Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konträrt motsatsförhållande - Kontski. 1. Antonio de - Kontski. 2. Apollinary de - Kontubernal - Kontumaciedom, jur. Se Contumacia och Tredskodom - Kontur - Konturfjädrar. Se Fjädrar, sp. 484. - Konturinnor. Se Calatravaorden. - Kontusion - Konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liksidiga" - "ingen triangel är liksidig". Sådana omdömen
kunna ej båda vara sanna, hvadan man därifrån, att
det ena är sant, kan sluta till, att det andra är
falskt. Men båda kunna vara falska, hvadan därifrån,
att det ena är falskt, ej kan dragas någon slutsats
beträffande det andras sanning eller falskhet. Tertium
datur, näml. "några trianglar äro liksidiga".
L. H. Å.»
Ko’ntski. 1. Antoni de K., polsk pianist, f. 1817 i
Krakau, d. 1899 i guv. Novgorod, utbildad hos Field
i Moskva och vid Wiens konservatorium, skördade
stort bifall för sitt fina spel under en mängd
konstresor, som förde honom till Paris, Spanien,
Tyskland, Petersburg (1853-67), London, New York,
Australien och Japan. Af hans salongs-kompositioner är
Le reveil du Hon allmänt bekant. Han skref en opera
och en operett. - 2. A p o 11 i-n a r y de K., den
föregåendes broder, violinist, f. 1825 i Warschau,
d. där 1879, utvecklade sig förvånande tidigt
till en firad virtuos och åtnjöt senare Paganinis
undervisning i Paris. 1853-61 var han kejserlig
kammarvirtuos i Petersburg. Därefter inrättade han
Warschaus konservatorium, hvars direktör han blef. _
A. L.*
Kontubernal (lat. contubernälis, af con, tillsammans,
och tabefrna, koja, tält), tältkamrat, rumskamrat. Jfr
Contubernium (äfven i Suppl.).
Kontumäciedom, jur. Se C o n t u m a c i a och
Tredskodom.
Kontur (fr. contour), omkrets, ytterlinje, abstrakt
gränslinje, som bestämmer ett föremåls form, särskildt
i teckning och målning; grunddrag.
Konturfjädrar. Se Fjäder, sp. 484.
Konturi nnor. Se Calatravaorden.
Kontusion (lat. contusio, sammanstötning) betyder
dels själfva den tilldragelsen, att någon del af
kroppsytan kommer i våldsam beröring med någon
främmande och ej hvass kropp, dels ock följderna af
detta våld. Härvid kan kroppen vara i relativ hvila
och det yttre våldet tillföras den (stötar och slag
af hvarjehanda art); eller ock kan kroppen stöta
emot det främmande föremålet (såsom vid ett fall
m. m.). Alltid förutsattes, att huden till följd
af sin elasticitet viker undan och förblir hel,
men att verkningarna drabba underliggande, mindre
eftergifliga delar. I vanligaste och lindrigaste
fall är det de under huden liggande kärlen, som
drabbas af våldet, hvaraf en blödning uppkommer,
ofta åtföljd af svullnad. "Blånader" äro ingenting
annat än manifestationer af sådana blödningar under
huden eller möjligen i hudens innersta lager. De
kunna framträda långt nedanför det träffade stället,
då blodet sänkt sig under huden, innan det tränger in
i densamma. Men vida svårare följder kunna inträffa
efter en kontusion: bristningar af större kärl,
sönder-rifning af muskler och senor, brott af ben,
äfven hufvudskålens, slutligen sönderslitningar af
inre organ (tarmar, mjälte, lefver), hjärnskakningar
och bristningar af hjärnsubstansen m. m. - Vid enklare
kontusioner är det en utbredd praxis att använda
köld i alla möjliga former, och utan tvifvel är också
detta ett godt medel. I många fall är dock förnuftigt
anordnad massage att föredraga. Vid svårare fall
och inre bristningar är faran utomordentligt stor,
så mycket hellre, som skadans vidd sällan låter
bestämma sig, förrän det är för sent att råda bot,
hvilket ej heller alltid är möjligt. Svårare
kontusion af de organ, som äro inneslutna
i bukhålan, har på sista tiden, icke
utan framgång, behandlats operativt.
Ksr. (J. Å.)
Konung (Kung) är svenska formen för det ord, som i
nu lefvande germanska språk (jfr da. och no. konge,
ty. könig, eng. king, o. s. v.) är den vanliga titeln
för regenten i en större, själfständig monarki samt,
då det gäller forntida eller ociviliserade folks
styrelse, öfver hufvud nyttjas att återge begreppen
monark, stamhöfding. Ordformen i svenskan kan
närmast uppfattas som bildad genom afledning från
ett i det fornnordiska språket förekommande konr,
och dess grundbetydelse torde vara "afkomling af en
förnäm man". Motsvarande ord i latinet och de romanska
språken (lat. rex, it. re, fr. roi o. s. v.) innebära
däremot begreppet "styresman".
I de forntida österländska monarkierna voro konungarna
enväldiga; i Greklands och Italiens forntida
stadsstater fanns visserligen urspr. ett, förnämligast
genom den aristokratiska släktförfattningen, inskränkt
konungadöme, men detta fick tidigt vika för en
republikansk statsordning, och sedan ansågs under
hela forntiden konung beteckna en envåldshärskare;
därför återupplifvades ej heller konungatiteln, när
Augustus gaf romerska riket en i republikanska former
dold monarkisk författning. Det var först genom den
germanska folkvandringen vid medeltidens början, som
konungadömet blef en allmän västerländsk institution,
men det germanska konungadömet var ej oinskränkt,
utan konungen delade makten med folket, och ur denna
"dualism" har, med det feodala konungadömet och nya
tidens enväldiga konungadöme som genomgångsformer,
framgått det moderna konstitutionella konungadömet,
som nu är Europas vanligaste statsform (se härom
Germanerna, sp. 1042-43). - Om konungadömets grund
ha olika teorier uppställts, hvilka icke saknat
praktisk politisk betydelse. Enligt den leokraliska,
som rådde i forntidens österländska monarkier - och
ännu i dag är ganska utbredd i österlandet - var
konungen af gudomen insatt till dess representant
eller betraktades rent af som en inkarnation (se
d. o.) af gudomen. Från gamla testamentet inkom den
med kristendomen också i Västerlandet, röjde sig
under medeltiden i påfvarnas anspråk på öfverhöghet
öfver de världsliga staterna (hvarom mera nedan),
omfattades af de lutherske reformatorerna i en mera
direkt form ("all öfverhet är af Gud") och användes
under nya tiden som stöd för en oinskränkt konungamakt
("härskar-suveränitet", t. ex. af Stuartarna, Ludvig
XIV och i Sverige af Karl XI). Den teokratiska
uppfattningen har gett upphof till kröningen (se d.
o.) och formeln: "Konung med Guds nåde" (se Dei gr ät
i a och Guds nåde), och därmed sammanhänga också de
särskilda hederstitlar, som af påfvarna tilldelats
vissa konungar (se Allra kristligaste konung, Allra
trognaste konung, Apostolisk konung, Defensor och
Katolsk konung). En yttring af medeltidens teokratiska
uppfattning var, att de kristna folken i analogi med
den yttre kyrkliga enheten ansågos böra bilda äfven en
politisk enhet, hvartill det romerska riket troddes
ha af Gud bestämts. Sedan romerska kejsarvärdigheten
(800) återupplifvats i Västerlandet (se K a r l,
romerska kejsare l, sp. 1027-28), gjorde därför de
romerske (tyske) kejsarna anspråk på en
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
