Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kora ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1015
Koralbok-Koraller
1016
mationstiden hade församlingssången, ledd af
a-cap-pellakör, varit ett omedelbart uttryck för
det friskt pulserande tros- och känslolifvet,
men allteftersom orgeln vann insteg och öfvertog
ledningen af psalmsången, fick denna alltmera sin
nyare långsläpiga och rytmlösa prägel. Därtill
bidrog äfven böjelsen att åt de världsliga
melodier, som ofta upptogos, förläna mera allvar
och högtidlighet. Upplysnings-tidehvarfvet med sitt
nyktra nivelleringsbegär fullbordade utslätningen
och förenklingen af koralmelodierna, bortskärande
af melismer, utplånandet af skillnaden mellan
långa och korta toner. - I den svenska kyrkan
idkades koralsången under katolska tiden af en mängd
"sjungepräster" och korgossar. (Medeltida sångböcker
med rätt rikliga och ofta sköna prof på dåtida
svensk kyrkosång finnas bevarade i k. biblioteket
och biblioteken i Uppsala, Skara, Linköping
o. s. v. samt i det troligen af Ghotan omkr. 1490
tryckta "Graduale", i de af finnen T. P. Euuta 1582
utg. "Pise cantiones" och de af 0. F. Byström 1900
ff. utgifna styckena "Ur medeltidens kyrkosång",
hvaraf flera pläga som "rytmiska koraler" sjungas
på Skansen.) Efter reformationen utvecklade sig här
församlingens psalmsång mycket långsamt. Den egde
emellertid rytmisk liffullhet och leddes af kantor
(klockare; se dessa ord) eller af inöfvad unison
skolkor. Man begagnade dels gamla medeltidshymner,
dels nya af svensk härkomst, dels allt flera från
utlandet införda, i synnerhet tyska protestantiska
koraler (af Luther, J. Walther, Phil. Nicolai,
J. H. Schein, J. Schop, J. Criiger, H. Albert,
G. Neumark, J. Neander m. fl.). Vår första psalmbok
med tryckta noter utkom 1616 i Uppsala. Omfångsrikare
var H. L. Ehezelius’ koralbok, 1619, och
viktigast blef den officiella koralpsalmboken
1697. Den ofvannämnda försteningen af rytmen blef
auktoriserad genom Hseffners koralbok (1820- 21),
hvilken oafsedt vissa förtjänster (se H se f f n e r)
är uppgjord efter godtyckliga principer och tillika
stöter dessa principer för hufvudet. Motståndet mot
densamma framträdde genast, förnyades sedan ofta och
alstrade åtskilliga försök till koralbearbetningar:
Åhlström, Pettersson, Mankell, Lewerth, Sandström,
Humbla, Södling. Omsider tog Musikaliska akademien
saken om hand och uppdrog 1867 åt Franz Berwald att
omarbeta Hseffners koralbok. Berwald medhann före
sin död (1868) 59 psalmer. I dessa (ännu otryckta)
bearbetningar rensade han grundligt harmonierna och
skänkte flera alternativ, men lät den likformiga
rytmen bibehållas orubbad. J. A. Josephson fick
uppdrag att fortsätta och utgaf 1877 ett "förslag
till ändringar" af ps. 60-200. Hans sträfvan att
göra melodierna lifligare inskränkte sig mest
till, att han åt många koraler återbördade den
enkla trippeltakten. En rik fond af historisk
och musikteoretisk insikt samt mästerskap i
harmonibehandling nedlade J. Lindegren i sitt arbete
"Svensk koralbok, den svenska församlingssångens
verkliga toner och rytmer, historiskt restituerade"
(1905), som förutom många äldre och nyare alternativ
omfattar alla 500 psalmerna, af Lindegren afsedda
att utföras med ledning af inöfvad unison kör jämte
orgel. Någon tvekan om hans bearbetnings praktiska
brukbarhet i allo vållas emellertid åtminstone af
den rätt ymnigt införda blandade takten, låt vara att
denna har gamla anor. Tidigare än hans arbete utkom
den på föranstaltande
af sällskapet Svenska kyrkosångens vänner
utarbetade, likaledes fullständiga "Svensk koralbok
i reviderad rytmisk form" (1901; 2:a uppl. 1903),
som ock bär vittne om det nyväckta intresset för
psalmsångens återförande till sin forna rytmiskt
friska och innerliga karaktär. - Den lutherska
kyrkans koral blef en viktig beståndsdel af
gudstjänsten och utöfvade äfven på den andliga
konstmusiken ett inflytande, som nådde sin
höjdpunkt i Seb. Bachs "passionsmusik". Bland
utgifvare af den evangelisk-lutherska
koralens ursprungsskatter må nämnas Winterfeld
(1843-47), Zahn, Schöberlein och Kummerle.
A. L.* E. P-t.
Koralbok, samling af (evangeliska) koraler,
satta fyrstämmigt eller med blott melodierna och
besiftrad bas, närmast till bruk för organisterna
vid ackompanjerandet af församlingens psalmsång. Se
E o r a 1.
Korallalger, bot., namn på algfamiljen Garallina-cece
(se Kalk al ge r).
Koralldjur, zool. Se Coelenterata.
Koraller, Koralldjur (Polypi, Anthozoa), zool.,
en klass af kavitetsdjurens (Cœlenteraternas)
hufvudafdelning, utmärkas därigenom, att själfva
djuret (polypen), nästan alltid fastväxt med den
nedre, bredare delen (foten), utgöres af en säck,
hvars öfre, öppna, smalare del är instjälpt i den
nedre, vidare delen och fritt nedhänger däri, men ej
når bottnen (jfr Cœlenterata, fig. 2). Den genom
denna instjälpning åstadkomna öfre kanten kallas
disk l. munskifva och har i sin midt munnen, som
nedåt fortsättes i svalgröret, hvilket nedåt är fritt
öppet mot kroppshålan (urtarmen). Från djurets yttre
vägg gå inåt vertikala skiljeväggar (septa), som äro
fria mot kroppshålan, men förena svalgröret med den
yttre väggen. Genom dessa skiljeväggar delas djurets
kroppshåla i rum l. fack. Stundom äro blott några
fullständiga, d. v. s. nå ända fram till svalgröret,
under det att andra upphöra, innan de nå svalgrörets
vägg, d. v. s. äro ofullständiga. Skiljeväggarna
bära könsorgan, muskler och mesenterialfilament
(tjocka strimmor af epitel, rikt på körtel- och
nässelceller). Kring munnen sitta indragbara,
oftast ihåliga armar (tentakler), till antal och
läge vanligen motsvarande kroppshålans fack. Dessa
armar äro fullsatta med s. k. nässelceller
(se Cœlenterata). Munnen tjänar både till
födans intagande och till de osmälta delarnas
utkastande. Särskild cirkulationsapparat finnes
ej. Nervsystemet står på det lägsta stadiet af
utbildning. De kolonibildande korallerna ha nästan
alltid ett skelett af kolsyrad kalk eller af ett
slags hornsubstans. Stundom uppbygges skelettet
af alternerande kalk- och horndelar. Man skiljer
på axelskelett och barkskelett. De förra äro
inskränkta till djurets inre, medan den mjuka
barken och de i denna belägna polyperna äro
oförkalkade. Barkskeletten däremot utgå från
polyperna och motsvara till en viss grad dessas
komplicerade byggnad. Koralldjuren äro skildkönade,
undantagsvis samkönade (hermafroditer). Jämte
könsfortplantning förekommer dessutom hos ett stort
antal koraller äfven fortplantning genom delning
och knoppning, hvarigenom greniga former uppstå,
enär de nya djuren oftast stanna i förbindelse med
moderdjuret och dymedelst bilda en koloni (korall-
l. polypstock). Genom de olika sätt, på hvilka
knoppningen och den mer eller mindre fullständiga
delningen försiggå,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
