- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
835-836

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstantin (Constantinus), många romerska och östromerska (bysantinska) kejsare, af hvilka följande äro de märkligaste: 11. K. XI, den siste östromerska kejsaren - Konstntin, påfvar. 1. K. I, f. i Syrien - Konstntin, påfvar. 2. K. II valdes, ehuru lekman - Konstantin, ryska storfurstar: 1. K. Pavlovitj - Konstantin, ryska storfurstar: 2. K. Nikolajevitj - Konstantin, ryska storfurstar: 3. K. Konstantinovitj - Konstantin, hertig af Sparta

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1448 sin broder Johannes VIII i herraväldet öfver de
återstående spillrorna af riket. Han ådagalade 1453
klokhet och mod under försvaret af Konstantinopel
mot Muhammed II:s förkrossande öfvermakt och föll
med vapen i hand 29 maj vid stadens stormning
af turkarna. Jfr f. ö. Östromerska riket.

1–2. R. Tdh. 3–11. (J. C.)

Konstantin (lat. Constantinus), påfvar. 1. K. I,
f. i Syrien, d. 9 april 715, efterträdde Sisinnius och
invigdes 25 mars 708. Han höll skickligt fast vid sina
företrädares politik gentemot Italiens biskopar och
kejsaren i Konstantinopel, där han vistades 709–711. –
2. K. II valdes, ehuru lekman, genom våldsamt
ingripande af sin broder hertig Toto af Nepi 28 juni
767 till påfve efter Paul I och invigdes 5 juli s. å.,
men blef med våld störtad i juli 768, inspärrades
efter valet af Stefan III (IV) i ett kloster och
bländades. Han lefde ännu 769. – Litt.:
Langen, "Geschichte der römischen kirche von Leo I. bis Nikolaus I." (1885).

Konstantin, ryska storfurstar:

illustration placeholder

1. K. Pavlovitj, andre son af kejsar Paul I
och Maria Fedorovna (prinsessa af Württemberg), f. 8
maj 1779, d. 27 juni 1831 i Vitebsk, förmälde sig 1796
med Juliana (Anna Fedorovna) af Sachsen-Koburg. Han
deltog från 1799 i de ryska fälttågen mot Frankrike,
anförde gardena vid Austerlitz (1805) och Leipzig
(1813), bevistade Wien-kongressen (1814–15) och
förde sedan högsta befälet i Polen, hvars verklige
regent (under kejsaren) han blef 1822. Underlig
till lynnet och despotisk, förde han ett strängt
regemente. 1819 skilde han sig från sin gemål och
ingick 1820 morganatiskt äktenskap med en ung polska,
grefvinnan Joanna Grudzinska (f. 1799, d. 1831),
som en tid därefter erhöll titeln prinsessa af
Lowicz. I sammanhang med detta giftermål afstod
K. i jan. 1822 sin arfsrätt till ryska tronen,
till förmån för sin yngre broder Nikolaus. Men saken
hölls hemlig, hvarför Nikolaus efter Alexanders död
(l dec. 1825) i Petersburg lät hylla K. som kejsare
och själf besteg tronen, först sedan han mottagit
K:s förnyade afsägelse. Vid revolutionens utbrott i
Warschau 29 nov. 1830 öfverfölls K. i sin bostad,
men undkom, lät följande dag de ryska trupperna
onödigtvis utrymma staden och drog sig snart tillbaka
ända till ryska gränsen. – Biogr. af Karnovitj (2:a
uppl. 1899). – 2. K. Nikolajevitj, den
föregåendes brorson, andre son af kejsar Nikolaus I
och Alexandra Fedorovna (Charlotte af Preussen), f. 21
sept. 1827, d. 24 jan. 1892 i Pavlovsk, utbildades
till sjöman, förde under Krimkriget (1853–56) befälet
öfver Östersjöflottan och uttalade sig bestämdt mot
eftergifter åt västmakterna. 1857 erhöll han högsta
ledningen af marinväsendet. K. blef vid denna tid
medelpunkten för en krets af liberala män, bidrog till
utfärdandet af lagen om lifegenskapens afskaffande
och visade sig öfver hufvud som varm reformvän. I
juni 1862 utnämndes han till ståthållare i det oroliga

Polen, men blef genast (3 juli) föremål för ett
mordförsök. K. iakttog likväl ett försonligt
uppträdande, äfven sedan den allmänna resningen i
landet utbrutit (i jan. 1863), utan att därmed kunna
återställa lugnet. Han återvände 25 aug. 1863 till
illustration placeholder

Petersburg. 1865 blef K. president i riksrådet
och behöll chefskapet öfver sjöväsendet. Men
efter Alexander II:s död (1881) såg han sig,
på grund af sina liberala tänkesätt, nödsakad
att lämna sina befattningar och aflägsna sig från
hufvudstaden. K. förmälde sig 1848 med Alexandra af
Sachsen-Altenburg (som rysk storfurstinna Alexandra
Josifovna) och egde med henne 5 barn, af hvilka den
äldsta dottern, Olga (f. 1851), 1867 äktade Georg,
hellenernas konung. – 3. K. Konstantinovitj, den
föregåendes son, skald, f. 1858, förvisades 1881 jämte
fadern, men benådades liksom denne 1883. Han har vid
sidan af sin militära verksamhet gjort sig känd som
varm vän af vetenskap, poesi och konst. Under märket
K. R(omanov) utgaf han i privatupplaga en samling
lyriska dikter (1886; 2:a uppl. i bokhandeln 1889)
och för allmänheten
Novyje Stichotovrenija K. R. (nya dikter; 1889).
I sin veka, rent lyriska verskonst är K. närmast
besläktad med Majkov och Fjet, hvilka han ock egnat
sin poetiska hyllning. Bland hans dikter (stämningsbilder,
reseminnen från södern, vemodiga reflexioner o. d.)
framstå hans enkla sympatiska bilder ur militärlifvet
(Otjerki polkovoj zjizni),
dessutom har han öfversatt Shaksperes "Hamlet" m. m.
och författat texten till en Pusjkin-kantat af
A. Glasunov (1899). Diktprof på svenska finnas
i K. Lindquists "Ur Rysslands sång". – K. är
president för ryska vet. akad. (1889) och hedersled.
af Svenska vet. akad. (1902). Han var ordf. i
svensk-ryska gradmätningskommissionen på Spetsbergen
och representerade ryske kejsaren i Stockholm såväl
vid Oskar II:s regeringsjubileum 1897 som vid hans
begrafning 1907.

1 o. 2. (G. W–k.) 3. A–d J.

Konstantin, hertig af Sparta, kronprins af Grekland,
äldste son till konung Georg I och drottning
Olga, f. 2 aug. 1868 i Aten, förklarades 1886
myndig, studerade en tid juridik och statsrätt i
Leipzig, avancerade på den militära banan till
gen.-löjtnant och utnämndes vid krigsutbrottet
1897 till befälhafvare öfver den i Tessalien mot
turkarna opererande armén. Motgångarna i kriget,
för hvilka den allmänna opinionen gjorde honom till
syndabock, väckte en så stark ovilja mot honom,
att man t. o. m. en tid ropade på hans uteslutande
från tronföljden. Han utnämndes 1900 till högste
befälhafvare för grekiska hären och sökte som sådan
genomföra dess reorganisation, men ådrog sig därvid
beskyllningar för gunstlingsväsen och nödgades genom
1909 års militärrevolt nedlägga sin befattning och
för några månader lämna Grekland, dit han återkom i
april 1910. 27 okt. 1889 trädde han i äktenskap med
kejsar Vilhelm II:s syster Sofia (f. 14 juni 1870),
som skänkt honom sönerna Georg (f. 1890), Alexander

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:07 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0444.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free