- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
1033-1034

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korea ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och eröfrade hela halfön, som han förenade till ett rike Korai, med samma utsträckning som det senare K. Residens i det gamla Korai hade varit P-hjöng-jang, i det nya riket blef det Sun-to (det nuv. Kai-söng), 50 km. n. om Söul. Wang-ken dog 945, och hans efterträdare förklarade sig efter långa strider tributpliktig under det af Sung-dynastien åter enade Kina. – När senare mongolerna blefvo herrar i norra Kina, underkastade sig K. deras öfverhöghet, men undgick dock ej två förhärjande mongolinfall (1231 och 1240). Kublai-kan gjorde K. till operationsbas i sitt fåfänga försök att eröfra Japan (1266–81), hvilket utsatte K. för japanska härjningar, som medförde den koreanska sjöfartens undergång och framkallade en för framtiden bestående fientlighet mot Japan. I äldre tider hade den kinesiska kulturen öfver K. framträngt till Japan, och koreanerna hade varit japanernas lärare och utan tvifvel äfven själfva egt en hög kultur. Sedan Ming-dynastien bemäktigat sig väldet i Kina (1368), uppfordrade den K. att erkänna det gamla beroendet af Kina. Den då regerande 32:e konungen af Wang-dynastien afvisade dessa anspråk. En hans general Ni-taijo störtade då konungen och gjorde sig till landets herre samt hyllade Ming-kejsaren (1392). Han är grundläggaren af den till våra dagar regerande dynastien Yi. Man införde samtidigt kinesisk kalender och tidräkning, förvaltning och dräkt, så att K. ända till de sista åren varit en trogen afbild af Kina på Ming-dynastiens tid. Ni-taijo förlade residenset till Han-jang (det nuv. Söul) samt delade riket i 8 provinser, hvilken indelning bestod ända in på 1890-talet. Till en början bibehöll Yi-dynastien vissa förbindelser äfven med Japan, men dessa afbrötos alldeles 1460. – Emellertid sökte den store japanske statsmannen Hideyoshi att på 1590-talet eröfra K. De krig, som med anledning däraf fördes i K. 1592–98 (se därom bd XIII, sp. 1469–71, 1473–74), bräckte för århundraden K:s gamla kultur och alstrade ett oblidkeligt hat mellan de båda folken. Visserligen måste de koreanske
konungarna under 1600-talet betala tribut äfven till Japan, men denna upphörde af sig själf, och den enda förbindelse, som sedan bestod med detta land, var japanernas rätt att under sträng uppsikt få drifva handel på Fu-san. Till värn mot de mandschuiska infallen skapades 1616 ett öde gränsområde på högra stranden af Ja-lu, ungefär 100 km. bredt och 480 km. långt, byarna där förstördes, folket utdrefs, och på den västra sidan befästes det med palissader och fort ("den koreanska muren"). Sedan mandschuerua gjort sig till herrar i Kina, hyllades de äfven af Yi-dynastien. Från denna tid blef riket fullständigt afspärradt gentemot utlandet, och de försök, som gjordes af Ryssland (1866), Förenta staterna (1871) och Tyskland (1872) att knyta handelsförbindelser, blefvo afvisade; icke ens enskilda resande släpptes in i landet. Den makt, som först lyckades bryta denna K:s isolering, var Japan, som 1875 sände en väpnad expedition till K., hvilken tvang regeringen att afsluta traktaten 27 febr. 1876, en vändpunkt i landets historia. Huruledes andra makter senare (från 1882) lyckades ingå liknande traktater, genom hvilka vissa städer öppnades för utlänningarna, är ofvan omtaladt (sp. 1028). Japanerna blefvo snart föremål för ett lifligt hat från koreanernas sida, och 1882 utbröt i Söul ett uppror, riktadt mot japanerna, hvilkas sändebud i Söul måste fly. Han kom dock snart åter, och genom fördraget i Tsche-mul-p-ho fingo japanerna rätt att hålla trupper i Söul till sitt sändebuds skydd. 1884 utbröt ett nytt uppror, denna gång anstiftadt af de radikale i förbindelse med japanerna och riktadt mot konungens person. Sedan detta stillats, afslöto Kina och Japan 18 april 1885 en öfverenskommelse i Tien-tsin, att båda makterna skulle draga sina trupper tillbaka från K. och att, om förhållandena gjorde det nödvändigt för någondera makten att åter ditsända dem, i god tid därom underrätta den andra. De följande åren förflöto lugnt, men 1894 gjorde en fanatisk religiös sekt, Tonghak, uppror, och på regeringens begäran sände då Kina en mindre truppstyrka till K. Detta blef anledningen till det japansk-kinesiska kriget (1894–95), hvilket bl. a. medförde, att Kina genom freden i Shimonoseki afstod sin gamla makt öfver K. Redan under kriget hade flera uppror utbrutit mot japanerna, och efter freden blef oviljan mot dem mycket stark i regerings- och hofkretsarna. Själen där var drottningen, hvilken på japansk anstiftan mördades 8 okt. 1895; konungen och kronprinsen, som fruktade samma öde, flydde 11 febr. 1895 till ryska ambassaden, där de stannade till 20 febr. 1897. Under tiden träffade Japan och Ryssland (i Söul i maj, i Petersburg i juli 1896) öfverenskommelse om, att hvardera makten skulle hålla 1,000 man i K. till skydd för sina intressen, men eljest icke blanda sig i landets angelägenheter. 1897 antog konungen titeln kejsare (se sp. 1030.) och hade under de närmaste åren en skicklig rådgifvare i M’Leavy Brown, som ordnade finanserna och införde flera andra reformer. Det var dock klart, att det rysk-japanska dubbelväldet ej kunde räcka länge, rivaliteten mellan de båda makterna blef allt skarpare. Japan slog under sig post och telegraf, handel och penningväsen samt sände stora skaror emigranter till K. och fick ett öfvervägande inflytande på förvaltningen; Ryssland köpte strategiskt viktiga områden (t. ex. Ma-san-p-ho),
skaffade sig järnvägskoncessioner och begagnade sig af en 1896 erhållen rätt att fälla träd i Ja-lu-dalen till att sätta sig militäriskt fast där. Då det icke heller visade någon böjelse att utrymma Mandschuriet, slutade de förhandlingar, som länge förts mellan Japan och Ryssland i Petersburg, med krig. I början af detta tvangs K. att genom fördraget 23 febr. 1904 faktiskt, om än ej till formen, bli Japans vasall, och dess beroende blef sedermera ytterligare skärpt (se ofvan, sp. 1030). Koreanernas motvilja mot det japanska öfverväldet bröt ut i ett uppror i maj 1906, och då kejsaren uppmuntrade ämbetsmännens passiva motstånd, lät den nyutnämnde generalresidenten Ito taga kejsaren till fånga. Mot det japanska väldet skaffade sig koreanerna tillfälle att protestera på fredskongressen i Haag, men ingen lyssnade till deras klagomål. Japan tvang i stället kejsar Yi-höng att abdikera 20 juli 1907 efter 44 års regering. Hans
son och efterträdare Yi-syek, en svag man, behärskades h. o. h. af japanerna, som genom sina trupper och sin press samt stränga presslagar sökte undertrycka jäsningen. Denna tog sig dock ibland våldsamma utbrott, såsom genom mordet på Ito (1909). – Å andra sidan har japanernas verksamhet i K. i många afseenden gjort landet nytta, om den än i första hand är riktad på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:34 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0549.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free