Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstanz-kansliet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka en af kyrkoreformens främsta målsmän, biskopen
af Cambray, Pierre d’Ailli (se d. o.), vidare 3
patriarker, 33 ärkebiskopar, 150 biskopar, ett stort
antal abboter och klosterandliga, äfvensom doktorer
och professorer från en mängd universitet, bland dem
Parisuniversitetets kansler Gerson (se d. o.). Bland
världsliga deltagare nämnas utom konung Sigmund,
som ankom vid jultiden 1414, sändebud från de flesta
af Europas katolska monarker samt vidare en mängd
furstar af lägre grader. Härtill slöto sig en mängd
handelsmän samt löst folk af olika slag, gycklare och
fala tärnor, så att en samtida skildrare – visserligen
öfverdrifvet – uppskattar antalet främlingar till
omkr. 72,000. Påfvens förhoppning att genom de
närvarande italienarnas numeriska öfverlägsenhet
styra konsiliet omintetgjordes genom dess fördelning
på nationer, erkänd sedan 7 febr. 1415. Från början
funnos fyra sådana, den franska, engelska, italienska
och tyska, till hvilken äfven hörde skottar, bömare,
polacker, ungrare och skandinaver; senare tillkom en
femte, spansk nation. I hela sin organisation har
konsiliet omisskännligen rönt inflytande af Paris’
universitet.
Trefaldig var den uppgift, som förelåg: enhetens
återställande inom kyrkan (causa unionis), den
katolska trons befästande mot irrläror (causa fidei)
samt kyrkans reformation till hufvud och lemmar (causa
reformationis). Med de kyrkliga motsättningarna
sammanknöto sig ock de politiska motsatserna de
västerländska staterna emellan; men denna sida af
konsiliets historia är ett ännu blott i ringa grad
utredt problem.
Hvad enhetsfrågan angår, så var vid konsiliets
sammanträdande situationen följande. Kyrkomötet i Pisa
hade afsatt de båda täflande påfvarna Gregorius XII
och Benedikt XIII och i stället uppsatt en ny påfve,
Alexander V, 1410 efterträdd af Johannes XXIII. Då
de båda afsatte påfvarna vägrade att böja sig för
kyrkomötets beslut, hade kristenheten 1414 icke mindre
än tre påfvar. Gregorius XII förklarade sig emellertid
nu beredd att abdikera, därest de båda andra påfvarna
gjorde sammaledes, och enahanda förbindelse afgaf,
nödd och tvungen, Johannes XXIII på mötets andra
session (2 mars 1415). Snart ångrade han emellertid
sitt löfte och rymde (20 mars s. å.) nattetid
till Schaffhausen. Vid sin femte session (6 april
1415) antog konsiliet fyra dekret, af hvilka det
viktigaste, det berömda Hæc sancta, kodificerar
den episkopalistiska principen (se
Episkopalism). Det häfdade konsiliets öfverhöghet öfver
påfven: konsiliet representerar hela den stridande
kyrkan och har sin myndighet omedelbart af Kristus:
hvar och en är därför underkastad densamma i hvad
angår trossaker, schismens biläggande och kyrkans
reformation. 2 maj öppnades mot Johannes XXIII en
process, hvarunder han anklagades för heresi, simoni
och andra förbrytelser, och ehuru anklagelserna
mot honom till stor del voro öfverdrifna eller
ogrundade, blef han 29 maj 1415 afsatt. Gregorius
XII nedlade 4 juli s. å. sin värdighet, och efter
fruktlösa underhandlingar med Sigmund och sedan de
pyreneiska rikena affallit från hans obediens, blef
Benedikt XIII 26 juli 1417 afsatt. Därmed voro alla
hinder för enhetens återställande undanröjda.
Sin uppgift att värna och befästa den rena läran
löste konsiliet genom fördömandet af Hus (se d. o.)
och Hieronymus af Prag (se d. o.), hvilka båda ledo
döden på bålet, den förre 6 juli 1415, den senare 30
maj 1416.
Kyrkoreformfrågan befanns mera segsliten än de
båda andra. På kardinalernas förslag tillsattes
24 juli 1415 ett reformutskott, bestående af tre
kardinaler samt åtta medlemmar från hvar och en
af konsiliets fyra nationer – i allt således 35
medlemmar. Sedan detta utskott 8 okt. 1416 framlagt
ett första reformförslag, afstannade för en tid
förhandlingarna i frågan, men återupptogos 1417 och
ledde till, att utskottet framlade sitt förslag i
omarbetadt och fullständigadt skick. Härmed råkade
saken ånyo i stockning. Sigmund och reformpartiet
önskade påfvevalets uppskjutande, tills en reform
kommit till stånd, under det att det kuriala partiet
ville ge valfrågan prioritet. Härom kämpades länge,
och tvisten löstes i juli 1417 genom en kompromiss:
reformverket i hvad anginge capita ecclesiæ
("kyrkans hufvud") skulle komma till stånd före
valet, reformationen in membris ("i lemmarna") efter
detsamma och i samförstånd med den nye påfven. En ny
kommission tillsattes, bestående af fem ledamöter från
hvardera af konsiliets fem nationer, och framlade –
med begagnande af den föregåendes arbeten – ett nytt
reformförslag. I sept. 1417 fordrade kardinalerna,
italienare, spanjorer och fransmän, att valet skulle
ega rum. Då den engelska nationen ej gaf Sigmund
erforderligt stöd, såg han sig nödsakad att ingå på
en ny kompromiss, enligt hvilken påfven visserligen
omedelbart skulle väljas, men garantier ställas
för reformernas genomförande. I öfverensstämmelse
härmed antogos 9 okt. 1417 fem reformdekret,
af hvilka det viktigaste, det berömda Frequens,
stadgade periodiskt återkommande kyrkomöten samt
ett par andra afsågo att skydda prästerskapet
mot maktöfvergrepp och utpressningar från kurians
sida. Om formen för det stundande valet enades man
30 okt., och den blifvande påfvens reformatoriska
förpliktelser inskränktes till en reformation "in
capite et curia Romana" (hvad beträffar kyrkans hufvud
och den romerska kurian) närmare angifven i aderton
punkter; bestämmelser rörande kardinalernas antal,
kvalifikationer och nationalitet, inskränkning
af påfvestolens befogenheter med hänsyn till
reservationer, annater, dispenser, indulgenser,
tionde o. s v. Därefter valdes 11 nov. till påfve
Oddo Colonna, som antog namnet Martin V (se d. o.). De
af honom utfärdade kanslireglerna visade emellertid,
att af hans reformvänlighet föga var att vänta. Ett
tredje reformutskott tillsattes väl, men då detta
ej kunde åstadkomma en lifskraftig reform och ett
af påfven framlagdt förslag strandat, beslöt man
att som reformdekret publicera de punkter, i hvilka
enighet uppnåtts, men hänvisa öfriga bestämmelser
till separata uppgörelser mellan kurian och de olika
nationerna (se Konkordat). De sju reformdekreten
af 21 mars 1418 vända sig hufvudsakligen mot missbruk
inom finansförvaltningen (unioner och inkorporationer,
exemptioner, dispenser o. s. v.). I de senare af
slutade konkordaten lyckades påfven förhindra alla
mera vidtgående reformer. Konsiliet hade sin sista
session 22 april 1418 och ändade sålunda i hufvudsak
med kurians seger, om också de konsiliära idéernas
lifskraft på länge ej var bruten.
Vid Konstanzkonsiliet närvoro ombud äfven för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
