Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kontinentalförbindelser - Kontinentalklimat. Se Klimat. - Kontinentalmakter - Kontinentalrouten - Kontinentalsystemet - Kontinentaltåg - Kontinentalöar. Se Ö. - Kontingent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tåg i det andra. Dessa förbindelser uppehållas dels af den svensk-preussiska Trelleborg-Sassnitz-linjen (ångfärja), dels af linjerna öfver Danmark, nämligen öfver Gjedser-Warnemunde (ångfärja), öfver Korsör -Kiel (ångbåt) samt öfver Korsör-Nyborg-Fredericia-Vamdrup (ångfärja). Sedan å Trelleborg- Sassnitz-linjen numera direkta vagnar mellan Sverige å ena sidan samt Berlin och Hamburg å andra sidan framföras i anslutning till hufvudtågen till och från Berlin och Hamburg, är ifrågavarande linje den viktigaste för svensk trafik och för transitotrafik genom Sverige. (Se vidare Kontinentalrouten och Trelleborg-Sassnitz-linjen.) A. d’A.
Kontinentalklimat. Se Klimat.
Kontinentalmakter, staterna på Europas fastland, i motsats till England.
Kontinentalrouten [-ro’ten] kallades i dagligt tal den direkta, året om underhållna, af svenska och tyska statsverken subventionerade ångbåtsförbindelsen mellan Sverige (Trelleborg) och Tyskland (Sassnitz, på ön Rügen), som högtidligt öppnades 29–30 april 1897. Genom denna nya förbindelse, som stod i anslutning till järnvägstrafiken i Sverige och Tyskland, erhöll Sverige, som dittills hufvudsakligen varit hänvisadt till vägen öfver de danska öarna, en snabbare och bekvämare förbindelse med kontinenten. I Trelleborg stodo ångbåtarna (till lika antal svenska och tyska) dagligen i en till en början genom Lund–Trelleborgs järnväg, men fr. o. m. 1899 genom en särskildt för detta ändamål byggd ny järnväg mellan Malmö och Trelleborg, Malmö–Kontinentens järnväg (se d. o.), förmedlad förbindelse med statens järnvägar. Färden mellan Trelleborg och Sassnitz drog 4 timmar på dagen och 4 1/4 timme på natten. Resan från Stockholm till Berlin fullbordades under tiden juni–sept. till en början på 24 1/2 timme och under
den öfriga delen af året på 27 timmar. Emellertid förkortades resetiden under hand, så att den under sommaren 1909 nedgick till 22 timmar. 7 juli 1909, då svenska och preussiska staterna öfvertogo trafiken, insattes ångfärjor på routen. (Se vidare Trelleborg–Sassnitz-linjen.) A. d’A.
Kontinentalsystemet (fr. le blocus continental) l. Fastlandsspärrningen kallas Napoleon I:s planmässiga försök att utestänga England från all handel på den europeiska kontinenten. Det brukar dateras från hans ryktbara dekret af Berlin 21 nov. 1806. De brittiska öarna förklarades genom detsamma i det strängaste blockadtillstånd, så att icke ens bref till England eller med utanskrift på engelska finge befordras; engelska undersåtar på alla af Frankrike eller dess allierade besatta områden skulle anses för krigsfångar och all påträffad egendom, som tillhörde engelsmän, konfiskeras; inga från England eller dess kolonier kommande skepp finge mottagas, och all handel med engelska varor skulle upphöra.
Idén till systemet var gammal. Redan Ludvig XIV sökte genom att ruinera fiendens handel nedbringa hans värnkraft, och jakobinerna hade genom liknande dekret, som de förgäfves sökt praktiskt genomföra, sträfvat att stäcka Englands försvarsmöjligheter. Dess viktigaste export till kontinenten utgjordes af kolonialvaror och bomull. 20 juni 1803 förbjöd Napoleon all import af kolonialvaror, som direkt eller indirekt kommo från England. 20 juli s. å. förbjöds tillträde till alla franska hamnar för fartyg, som kommit från England. Fullkomligt prohibitiva taxor åsattes en del engelska industriartiklar genom olika dekret. England svarade på Berlindekretet genom de ryktbara kabinettsorderna af 7 jan. och 11 nov. 1807, hvarigenom de neutrala ländernas handelsflottor underkastades de mest rigorösa bestämmelser. Alla neutrala fartyg ålades att anlöpa London, Malta eller andra engelska hamnar för att där verifiera sin last och erhålla seglationsrätt mot enorma afgifter. Napoleon dekreterade då (17 dec. 1807 i Milano och 11 jan. 1808 i Tuilerierna), att hvarje skepp, som åtlydt de engelska bestämmelserna, skulle anses denationaliseradt och som "god pris". "Dessa åtgärder, som blott äro en rättvis vedergällning för det barbariska system, som antagits af engelska regeringen, hvars lagstiftning liknar Algeriets, skola icke tillämpas beträffande de nationer, som veta att tvinga engelska regeringen att respektera deras flagga", heter det i förstnämnda dekret. Emellertid försiggick handeln mellan England och Frankrike i kraft af särskilda licenser, som utfärdades af hvartdera landets regering för vissa varor t. o. m. för fientliga fartyg, och resten utfördes genom ett alltmer tilltagande smuggleri. Napoleon drefs allt längre i hänsynslöshet genom Englands ej mindre hänsynslösa åtgärder, och 18 okt. 1810 förordnade han om uppbränning af alla engelska varor å kontinenten. Efter freden i Tilsit (7 juli 1807) behärskade han denna så godt som undantagslöst och gjorde därför genom sina påbud den engelska handeln afsevärdt afbräck. Denna kunde endast delvis taga skadan igen genom eröfringen af de franska kolonierna och öppnandet af en del dittills för densamma helt eller delvis stängda marknader, särskildt i Syd-Amerika. Den franska industrien rönte också genom kontinentalsystemet en tillfällig uppblomstring, och Napoleon kunde genom försäljning af licenser i ej ringa grad öka de franska statsintäkterna. Men systemet var dock omöjligt att konsekvent i längden upprätthålla på grund af den engelska industriens stora tekniska försprång och Englands rikare tillgång på kolonialvaror och råmaterial. Det har ansetts, att Napoleons vilja att upprätthålla och utvidga det mycket bidragit till invasionen på Pyreneiska halfön liksom till hans besättande af Nordsjökusten och svenska Pommern. Sveriges vägran att 1807 ansluta sig till systemet var en af hufvudanledningarna till
dess krig med Ryssland 1808–09 samt Finlands förlust, och genom freden i Paris (6 jan. 1810) måste det acceptera detsamma. Här tillämpades det dock aldrig fullt effektivt, utan Göteborg blef en stapelplats för den engelska smyghandeln, hvilket icke litet bidrog till denna stads uppsving. Äfven för Danmark vållade kontinentalsystemet en del ödesdigra förluster, i det England 1807 bortröfvade dess flotta af fruktan för, att denna annars skulle efter Tilsitfreden komma i Napoleons våld, och sålunda tvang Danmark att helt ansluta sig till honom, hvilket 1814 ledde till förlusten af Norge. Jfr J. H. Rose, "Napoleon and english commerce" (i "Napoleonic studies", 1904). E. A-t.
Kontinentaltåg, järnv., en i dagligt tal gängse benämning på de tåg, som förmedla kontinentalförbindelser (se d. o.).
Kontinentalöar. Se Ö.
Kontingent (fr. contingent, af lat.contingere,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
