Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konrad tyska konungar: 4. K. IV, f. 25 (27?) april 1228 - Konrad, tyska medeltidsskalder och prosaförfattare, bland hvilka följandeäro den märkligaste: - Konrad, tyska 1. K. der pfaffe - Konrad, tyska 2. K. Fleck, - Konrad, tyska 3. K. från Lichtenau - Konrad, tyska 4. K. från Megenberg - Konrad, tyska 5. K. från Würzburg - Konrad, tysk prelat - Konrad från Marburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
795
Konrad-Konrad från Marburg
796
af F. Hirsch m. fl. (bd I,
1909, med litteratur-uppgifter).
1-4. (G. W-k.) Konrad, tyska medeltidsskalder
och prosaförfattare, blaiicl hvilka följande äro
de märkligaste:
1. E. d e r p f a f f e, sannolikt hofkaplan
hos hertig Henrik den stolte af Bajern, företog
sig omkr. 1130, på begäran af hertigens gemål,
kejsar Lothar Il:s dotter Gertrud, att på tysk vers
återgifva den gammalfranska "Chanson de Roland"
(Rolands-sången). Denna Ers bearbetning, senast
utg. af E. Bartsch, "Das Rolandslied", 1874,
är jämte en samtida Alexandersdikt äldst bland
tyska öfverflytt-ningar af större romanska diktverk.
2. E. Fleck, troligen tillhörande en schwabisk
riddarsläkt, i öfrigt med okända lefnadsöden,
gjorde i början af 1200-talet en tysk bearbetning
af den gammalfranska riddardikten "Flore und
Blansche-flur" (utg. af E. Souimer 1846).
3. E. från Lichtenau (Conradus
Ursper-gensis), prost i stiftet Urspcrg i Bajern
1226-40, har gällt som författare af det viktiga
historiska arbetet "Chronicon urspergense" (senast
tryckt i "Mo-numenta Germanise historica" och i en
därur verkställd skolupplaga af 1874), af hvilket
dock endast en mindre del, behandlande tiden närmast
före 1229, synes vara hans verk.
4. E. IrånMegenberg (Conradus de Monte puellarunr,
så uppkallad efter sin födelseort, hvarvid troligen
Mainberg vid Schweinfurt åsyftas), f. omkr. 1309,
d. 1374 som medlem af domkapitlet i Regensburg,
en orygglig anhängare af påfvarna i deras
strid med kejsarmakten, författade bl. a. några
naturvetenskapliga arbeten, bland hvilka i
synnerhet hans Uuch der natur (första kända
tryckår 1475; senast utg. af F. Pfc-iffer,
1861, öfv. till modern tyska af H. Schulz 1897)
vann stort anseende. Detta arbete, för hvilket
dominikanmunken Thomas de Cantiuibrés bok
"De naturis rerum" ligger till grund, skrefs
1349-50 och kan anses sammanfatta tidens insikter
i naturkunnighet, hvarjämte det, såsom öfver hufvud
gcnomträngdt af eängse vidskepelser, innehåller mycket
af vikt för kulturhistorien.
5. E. från W u r z b u r g, den tyska
medeltidsdiktningens alsterrikaste och i formellt
afseende mest framstående författare, men tillika
representant
för den svulstiga förkonst-
till hvilken den poesion förföll i
lins:, tyska
slutet af 1200-talet. Han tillhörde en borgerlig
familj i Wiirzburg, men fördrefs därifrån och drosr
omkring i sydvästra delen af Tyskland, vinnande
uppehälle och ära som idkarc af den bortdöende
minnesångcn, hvars inre
het hanS
Konrads frän Wurzbur* bild ,
efter en miniatyr i Månes- net ocn YPP1^
siska handskriften. godt lämpade
sig att
öf verskyla. (K:s sånger
af denna art finnas tryckta i F. H. von der Hagens
"Die minnosinger", 1838, kritisk uppl. af E. Bartsch,
1870, m. fl. samlingar.) Han bosatte sig slutligen
i Basel och dog där 1287. I sin skaldeverksamhet
utöfver rninnrsångarrns framstår han fördelaktigast
på den poetiska be-
Ord, som saknas under
rättelsens område. Hit höra dikterna Engelhard
(utg. af M. Haupt, 1844;, 2:a uppl. 1900), Kaiser
Ollo 1. Ollo mil dem barle (utg. af K. A. Hahn,
1838; äfven i "Erzählungen und schwänke", utg. af
H. Lambel, 1872, 2:a uppl. 1883, i samlingen "Deutsche
classiker des mittelalters") och Der schicanenrilter
(utg. af W. Grimm i "Altdeutsche wälder", 1815,
och af F. Roth, 1861; äfven i K. V. Mullenhoffs
"Altdeutsche sprachprobcn", 1864, 2:a uppl. 1871), i
hvilken sång berättelsen om Lohengrin förlägges från
Graalsagan till den karolingiska sagokretsen. Andra
berömda dikter af K. äro Die goldene schmiede
(utg. af W. Grimm, 1840, öfv. till modern tyska af
B. Arens 1904), en lofsång till Heliga jungfruns
ära, vidare de båda legenderna om påfven Sylvester
(utg. af \V. Grimm, 1841) och den helige Alexius
(utg. af H. F. Massmann, 1843, och af M. Haupt i hans
"Zeitschrift fur deutschcs alter-thum", 1845) samt
den allegoriska dikten Der welt lohn (utg. af F. Roth,
1843, samt i F. H. von der Hagens "Gesamnitabenteuer",
1850, och H. Lam-bels "Erzählungen und schwänke",
1872, 2:a uppl. 1883). Mot slutet af sitt lif skref
K. ett väldigt epos, som han ej hann afsluta, Der
trojanische krieg, hvilket hufvudsakligen grundar
sig på den franske trouveren Benoit de S:te Mores
dikt "La destruction de Troyes" (se T ro jaså ga
n). En annan dikt af K., rartonopicr und Meliur
(utg. af E. Bartsch, 1870), en version efter tidens
smak af sagan om Amor och Psyche, förblef ock
ofullbordad. l-5. (Kj-t.)
Konrad, tysk prelat och korsfarare, d. i okt. 1200
i Riedfeld i Frankcn, var son till pfalzgrefve Otto
af Wittclsbach och blef 1161 ärkebiskop i Mainz. Då
hans försök att förmå kejsar Fredrik Barbarossa till
försoning med påfven Alexander III misslyckades,
öfvergaf han kejsaren och slöt sig afgjordt till
Alexander. På grund däraf afsatte Fredrik honom
(1165). Men af påfven utnämndes han till kardinal
och valdes 1177 med kejsarens bifall till ärkebiskop
af Salzburg. 1183 återfick han ärkebiskopsstiftet
Mainz. Han var synnerligen verksam för Fredrik
Barbarossas deltagande i det tredje korståget (1189)
och deltog själf 1197-98 i ett korståg till Heliga
landet. - Jfr biografi af Will (1880).
Konrad från Marburg, tysk korstågspredikant och
inkvisitor, föddes i senare hälften af 1100-talet
i eller nära Marburg. Om hans barndom och ungdom
har man sig nästan intet bekant med säkerhet;
huruvida han tillhört någon munkorden, vet man
icke heller. Redan under påfven .Innocentius III
uppträdde han (omkr. 1214) som korstågspredikant. Hans
egentliga historia börjar dock med hans vistelse vid
landtgrcfven af Hessen och Thuringen Ludvig IV:s
(1216-27) hof i egenskap af dennes rådgifvare och
hans gemåls, landtgrefvinnan Elisabets, biktfader. I
denna sin ställning utöfvade han ett välgörande
inflytande på hofvet och Ludvigs regering. Efter
Ludvigs död fortfor E. att vara hans gemåls biktfader,
och han marterade då sitt biktbarn både till själ
och kropp med en stränghet, som kan kallas grymhet,
för att ödmjuka henne och fullkomna henne i helig
världsförsakelse. Vid hennes död (1231) utverkade han
af påfven Gregorius IX hennes helgonförklaring. Den
fanatiska grymhet K. lagt i dagen som den hel. El iså
bets biktfader visade han i ännu högre grad som tysk
"visitator och inkvisitor", hvartill han af nyssnämnde
påfve utnämndes 1232. Ge-
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
