- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
833-834

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstantin (Constantinus), många romerska och östromerska (bysantinska) kejsare, af hvilka följande äro de märkligaste: 1. K. I den store, f. 288 e. kr. - Konstantin (Constantinus), många romerska och östromerska (bysantinska) kejsare, af hvilka följande äro de märkligaste: 2. K. II, den föregåendes son - Konstantin (Constantinus), många romerska och östromerska (bysantinska) kejsare, af hvilka följande äro de märkligaste: 3. K. III, son af kejsar Herakleios - Konstantin (Constantinus), många romerska och östromerska (bysantinska) kejsare, af hvilka följande äro de märkligaste: 4. K. Togonatos - Konstantin (Constantinus), många romerska och östromerska (bysantinska) kejsare, af hvilka följande äro de märkligaste: 5. K. V Kopronymos - Konstantin (Constantinus), många romerska och östromerska (bysantinska) kejsare, af hvilka följande äro de märkligaste: 6. K. VI Porfyrogennetos ("den purpurborne"), den föregåendes sonson - Konstantin (Constantinus), många romerska och östromerska (bysantinska) kejsare, af hvilka följande äro de märkligaste: 7. K. VII Porfyrogennetos, af den macedonska dynastien - Konstantin (Constantinus), många romerska och östromerska (bysantinska) kejsare, af hvilka följande äro de märkligaste: 8. K. VIII, yngre son till Romnos II - Konstantin (Constantinus), många romerska och östromerska (bysantinska) kejsare, af hvilka följande äro de märkligaste: 9. K. IX Monomachos - Konstantin (Constantinus), många romerska och östromerska (bysantinska) kejsare, af hvilka följande äro de märkligaste: 10. K. X Dukas - Konstantin (Constantinus), många romerska och östromerska (bysantinska) kejsare, af hvilka följande äro de märkligaste: 11. K. XI, den siste östromerska kejsaren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Trupperna skildes i två klasser: en skulle
upprätthålla ordningen i rikets inre, den andra
värja gränserna. Kejsaren skulle vid sin sida
ha vissa högre ämbetsmän; högst var magister
officiorum
(riksmarskalken). Fyra rangklasser
inrättades (illustres, spectabiles, clarissimi,
perfectissimi). Till följd däraf uppstod en hof-
och ämbetsadel, som åtnjöt särskilda privilegier
(skattefrihet m. m.), under det att massan af
folket hårdt trycktes af de genom den kostsamma
hofhållningen ökade skatterna. Man har ansett, att
de nya inrättningarna påskyndat rikets upplösning;
men denna förebråelse är ej rättvis, i synnerhet
som de utgjorde endast den naturliga utvecklingen af
förvaltningssystemet i världsriket.

En tredje åtgärd af betydelse var residensets
förflyttning. K. hade lika litet som Diocletianus
någon förkärlek för Rom, hvilket f. ö. flera af
hans föregångare måst som vistelseort utbyta mot
lägret. Tvärtom vistades han i Rom så litet som
möjligt, och snart mognade hos honom tanken att skapa
en ny hufvudstad vid Bosporen, på ett ställe, hvars
fördelar han lärt känna under kriget mot Licinius,
näml. det gamla Bysantium. Det sammanhängde måhända
ock med hans organisation i öfrigt att ega en
hufvudstad fri från alla republikanska minnen,
och möjligen inverkade äfven tanken på närheten
till Donau och Eufrat, där gränserna då syntes bäst
behöfva bevakning. Den nya hufvudstaden, till hvars
förskönande inga kostnader sparades och som efter
honom fick namnet Konstantinopel, invigdes 11 maj 330.

K:s karaktär har blifvit olika bedömd, i det att
kristna skriftställare upphöjt, hedniska nedsatt
honom. Sanningen torde här, såsom i allmänhet, ligga
i midten. Utan tvifvel var han ej blott personligt
tapper, utan ock begåfvad med utmärkta härförar- och
regentegenskaper, hvaremot den rent mänskliga sidan
af hans väsen är mindre tilltalande. Själfvisk var
han nog af naturen, om också de yttre förhållandena
måste ha utöfvat stort inflytande på utbildningen af
hans karaktär och föranledt honom att slå till, när
det behöfdes, särskildt för upprätthållande af rikets
lugn och på slutet, när Diocletianus’ (se d o.) system
ej längre kunde bestå, af riksenheten. Han hade med
sin första gemål, eller måhända älskarinna, Minervina,
en ädel och rikt utrustad son, Crispus. Denne lät han
döda, möjligen, såsom man berättar, på tillskyndelse
af Crispus’ styfmoder, Fausta, hvilken han senare
lät afdagataga, väl till följd af äktenskapsbrott;
uppgifterna härom äro dock osäkra. Med Fausta skall
han ha haft bl. a. sönerna Konstantin, Konstantius
och Konstans, hvilka blefvo hans efterträdare, samt
dottern Helena, hvilken förmäldes med sin kusin kejsar
Julianus. – Huru K. än må bedömas, synes han dock
värd sitt tillnamn "den store", icke minst därför
att han förstod, hvad tiden kräfde, och genom sina
åtgöranden gaf den till döden dömda romarvärlden en
styrka och en stadga, som voro mäktiga att öfverlefva
densamma. Litt.: Manso, "Leben K:s" (1817), och Firth,
"Constantine the great" (1905).

2. K. II, den föregåendes son, blef efter faderns
död (337) kejsare jämte sina bröder Konstantins och
Konstans. Hans välde omfattade prefekturen Gallien
(Gallien, Spanien och Britannien). K. saknade stadga i
karaktären och drefs af ärelystnad. Han råkade snart
i strid med sin broder Konstans, hvilken han
ville fråntaga Afrika, men blef slagen vid Aquileja
340 och omkom under flykten.

3. K. III, son af kejsar Herakleios och Eudokia,
utnämndes 641 till medregent, men dog ett par
månader efter faderns samma år inträffade död.

4. K. Togonātos ("den skäggige"), kejsare
668–685, en krigisk man, som lyckades kväfva ett
farligt uppror på Sicilien, som kostade hans fader,
Konstans II, lifvet; 678 slöt han en 30-årig fred
med kalifen Muāwija, som han måste betala tribut, 679
afträdde han landet mellan Balkan och nedre Donau åt
bulgarerna; likaså lämnade han åt kroater och serber
af dem intaget land. Mycket teologiskt intresserad,
höll K. IV det sjätte ekumeniska kyrkomötet 680 (se
Monoteleter). – 5. K. V Kopro’nymos ("den
smutsnamnige", möjligen så kallad af ett fientligt
prästparti), f. 719, efterträdde 741 sin fader, Leo
III Isauriern, på Östromerska rikets tron och förde
segerrika krig mot bulgarerna och sarasenerna, men
kunde icke hindra, att Grekland härjades af slaver.
Han stupade 775 under ett fälttåg mot bulgarerna.
I hård förföljelse mot bilddyrkarna gick han längre än
sin fader och straffade de motspänstige munkarna genom
klostrens upphäfvande. Han var i sitt 1:a gifte
förmäld med sin kazariske grannfurstes ("kaganens")
dotter och efterträddes af en son i detta äktenskap,
Leo IV.
– 6. K. VI Porfyroge’nnetos ("den purpurborne"),
den föregåendes sonson, 780–797. Under den svage
kejsaren fördes regeringen af hans moder, Irene
(se d. o.). – 7. K. VII Porfyro-ge’nnetos,
af den macedonska dynastien, son af kejsar Leo VI,
föddes 905, erhöll 913 tronen efter sin farbroder
Alexander, hade 920–944 till samkejsare Romanos I
Lekapenos, hvars dotter Helena han äktat,
och dog 959 af gift, sannolikt med hans sons och
efterträdares, Romanos II:s, vetskap. Han var en
svag regent och lät leda sig af sin gemål och hennes
fader. Däremot utmärkte han sig för lärdom samt som
beskyddare af vetenskap och konst. Själf författade
han – åtminstone delvis – en lefnadsbeskrifning
öfver sin farfader, kejsar Basileios I, en skrift
om rikets styrelse, äfven innehållande notiser
om främmande folkslag i öster och norr (bl. a. en
skildring af ryssarnas färdväg utför Dnjepr
till Konstantinopel, af vikt för historien om
ryska rikets ursprung), vidare en framställning af
ceremoniordningen vid bysantinska hofvet samt ett
krigsvetenskapligt arbete samt föranledde utgifvandet
af flera samlingsverk af allmännyttigt innehåll.
Hans verk utgåfvos första gången i Leiden af
J. Meursius 1617. Den af B. G. Niebuhr m. fl.
utgifna samlingen "Corpus scriptorum byzantinorum"
(1828 o. f.) upptager dem. – 8. K. VIII, yngre son
till Romanos II, först den äldre broderns Basileios
II:s medregent (976–1025), sedan ensam kejsare
till 1028.
– 9. K. IX Mono’machos, gift med kejsar
K. VIII:s dotter Zoë, kejsare 1042–54,
en duglig fältherre, som slog ryssarna,
tillbakakastade seldschukerna och eröfrade
Armenien. K. drog sig slutligen tillbaka
till ett kloster, lämnande regeringen åt
sin hustru Teodora. – 10. K. X Dukas
(1059–67), var en lärd man, men olycklig regent
och försummade rikets försvarsväsen.
– 11. K. XI, den siste östromerske kejsaren,
son af Manuel II Palaiologos, efter sin moder,
Irene Drakosa, kallad Dragases, f. 1403, efterträdde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:07 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0443.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free