landtgrefven Henrik Rnspe, som i
aug. 1246 slog honom mellan Main och Nidda, och
dennes efterträdare, Vilhelm af Holland; hjälp fann
han hos städerna och hertig Otto af Bajern. Efter sin
faders död (1250) öfvergaf K. striden i Tyskland för
att rädda sitt arfrike Sicilien. Han drog 1251 till
Italien, eröfrade jämte sin halfbroder Manfred Apulien
samt intog (10 okt. 1253) äfven NcapeL Då han afled,
ämnade han i spetsen för en stor här återställa
sitt välde i Tyskland. Han var sedan l sept. 1246
förmäld med Elisabet af Bajern och efterlämnade en
tvåårig son, Konradin. - Litt.: Schirrmaeher, "Die
letzten Hohenstaufen" (1871), och Böhmer-Ficker,
"Re^csta imporii", bd V :2 (1882). Jfr för K. 3-4
Jastrow och Winter, "Deutsche goschichte im zeitalter
der Hohenstaufen" (2 bd, 1897-1904), för K. 2-4 Hampe,
"Deutsche kaisergoschichte im zeitalter der Salicr und
Stanfon" (1909), och för K. 1-4 Gebhardts "Handbuch
der deutschen geschichte", 4:e uppl.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
